Till slut ger man upp. Jag har försökt anmäla det de utsatte mig för avdelningen som var menad att hjälpa; rädda mig. Men oavsett vad jag säger eller gör så ”finns det fler sidor av händelsen”. I journalen saknas anteckningar dagarna det skedde så det saknas bevis och plötsligt är det bara deras sida som räknas. Det är en så överväldigande och iskall maktlöshet. Vad man än gör kommer man aldrig få den rättvisa man bedjat om.
Att behöva kämpa med näbbar och klor
Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.
Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.
Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.
Psykiatrisk klinik samarbetar med anmäld pedofil
Hatad, förtalad och avskydd av psykiatrin utan att jag har gjort dem någonting. Utan att de känner till någonting om vad jag har varit med om. Ingen dialog har förts med mig. Ingen kommunikation har skett. De valde att kommunicera med dem som angrep mig efter en anmälan mot en pedofil. Nu är det psykiatrin som hotar mig. Lögner skrivs i journalen och efterkonstruktioner görs. Man begår sekretessbrott och lagbrott. Den psykiatriska kliniken valde att samarbeta med en anmäld pedofil som hotade mig och mitt barn. Pedofilen angav tonen och sjukvården lät honom diktera villkoren. Smutskastningen är aktiv fortfarande 25 år efter anmälan och är nu i första hand projicerad till primärvården. Psykiatrin påverkar dem till att de inte ska bevilja mig sjukvård för fysisk ohälsa, vilket sätter mig i en hälsofarlig situation. De har gett mig en primärvård som skapar sjukdomar i stället för att bota. Psykiatrin framställer mig som en lögnerska som man inte ska tro på – inte ens vad gäller fysisk ohälsa. Så när jag söker primärvården för astmatillstånd, andningskollapser och ledskador som kräver operation så nekas jag sjukvård, utredning, behandling och smärtlindring. Jag har blivit utkastad, som ett annat fyllo, från en vårdcentral vid astmatillstånd. Jag nekas läkartider och läkarkontakt. Blir aggressivt och provokativt bemött! Hotas av tvångsvård i mitt ”normala tillstånd”, trots att det är psykiatriker och den psykiatriska kliniken som beter sig extremt illa emot mig. Att hotas av tvångsvård i sitt ”normala tillstånd” innebär att man kan bli tvångsvårdad utan orsak. Psykiatrin utgör därmed ett direkt hot mot mig och min existens i dagsläget.
Psykolog glömmer att skriva in diagnos i diagnoslistan
Har väl tidigare skrivit här om hur det tog ca 16 år för mig att få en ptsd-diagnos. Nu har det visat sig att psykologen som utredde mig bara har skrivit i journaltexten att jag har ptsd, inte i diagnoslistan.
Så nu måste jag göra om hela utredningen(!!) med en annan psykolog för att formellt kunna få ptsd som diagnos!
Detta förklarar ju varför en annan psykolog skrev i min journal: ”själv säger hon att hon har ptsd”. H*n hade inte läst den tidigare psykologens anteckningar! (Det sägs att journalen är till för att patienten ska slippa upprepa sin historia och underlätta för personalen att göra sitt jobb men uppenbarligen läser inte vårdpersonalen den så vad är vitsen?)
Så man får väl hoppas att jag får ptsd inskriven under diagnoser någon gång under detta årtionde …
Förväntar mig ingen hjälp av psykiatrin längre.
Tänk om man vore välbärgad, då kunde man få hjälp privat hos nån som faktiskt bryr sig om sina patienter på riktigt.
Tvingade i mig medicin – i journalen står det att jag var medgörlig
Jag grät och skrek, och de tvingades trycka ner mig i en stol och tvinga i mig medicinen, för att jag så gärna ville slippa. I journalen skrev de att jag var lugn, medgörlig och öppen för att prova preparatet.
Annan historia i journalen
Jag tycker att det är läskigt att läsa journaler, för att när misstag sker så skrivs det ofta en annan historia i journalen som får det att se bra ut. Och vem lyssnar på mig då?
Tvångsvården inte dokumenterat i journalen
Det här hände för några år sedan på en slutenvårdsavdelning inom psykiatri. Jag hade legat inne många gånger på grund av min bipolaritet och var väl 21/22 år när det här hände. Jag hade haft ett lpt beslut på mig innan och visste vad det innebar så jag visste mycket väl att dom måste vara jätte noggranna, visa papper på beslutet samt informera mig längs vägen hur allt går till. Och det gjorde dom, första gången. Andra gången jag fick lpt hade jag försökt att livet av mig för säkert för 7 eller 8 gången, kommer inte ihåg exakt. Men jag blev informerad om att man hade beslutat om lpt då jag vägrade vård och medicin och befann mig i en blandad episod i min bipolära sjukdom. Jag fick bara ett muntligt besked om lpt och såg aldrig något papper. Det blev möte med överläkaren och han sa likadant att jag var satt på tvångsvård och att jag var tvungen att ta mina mediciner annars skulle andra åtgärder göras. När kvällen kom vägrade jag mina mediciner och dom försökte fram och tillbaka med olika metoder men jag vägrade. Jag fick då information om att jag skulle få en injektion med antipsykotiskt medel i. Eftersom att jag vägrade ta mina mediciner. Här någonstans förstod jag att om jag vägrar injektionen kommer jag bältas och det ville jag verkligen inte så jag gick med på injektionen. Efter tre dagar släppte dom på lpt beslutet och jag tog mina mediciner igen och hade förstått att jag behövde vård. Inte för att den avdelningen va så mycket till hjälp men det va bättre än att sitta ensam hemma med alla mörka tankar samtidigt som det rusar i huvudet och sömnen är obefintlig. När jag ca ett år senare hämtade ut alla mina journaler från psykiatrin från det att jag var 18 fram till då dagens datum så upptäckte jag att första beslutet om tvångsvård fanns väl dokumenterat med beslut och motivering osv. Men när jag letade efter andra tvångsvårdsomgången så hittade jag ingenting. Det va dokumenterat att jag legat inne. Men det stod inget om lpt, inget om mötet jag haft med överläkaren, inget om min vägran av medicin eller vård. Ingenting om injektionen i låret. Ingenting om att jag inte fick gå ut på promenader. Det stod ingenting. Jag kände mig så jäkla lurad. Som om någon hade bedragit mig. Som om allt dom gjort mot mig under tvång inte fanns. Aldrig hade funnits. Länge efter det här har jag ifrågasatt mig själv om jag har drömt ihop allt i någon psykos eller om jag bara hittat på. Men jag har fått bekräftat av mina anhöriga att dom mycket väl minns när jag låg inlagd på lpt, hur ledsen jag hade varit och hur arg jag blivit när dom nekat mamma och pappa till att komma på besök. Jag känner mig fortfarande lurad, vården svek mig.
Inte ge någon uppmärksamhet
Mina kontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig när jag var inlagd, de berättade att det funnits en anteckning om att inte ge mig någon uppmärksamhet eller prata med mig. När avdelningen insåg att öppenvården sett denna anteckning så raderade dem den och låtsades som ingenting. Och gånger när personalen gjort fel i sitt bemötande finns inte antecknade. Dessutom är det flera veckor där anteckningar saknas. Jag saknar konkret underlag för anmälningar; det var nog därför man mörkade allt.
Uppgifter som var rena lögner
Efter ett av mina besök på psykakuten läste jag i journalanteckningen att läkaren skrivit uppgifter som var rena lögner. Bland annat skrev han att min mor var med i rummet under samtalet fastän i själva verket satt hon ute i väntrummet. Han skrev också att jag tränade regelbundet fast han aldrig ens frågade mig om det, för då hade jag svarat som sanningen är att jag aldrig tränar. Han påstod också i anteckningen att jag negerade suicidtankar och planer men det frågade han mig heller aldrig om. När jag skrev till patientnämnden om detta fick jag till svar av psykiatrins enhetschef att hon beklagade min upplevelse men att hon inte kunde se i journalen att några fel begåtts och eftersom det är läkaren som besitter den högsta kompetensen var hon inte i position att ifrågasätta dennes bedömning. Läkare inom psykiatrin kan alltså påstå vad de vill och ljuga fritt i sina anteckningar för att sätta sig själva i bättre dager för som patient har man inga som helst möjligheter att bevisa någonting. Hädanefter tänker jag spela in läkarsamtal för att kunna använda som bevismaterial i fall att det skulle behövas.
Ändrade uppgifter i journaler
Jag har fått uppgifter i min journal ändrat, pga Öppna Anteckningar.
öppna anteckningar kan ändras vid senare tidpunkt, då de är Pågående och Ändringsbara.
vad innebär detta?
• journalens medecindoseringar Kan ändras Godtyckligt av personal. med svåra konsekvenser som följd för patient.
• vård av person Kan ändras i historiken, via att Ändra i Öppen Anteckning. Gud vet vad mer som kan bli bizarrt fel, om journalen inte är statisk. FLEXIBLA JOURNALER ÄR GALET!!!!!!!!!!
vittnesbörd ;
I min journal står inskrivet att jag fått psykoterapi under 4-5 år. detta är osant. har aldrig fått terapi.
jag har vatt pat inom psyk under 22 år, och ej fått talterapi under denna tid.
jag frågade ansvarig psykiatriker på närpsykiatrin.
jag frågade om jag inte kunde få terapi å prata?
– men du får ju terapi!…
Psykofarmaka terapi. sade han.
(nerdrogad & inkapaciterad)
när jag tidigare frågade min fd kp (inom landstinget) om ja inte kunde få terapi, svarade hon ;
– jaa, (lite dröjande) psykiatrin har diskuterat dig, och kommit fram till att det skulle inte Gagna dig med terapi…
tack närpsykiatri. för ingenting.
…när de kör cancelkultur mot dig inom psykiatrin, och vänder dig ryggen…
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
