Efter många remisser från min läkare på vårdcentralen så hade jag äntligen fått en tid till psykiatriska öppenmottagningen för ett första besök för en eventuell utredning för ADHD.
Jag var förväntansfull, glad och t.o.m lycklig över att jag äntligen skulle få komma dit och att någon skulle fånga upp mig.
Fick träffa en ssk för samtal vid 2 tillfällen sen skulle jag träffa läkaren.
Läkaren tyckte jag var alldeles för högfungerande då jag har jobb och familj?!? + att jag även var strax över 30 år.
Hen berättade hur andra hade det mycket värre än mig och att jag bara kostade skattebetalarna pengar av att ta tid för dom som verkligen behövde vård!
Jag blev så fruktansvärt ledsen och besviken.
Ringde senare mottagningen och för att begära ut journalerna från mötet med läkaren.
Fanns inget skrivet om mitt möte med läkaren! Inte ens att mötet hade skett!

Gick sedan privat och blev utredd och fick diagnosen ADHD. Dom tog mig på allvar och är så tacksam att jag orkade kämpa för idag mår jag mycket bättre med medicineringen jag fått för min ADHD!
Nu har jag ”bara” haft detta lilla med psykiatrin att göra och tänker på alla andra som har kontakt med psykiatrin år efter år. Kämpa på! Det måste till en förändring nu!

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt

Har lång erfarenhet av slutenvården. Har legat inne mkt på lpt. Har flera ggr varit med  om att en personal gjort på ett sätt men sen inför chefen förnekat det. Fruktansvärt att vara utsatt för. Det handlar ju om vården om mig som patient.

Jag har många ggr också varit med om att bältessängen körts fram (fast jag varit lugn) med hot om att om jag inte tar min medicin lägger de mig i den. Det har också varit flera tillfällen där de sagt att om jag inte tar etc så får mina barn inte komma o hälsa på. Jag har också fått höra att om jag inte tar min medicin o gör som de säger kommer jag aldrig att bli utskriven

Jag låg inne tillsammans med en dåvarande kompis på samma avdelning. Jag var väldigt utåtagerande och hade lätt att bli arg. Min kompis hade liknande tendens att göra detta.

En av gångerna hamnade vi båda i bältesäng. Personalen på våran avdelning tryckte på överfallslarmet och det rusade upp personal. En bältessäng kom fram, men eftersom vi båda skulle hämtas så var dom tvungna att hämta en från en annan avdelning. Min vän hade sin syster på besök och hon och andra patienter ser hur personalen samt vårdenhetschefen försöker få kontroll på läget.

Min vän hålls ner av 6 st vårdare samtidigt som vårdenhetschefen försöker lägga sig i. En av dom ansvariga sjuksköterskorna tar strypgrepp på henne så hon tuppar av på golvet. Hennes syster som står bredvid får panik och blir utkörd från avdelningen.

Dom som håller på med mig dunsar mitt huvudet i golvet innan dom lägger upp mig i bältessängen. Jag ligger i sängen och är bältad, jag förs in i det så kallade medicinrummet och min vän förs in avdäckad i ett annat rum.

Vårdenhetschefen går med den ansvariga sjuksköterskan plus en vårdare till mig och även in till min vän och säger att inget konstigt har hänt och ingen kommer att lyssna på er ändå eftersom ni är psykiskt sjuka.

Efter nån dag blev min vän utskriven ganska snabbt och jag fick vara kvar ytterligare nån dag innan jag skrevs ut.

Enhetschefen jobbar nu som överläkare inom öppenvården.

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Jag har varit nedstämd i många år med diverse diagnoser. Det jag har upptäckt genom åren är att läkare ofta saknar helhetsbild, dom har inte tid eller lust att läsa ens journal. När jag hävdar enligt FASS att dom föreslagna medicinerna inte går ihop med mina andra mediciner blir svaret ”du får testa och se”. Det har jag gjort ibland men aldrig den höga startdos läkare föreslår eftersom biverkningar är outhärdliga. Jag har alltid blivit sämre av dessa SSRI preparat trots minimala startdoser, vad är då förslaget? Prova något annat för allting kan tydligen hjälpas utav SSRI. Ska man påbörja medicinering måste det finnas en genuin bakgrundskoll på hur ens fysiska och psykiska status ser ut. Ni som litar blint på läkare om att byta mediciner, testa och se-metoden, höja dos utan att kunna backa upp varför, var försiktiga. Det är inte deras liv det handlar om utan erat, dom har inte tid att läsa era journaler grundligt som dom borde och dom har sällan lust att lägga energi på det. Vet inte hur många gånger jag har fyllt i formulär man ska ta med sig som läkaren inte ens läser, vem är det då till för? Det ska se bra ut utåt sett, som att läkaren gjort precis som den ska ifall deras chef kommer och kollar upp dom. Läkaren har nämligen då gjort ”allt” för patienten trots att den sällan gjort mer än att oengagerat lyssnat och sen föreslagit diverse enligt mig inte ofarliga mediciner. Något måste hända med vården, man ska inte behöva känna att man förbereder sig för krig när man går in i rummet. Jag vill tillägga att jag inte är emot SSRI till dom personer som verkligen behöver det, utan är emot när läkare rutinmässigt skriver ut dessa mediciner utan att ge tid åt patientens journal och historik.

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Det är lördag jag har inte fått ha läkarsamtal på 4 dagar och vill få gå ut och ta frisk luft utanför med personal. Att sitta inne på avdelningen gör mig panikslagen, jag vill bara få andas frisk luft. Jag var inlagd för svår Anorexi. Eftersom jag inte får träffa en läkare förenns på måndagen blir jag mycket upprörd och gråter mycket då jag känner mig instängd (vilket jag var på lpt). Istället för att försöka lugna mig med ord släpar 4 i personalen in mig i bältesrummet, där jag får ligga fastspänd timmar i sträck, drar ner mina byxor och ger mig en spruta i ena skinkan, fasst jag lovar att vara helt tyst när de väl hade bältat mig. Att vara bältad är för mig hemskt och okontrollerbart. Varför ska psykvården vara så hård. Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.