Jag fick så mycket mediciner att jag började krampa när jag låg bältad. Jag kände hur kroppen spände sig och ögonen rullade bakåt utan att jag kunde kontrollera dem. Jag uttryckte till mitt vak att något var fel men han trodde mig inte. Efter en stunds övertalning kontaktade han sjuksköterska som kom med en sjuksköterskestudent. Den enda som kändes snäll var studenten och jag höll hennes hand och bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Sjuksköterskan bad mig tillslut att hålla ögonkontakt med studenten för att se om jag kunde det. Vilket jag inte kunde. Så sjuksköterskan som först inte trodde mig gav mig då injektion mot biverkningarna, kramperna. Och tillslut blev det bättre. Men att inte bli trodd på i ett sådant utsatt sammanhang var sjukt hemskt.
Fick Haldol istället för hjälp
Jag berättade om våldsutsatthet för en vårdkontakt. Istället för att få hjälp med situationen jag befann mig i medicinerades jag med haldol pga dom trodde inte att det jag berättade kunde hända.
(jag fick senare hjälp av polisen)
Alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet
Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.
Hot om polishandräckning som suicidprevention
Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.
”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”
”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.
Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?
Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.
Skötaren fick läkarna att förstå
I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger) tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.
Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.
Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.
Psykiatrin samarbetade med förövaren
Utifrån att jag gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen om misstänkta sexuella övergrepp på mitt barn så begärde handläggaren på socialförvaltningen att jag skulle genomgå psykiatrisk utredning. Eftersom jag inte hade, eller aldrig tidigare hade haft, några psykiska problem så trodde jag i min naivitet att detta inte skulle vålla mig några problem. Handläggaren själv bestämde vem som skulle skriva intyget. I efterhand har jag kunnat utröna av dokumentation att både handläggaren på socialförvaltningen samt aktuell psykiatriker samarbetade med den anmälda förövaren (narcissistisk psykopat). Förövaren manipulerade involverade personer till att tro att jag led av allvarlig psykisk störning. Förövaren angav tonen och diagnosen, paranoia. Aktuell psykiatriker fastställde den.
Psykiatrikern bedömde mig som ”paranoid” eftersom jag sade att mitt barn utsatts för övergrepp och stod fast vid det. Att jag därutöver berättade att jag själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn gjorde inte saken bättre. Några andra grunder för denna diagnos finns inte.
När förövaren lyckats att manipulera psykiatrin att tro att jag led av paranoia så kunde han börja att hota mig och mitt barn. Ingen skulle tro på vad jag sade grundat på diagnosen (eg stämpel) som jag fått. När jag berättade för psykiatriker på aktuell klinik att jag och mitt barn levde under hot (bevisbart) så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Psykiatrin förde ingen dialog med mig. De ville inte ens veta hur hoten såg ut.
Senare när förövaren och hans suppleanter satte hoten i verket och jag berättade det för psykiatriker så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatriker hade fortfarande ingen dialog med mig. De samarbetade och lyssnade enbart på förövaren och andra dysfunktionella personer i min familj. Trots att psykiatrikerna på denna klinik inte på något vis kände till vad jag varit med om så satte de denna diagnos – utan utredning och INTE på vetenskapliga grunder.
Nej, jag lider varken av paranoia eller vanföreställningar. Jag lider av ett enormt dåligt bemötande inom psykiatrin. Har gått igenom många svåra trauman ända sedan jag var barn, men får inget stöd, hjälp och behandling. Psykiatriker på denna klinik angriper patienter som utsatts för övergrepp som barn. Har aldrig haft kontakt med psykolog och har inte råd med privat sådan.
När man i efterhand läser journalen så kan man fundera hur det stod till hos den psykiatriker som bedömde mig som ”paranoid” utifrån att jag talade om att jag utsatts för övergrepp som barn samt att mitt barn även var utsatt. Han kallar våldtäkten på mitt lilla barn för ”fullbordat samlag”. Samlag med en 5-åring? Har man det? Är det verkligen lagligt? Vem är frisk och vem är sjuk?
Patient tvingas ta 3 sprutor – sover sedan i 3 dygn
Jag var inlagd på tvångsvård och det var sommar, överläkaren var på semester så vi hade en vikarierande jourläkare. Detta var en helgdag (lördag tror jag) och kvällen innan hade det blivit lite ”stökigt” så att säga och jag hade gjort något självdestruktivt men jag minns inte vad. bakjouren den kvällen satte in så kallad ständig tillsyn, eller extravak som man också kan säga. Jag minns inte exakt vad som hände kvällen innan, men dagen efter var jag stabil och en läkare skulle komma och göra en bedömning angående tillsynen (ta bort den ständiga, vilket vi alla trodde och ville). Jag satt helt lugnt i min säng och sa till läkaren att jag inte hade några planer på att skada mig själv och kände själv att någon extra tillsyn inte längre var nödvändig. Han sa att jag skulle få injektioner: haldol, stesolid och cisordinol. SAMTIDIGT. Jag var alltså helt lugn och tillbaka i mitt ”habitualtillstånd” som det kallas, men nej tillsynen skulle absolut vara kvar och motsade jag mig injektionerna skulle de spänna fast mig och ge mig dem med tvång. När ssk till slut kom in med brickan med tre sprutor och blå handskar så grät jag och sa snälla snälla gör inte såhär mot mig, jag bönade och bad. ”Jag är ju lugn!!!” Skrek jag. ”Jag måste ge dig de här, för det är läkarens order och det måste jag följa. Men jag kommer att prata med chefen sen”. Jag drog snällt ned byxorna och tog emot alla tre sprutor. Sen sov jag i 2 dygn, vaknade och ville röka och blev ledd till rökrummet av personal och till slut hämtade de en rullstol för för det första såg jag knappt nånting och sen kunde jag inte gå ordentligt heller. Efter rökningen sov jag i ett dygn till, men under det dygnet kunde de iaf väcka mig och få svar på frågor t.ex ifall jag ville ha mat. Personalen sa att det var tur ändå att läkaren vägrade lyfta ständiga tillsynen/extravaket för personalen var titt som tätt fram till mig för att se ifall jag ens andades, kände på pulsen och syresättningen osv. Vad som hände med den här läkaren sen vet jag inte, men den gången var första och sista gången jag stötte på honom.
Plötsligt är det bara deras sida som räknas
Till slut ger man upp. Jag har försökt anmäla det de utsatte mig för avdelningen som var menad att hjälpa; rädda mig. Men oavsett vad jag säger eller gör så ”finns det fler sidor av händelsen”. I journalen saknas anteckningar dagarna det skedde så det saknas bevis och plötsligt är det bara deras sida som räknas. Det är en så överväldigande och iskall maktlöshet. Vad man än gör kommer man aldrig få den rättvisa man bedjat om.
Händerna förlorar blodcirkulationen
Jag såg hur mina händer blev blåa av deras grepp. Jag bad dem släppa men de sa åt mig att skärpa mig, ”Annars blir det bältessängen”.
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
