Jag hade länge kämpat för att få samtalsterapi på psykiatrin för depression och självskadebeteende. När psykiatrin ställde min autism-diagnos ville de lämna över allt ansvar för mig till habiliteringen. De tyckte habiliteringen skulle ge mig en psykologkontakt. Men habiliteringen kunde endast ge diagnoskunskap och ville inte ta ansvar för mig pga mitt dåliga psykiska mående. Det fanns inget samarbete och jag saknade alltid något på båda ställena. Habiliteringen var fantastisk på att bemöta mig som individ men saknade resurser. Psykiatrin gav mig till slut terapi men jag saknade alltid den förståelse som habiliteringen hade.

Jag har en somatisk sjukdom och när jag var inlagd sänkte psykiatrin en medicin som jag har utskriven via vårdcentralen för min sjukdom. Jag hade förstått det som att sänkningen var tillfällig men när jag bad att få den höjd igen så sa dom att det var vårdcentralens ansvar. Den här medicinen är livsviktig för min livskvalité. Jag bad och bad om att få den höjd igen men psykiatrin ville inte ens hjälpa mig kontakta vårdcentralen om det. Det gick så lätt att sänka medicinen men var tydligen omöjligt att ”gå utanför deras kompetensområde” och ändra tillbaka den igen (till samma styrka som jag haft i flera år). Ändra aldrig saker som ni inte kan ta ansvar för att rätta till senare isåfall?

Det är så svårt att få en vård ur ett helhetsperspektiv. Psykiatrin skyller symtom på min somatiska sjukdom och hänvisar mig till vårdcentralen och vårdcentralen gör tvärtom. Det ironiska är att mina psykiska och somatiska tillstånd hänger ihop, så jag skulle verkligen behöva en samarbetande vård ur båda perspektiven. Men det verkar helt omöjligt.

Jag insjuknade i en ätstörning och har sedan dess vårdats inom psykiatrin i många år. Under alla dessa år har en mängd olika mediciner satts in och ut. Antidepressiv medicin, ångestmedicin, sömnmedicin, allt. Ständigt bollad mellan olika mottagningar eftersom ingen har velat ta ett helhetsgrepp. ”Du är för sjuk i ätstörningen” sa man inom psykiatrin och skrev över till ätstörningsvården. Som i sin tur skickade tillbaka till psykiatrin för att ”jag mådde för dåligt för ätstörningsvård”. Ingen hade koll på medicinerna, det var bara en mängd olika läkare som förnyade recepten utan att ställa några följdfrågor. Det var ingen som ens frågade om medicinen fungerade. När jag efter många år hamnade på en ny specialistmottagning inom psykiatrin och mådde väldigt, väldigt dåligt, bad jag den läkare jag fick prata med om hjälp med att se över mina mediciner, eftersom det kändes som om de inte alls fungerade längre eller gav någon effekt.
Då svarade läkaren att det hade han inte tid med. De hade inte tid att hjälpa mig med mina mediciner – alls. Han sa istället att jag själv kan prova att sätta ut valfri medicin. Själv, alltså. Jag blev chockad. Trots att jag bad om hjälp och stod på så många olika mediciner så skulle jag alltså själv få laborera med dem och ”prova att sätta ut valfri medicin, en i taget”. Läkaren hann också med att säga att de på mottagningen faktiskt måste tänka på sig själva så att ”de inte också blev sjuka” av för mycket jobb.
Så. Jag fick ingen hjälp. Jag blev avslutad från mottagningen (eftersom jag återigen enligt dem var ”för sjuk” i ätstörningen) och stod därmed helt utan vård (för ätstörningsmottagningen hade föstås också avslutat mig för att jag ”var för sjuk” där). Helt utan vård trots att jag i allra högsta grad var väldigt sjuk, stod på en massa mediciner och verkligen behövde hjälp.

För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..

Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.

När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.

Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…

Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).

Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.

Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…

Permission under två helger med kort varsel. Typ” vill du åka hem över helgen?” Medicin fick jag med
Utskrivningen minns jag knappt. Bara hej då och nu kan du ta kontakt med öppenvården. När jag blev utskriven från öppenvården och mådde bra så har jag inte kallats på något som helst återbesök på flera år. Äter ännu samma antidepressiva i samma dos som för 10 år sedan. En av andra medicinerna jag fick satte jag själv ut för några år sedan.
Har klarat mig bra utan den.
Inom psykiatrin får patienten vara sin egen läkare verkar det som.

Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..

Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)

Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.

Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.

En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.

Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.

Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)

Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.

En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..

Under alla mina år inom psykiatrin så har nog mina trauman tredubblats. Complex Ptsd stod det sen. Men ingen som vill hjälpa mig med dessa minnen. Att istället bli skickad runt som en liten studsboll. O alla som sa att jag var kroniker med de problem jag hade. Jag valde att hoppa av psykiatrins ”våld” under ca 3 år. För de menade på att jag slösade på samhällets resurser. Under dessa 3 år har jag växt som människa. Inte lika stressad. O framförallt skadefri sen 5 månader tillbaka. Utan psykiatrins hjälp

6års väntelista för traumabehandling… När 6år gått utan kontakt från psykiatrin ringer jag dom och frågar ang. hur kön ser ut. Får svar att de inte ser att jag är aktuell för behandling längre men kan ställa mig i kön på nytt. Längst bak, så om 6år kanske jag får en tid.

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.

-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.

– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.

-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.

-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse

-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.

-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.

-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.

-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.