Hade levt med ätstört och självdestruktivt beteende i 5-6 år, och sen när jag slutligen tog kontakt med min husläkare för det fick jag rådet att ta en paus från gymnasiet, eftersom hen ”bara” trodde det handlade om skoltrötthet och ”vanlig” tonårsförvirring. Tog ytterligare tre år och otaliga husläkare innan nån tog mig på allvar och skicka remiss till KBT. Efter att jag varit självdestruktiv i nio år.

Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman

Jag tar sista kraften till att våga ringa psykiatrin. Jag håller på att gå sönder och behöver komma i kontakt med min läkare. Får ett svar ’hen har inte tid’ jag kommer dö, men det finns inga tider? Jag skakar. Hen som tar emot samtalet säger högt och tydligt det finns dem som behöver hjälpen på riktigt. Jag lägger på telefonen med gråten i halsen. Hur kan man besvara någon på det sättet, när man hör hur någon skakar på rösten av panik? Jag förstår att tider knappt finns men man måste bemöta på ett bättre sätt, hjälpa på något annat sätt än att tala om att människor har det värre än mig, vi ska inte jämför våra psykiskt dåliga mående med varandra. Det är så otroligt mycket fel i ett samtal som gjorde så ont men samtidigt så fick det mig att bli arg.

Jag gick i terapi för OCD. Jag sa bland annat att jag kan ha väldigt stökigt hemma för att jag inte vill ta i det som ligger på golvet för då måste jag tvätta händerna igen och igen. Och städar jag så håller jag på i evigheter för att det måste bli perfekt, vilket istället leder till att jag inte ens orkar sätta i gång.
Min psykolog ville komma hem till mig för att se hur jag har det. Jag ville inte det utan ville prata om min problematik på mottagningen. Viktigt för mig med integritet. Hen sa ”det är svårt att tro dig eftersom du sitter här och ser så proper ut”. Vi bokade in ett besök hemma hos mig mot min vilja trots att jag sagt nej flera gånger. Som tur var ställdes det in och jag vågade säga nej efter det. Förmodligen vågar inte alla, som mår dåligt och ligger i händerna på psykiatrin, säga nej.

Jag kommer ta upp två historier. Det lilla jag vet av min pappas erfarenheter av slutenvården och min erfarenhet av den öppna vården. Båda är väldigt korta.

Min pappa kom till en sluten psykiatrisk avdelning efter ett självmordsförsök. Han fick bara mediciner och ingen kontakt med en psykolog. Samtidigt behövde han förhindra att en annan patient försökte strypa sig utan att personalen gjorde någonting. Öppenvården hjälpte honom inte då han dog av suicid för ett par år sen.

Min historia är på ett sätt kortare men sträcker sig under flera år. Både inom Öppenvården men också med ätstörningsbehandlingar där de inte lyssnade på en över huvud taget. Den värsta erfarenheten var när jag bönade och bad om att få hjälp med en sak, men eftersom det inte stämde in på vad min psykolog ville så avslutades kontakten.

Jag har anorexia men har aldrig fått höra rakt ut av någon läkare att jag är diagnostiserad med det men jag uppfyller alla ”krav” och de har pratat om anorexia. Men iallafall under ett möte på bup sa min psykolog ”Ja jag vet inte om … (min läkare) tänker att du har någon sorts ätstörning” och ”det kommer ju tjejer och killar hit med grov anorexia och de behöver vi lägga in men du är ju inte riktigt där. Hen verkade inte tycka att jag behövde gå upp i vikt heller fast jag enligt bmi är under lägsta normalvikt och har gått ner mer än 10 kilo sen innan min ätstörning.

Jag läste i min journal efter ett läkarbesök hos psykiatrin, under denna tid gick jag i KBT behandling. Jag hade samtalet för att jag hade stora problem med sömnen, ångest samt för att allmänt prata om mitt mående.

I journalen beskrevs jag som lat och verklighetsfrånvänd när jag berättade att jag ibland hade smutstvätt på golvet, vilket jag ansåg vara ganska vanligt bland folk i min ålder (baserat på mina vänner).

Jag beskrevs som inkompetent och okunnig när jag berättade att jag sällan lagade mat, både pga ett återfall i en ätstörning samt att min mamma nästan alltid lagade maten hemma.

Utöver det så sökte jag enligt läkaren uppmärksamhet med mitt utseende (färgat hår, mycket smink och piercing) och att jag då ljög när jag sa att det är så jag känner mig som mig själv.

Pricken över i:et var att jag var mobilberoende och rastlös när jag inte använde den, eftersom att jag  då användet mobilen i väntrummet samt skakat på foten under samtalet (för att hantera min sociala ångest).

Tycker att det känns så förnedrande att bli så feltolkad och förolämpad ”bakom min rygg” när jag bara försökte vara trevlig, öppen och få hjälp med mina problem.

Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.

När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.

Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.