Jag fick i slutet av 2024 diagnosen ptsd pågrund av det jag varit med om inom psykiatrin. Det handlar om tvångssondning, bältningar, injektioner och visiteringar där personal dragit av mig kläderna. Jag har spenderat så många år inom psykiatrin där tvångsåtgärder blev min vardag och som satt djupa spår i mig. Jag kan få panikattacker bara av att höra ord som påminner mig om det jag varit med om och helt plötsligt är jag tillbaka. Jag vaknar hyperventilerande och sparkar runt mig mitt i natten då jag drömt mardrömmar om att det händer igen. Jag har så många triggers som triggar igång hemska minnen och panikattacker. Trots att jag inte varit inlagd på länge känns det som en del av mig är kvar där och gör sig påmind genom minnen och skräck.

Jag förstod när det hände att det var fel och jag försökte påtala det och så men jag fattade ändå inte hur fel det var förrän efter, när jag började skaka av att se regionens bilar och paniken kom varje gång jag tänkte på deras bemötande. En del av mig känner att jag inte kan säga något att det inte var så illa för det var ju inget fysiskt.. men det påverkar mig lika mycket. 

Det var mycket dubbla budskap, nästan allt jag gjorde var fel, och det var alltid fel på mig. Jag pratade för lite, var för otydlig, ovillig. De kunde inte hjälpa mig om jag inte visste exakt vad de skulle göra, men kom jag med förlag var de fel. Jag skulle ”ta ansvar” för min vård men bara på de sätt som de ansåg var rätt, även fast jag mådde sämre av det. När jag sa vad jag behövde och efterfrågade tydlighet klagade de på att de var svårt att bemöta mig rätt..? Jag efterfrågade endast tydlighet. Det var såhär hela tiden med olika saker, jag sågs som ovillig för att jag gjorde det som de ville, men bara på ”fel sätt”. De bemötte mig som att jag försökte lura dem och de sa flera gånger att jag vet bäst vad jag behöver för att i nästa andetag säga att patienter inte alltid vet vad de behöver.. (vilket självklart kan stämma ibland), men i mitt fall skapade det en känsla av att bli inträngd i ett hörn, och som att de försökte förvränga min verklighet genom att säga emot mig när jag sa vad jag behövde. Och för tydlighetens skull så handlade det inte om att jag var suicidal eller så, utan mer om de tyckte jag skulle hantera ångest genom medicin eller inläggning medan jag hanterar det bäst genom att stå ut tills de går över. 

Men deras bemötande har gett mig ptsd och flashbacks, det har också tagit mig lång tid att kunna lita på min egen vilja och förstå att jag visst vet vad som funkar för mig. Det har också påverkat mig självbild i att jag tror att jag är en jobbig, svår och otydlig person och patient, något som min nuvarande mottagning helt säger emot, det är väl varför jag också börjar förstå hur fel det faktiskt var. Jag har inte ändrat något i hur jag pratar eller är i psykiatrin, det är bara bemötande som är totalt motsatt på nya mottagningen jämfört med gamla.

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Jag är så trött nu och vill bara ge upp. Efter år av köande och krig ska jag äntligen få traumabehandling. För de trauman som slutenvårdspsykiatrin gett mig. Problemet är att jag också har anorexia och är autistisk. Men jag kan inte få ätstörningsbehandling på högre vårdnivå än öppenvård. Alla försök till hjälp från ätstörningsavdelningen har lett till dåligt bemötande och nya trauman. De vill inte samarbeta, vill inte autismanpassa, vill inte överhuvudtaget ha mig där. Men jag kan inte heller få dagvård. För dagvården bygger på att patienten är självgående. Jag måste då kunna både ätträna i grupp och kunna hantera min ångest självständigt. Och jag kan inte det. Förhandlingarna om individanpassad dagvård är helt låsta och jag har fått veta att min mottagning (som är fantastiska) är rädda för att ta upp mitt fall på högre nivå för då riskerar jag att istället få ännu mindre stöd även i öppenvården.

Så nu ska jag försöka ta mig igenom en påfrestande traumabehandling utan att kunna upprätthålla ett adekvat näringsintag alls, med kraftig undervikt och påtagliga svältsymtom. För att ätstörningsvården inte har resurser, system eller kompetens att möta upp mitt vårdbehov. Jag och traumapsykologen är överens om att vi måste testa ändå, det finns liksom inga alternativ. Men jag är så rädd för att jag bara ska kollapsa. Att jag ska bli så dålig i anorexin igen att de låser in mig på psykiatrisk avdelning igen. För då är det över. Jag överlever inte fler övergrepp från dem.

Min kombination av diagnoser; autism, anorexi, PTSD, är inte ovanlig. Ändå står vården totalt handfallen och bemöter mig som att jag är nåt slags unikum som de inte kan förväntas ta något helhetsansvar för. Hur kan vi inte ha kommit längre än såhär? Jag känner mig så värdelös, som att jag inte har några som helst rättigheter till vård pga min funktionsnedsättning.

Blev diagnostiserad med eips och det befäste min redan dåliga självbild. Fick mig verkligen att känna att jag var fel. Samma känsla jag känt hela min uppväxt. Det visade sig många år senare att jag led av trauma och cptsd som förvärrats av min behandling i psykiatrin.

Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..

Jag blev inlagd efter jag kommit in på psykakuten efter ett avbrutet suicidförsök pga djup depression och svår ocd. Jag lades in frivilligt men blev snart väldigt stressad av att vara inlåst i en för mig ny miljö med okända människor, visste inte att jag skulle reagera såhär, kanske berodde det på min autism. Var också stressande med att man var tvungen att prata som sina mest svåra tankar inför så många personer (ca 5 st inkl läkarstudenter) på varje läkarmöte då jag har stark social ångest. Jag sa därför på mitt nästa läkarmöte att jag ville skriva ut mig. Överläkaren pratar snabbt och rörigt om olika saker och jag hänger inte riktigt med i vad han säger. Plötsligt nämner han ”mobila teamet” och några andra begrepp som jag inte visste vad det var och han frågar tillslut ungefär ”om jag kan acceptera något av det då?”. Blev ännu mer stressad av situationen och av att jag inte förstod vad han pratade om så tror jag sa ”Jag vet inte, jag vill nog gå hem ändå”. Då säger han ”då beslutar jag tvångsvård på dig från och med nu”. Jag blir helt kall och förstår ingenting. Som jag minns det frågar jag flera gånger ”Vad menar du? Vad betyder det?” Han svarar inte, ingen annan i personalen säger något heller. Min kontaktperson (skötare) tar ut mig från mötet och hotar direkt med att skicka polisen efter mig om jag tänker rymma. Jag var helt i chock, grät och försökte andas. Jag hade inte varit inlagd förut och visste inte ens att man kunde bli tvångsintagen. Skötaren sa med irriterad röst att jag borde skärpa mig för det här var väl inte så farligt. Mådde ännu sämre efter detta och försökte i panik ta kontakt med annan personal för att försöka förstå vad som hänt och få hjälp, men de sa bara att de inte hade tid. Jag mådde så fruktansvärt dåligt de kommande dagarna, hade extrem ångest och skakade i benen. Upplevde fortsatt inget stöd från min kontaktperson, kändes mest som att hen var irriterad på att jag var upprörd. Frågade om jag kunde få prata med någon psykolog eller kurator, men fick veta att ”det har vi inte här och du mår för dåligt för att få psykologisk behandling”. Efter att jag i (då upplevd) desperation sedan drev min situation till förvaltningsrätten (vilket i sig också var en traumatisk upplevelse då det systemet verkligen inte är anpassat efter någon med autism och social ångest, mådde fruktansvärt efteråt och skakade i hela benen, ångrar än idag att jag gjorde det) fick jag efter det lov till permissioner i sällskap med min mamma, även om LPTn var kvar. Först i samband med det släppte den värsta ångesten och jag började så småningom kunna fungera lite igen.

Jag tycker i efterhand att tvångsvården visserligen inte var fel beslut då jag fortfarande var suicidal, men jag är kritisk till sättet det gjordes på. Den dåliga och otydliga kommunikationen från läkaren, bristen på förklaring och stöd, den (vad jag upplevde som) aggressiva och anklagande attityden från min kontaktperson och nekandet till psykologisk hjälp gjorde att jag fortfarande 5 år senare kämpar med ptsd-symptom, skuldkänslor och ältande från den här vårdtiden. Jag menar också att jag inte ens tror att LPT hade behövts göras om man bara hade kommunicerat tydligare för mig varför jag inte borde gå hem och förklarat olika alternativ som var möjliga, och då hade detta kunnat undvikas. Har funderat mycket kring detta, ifall jag själv inte ”borde” blivit så panikslagen, om jag bara varit ”överkänslig”, uttryckt mig på fel sätt (vilket är lätt hänt som autistisk), kunde gjort något för att det skulle blivit annorlunda, men det är svårt att hantera allt när man är sjuk.

Jag har i efterhand bara så svårt att förstå VARFÖR. Varför man som patient möts med irritation och aggressivitet från personal på avdelningen när man inte gjort något emot dem? När man är där för att man behöver hjälp, mår väldigt dåligt och bara försöker överleva dagen och förstå vad som händer. Som LPT-patient är man dessutom där på tvång, man har ingen makt och är helt beroende av personalens behandling och välvilja. Tror många i personalen kanske inte förstår hur stor påverkan deras bemötande och handlingar har på patienternas mående.
Vill också dela ett mindre exempel från min inläggningstid: Jag hade ångest och ville ringa min syster, men mobilen var inlåst på laddning i ett skåp. Frågar en skötare som sitter och löser korsord i allrummet om hen kan hjälpa mig att låsa ut mobilen. Hen suckar ljudligt, reser sig upp utan ett ord och följer med till rummet och låser ut mobilen. Jag säger tack så mycket men får inget svar, hen vänder bara ryggen till och går. Det kanske låter som en liten sak, men kände mig bara så i vägen och värdelös, som en jobbig arbetsuppgift. Min självbild var redan att jag var en belastning för allt och alla, och det kändes nu som att personalen också bekräftade det. Mina självmordstankar ökade, skämdes, men kunde heller inte ta mig därifrån. Är det på grund av generell okunskap om psykisk ohälsa/sjukdom bland skötare som man gör såhär? Eller varför beter man såhär mot djupt deprimerade personer? Enkel medmänsklighet, eller att åtminstone bara vara neutralt trevlig, hade här gjort all skillnad i världen. Varför får personal med liten eller ingen kunskap om ämnet i så fall jobba med svårt sjuka patienter? Det är ju som upplagt för psykiska vårdskador och försämring av ens mående. Har inte upplevt något sådant i den ”vanliga” fysiska vården, varken vad det gäller kunskapsläge eller bemötande.

Tillslut vill jag också säga att jag inte kan förstå varför inneliggande patienter nekas psykologisk vård, det borde vara en lika stor självklarhet som medicinsk vård. Det är ju först då man, i kombination med mediciner, kan få förutsättningar att börja må bättre på riktigt. Då kanske vårdtiderna inte heller behöver bli så långa i slutenvården. Hoppas på mer utbildning för all personal och en förändrad, bättre vård för framtida patienter.

Jag blev lovad att ev få traumaterapi om jag jobbade på att bli mindre självmordsbenägen. Vi skulle haft utvärdering efter 3 månader. Men min kontaktperson på psyk glömde bort det och jag gav upp och blev självmordsbenägen igen.

Jag hade tillbringat ett par dagar på medicinsk avdelning efter en allvarlig paracetamolintox. Jag hade talat om gång på gång att jag var traumatiserad från psykiatrin och att jag absolut inte kunde vara på en specifik psykiatrisk avdelning där jag har värst trauman från. Men det spelade ingen roll, det blev tvång och polistransport. Jag hade bara panik. När polisbilen stannade utanför och jag gick ur föll jag bara ihop i en liten boll på marken, hyperventilerade och kunde inte kommunicera. Jag återupplevde alla tidigare trauman i fruktansvärda flashbacks. Men in skulle jag. Till varje pris. Ingen försökte förstå vad som hände, ingen försökte lugna mig, hjälpa mig. Det enda som var viktigt var att jag låstes in. Så de släpade in mig i armarna längs marken. Sen lät de mig ligga på golvet och hyperventilera, samtidigt som de pratade nedlåtande över mitt huvud och bara tyckte att jag skulle skärpa mig.