Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!
Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.
Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.
Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.
Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.
Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.
Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.
Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.
Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.
Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.
Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.
Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).
Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”
1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.
När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.
Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.
Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.
Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.
Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.
