Jag hade varit inlagd på vuxen psykatrin och inne på avdelningen gjort ett suicidförsök. När jag efter detta var bättre fysiskt (nästa dag) kom läkaren från psykatrin och sa att eftersom jag gjort ett försök på avdelningen skulle jag skrivas ut. Det eftersom det bryter mot deras regler. Jag blev alltså utkastad från psykatrin men när jag senare kollade min journal var det inte alls det som stod, utan de hade antecknat i journal att jag skrevs ut pga ”patientens intiativ” och att de inte kunde övertala mig att stanna. Det skrev alltså totala motsatsen från vad som egentligen hade hänt. Jag tycker att om de har dessa regler får de åtminstone stå för det och inte skriva något annat i journalen.

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Jag bad om hjälp gång på gång, men den enda hjälpen jag fick var melatonin eftersom jag ”bara var trött”. När jag sade till min behandlare att jag var suicidal och inte orkade leva längre sade hon att vi skulle prata om det nästa vecka, eftersom tiden var slut. Dagen efter tog jag en överdos och spenderade en månad inom slutenvården. Min behandlares ”ursäkt” var att hon inte trodde att jag mådde SÅ dåligt.

Jag sa på varje öppen besök att jag inte ville leva och att jag hade tankar på att ta mitt liv. I varje journalanteckning stod det, negerar suicidtankar och dödsönskan.

Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök

Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll

När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.

Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.

Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.

Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut

Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.

Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.

För nån månad sen var polisen hos mig då jag hade varit ute och haft tankar på gå till spåret. nu under veckan hade jag gått ut och gick dit jag tänkte, men satt bredvid men vågade inte göra nåt. hem igen pratade jag med 1177 för att rådfråga vad jag skulle göra ens längre eller vart jag skulle söka hjälp. för jag visste verkligen inte. får fortfarande inte hjälp ifrån någon och varit såhär länge nu. de ringde ambulansen som kom, sen till psykakuten med ett vårdintyg. blev inlagd runt halv 6 på morgonen, sov 2h sen var det läkarsamtal med 2 läkare. ett kort samtal. de frågade ingenting om mina tankar eller nåt annat. de sa jag ”kunde äta frukost och lunch sen åka hem tänkte vi” och det var det. de tog bort vårdintyget och åkte hem vid lunch (kl 12). efteråt läste jag min journal och det stod saker som inte ens sades på samtalet. att jag ”vill leva, har framtidshop” när de inte frågade om det. de frågade inte om mina tankar eller om jag hade planer. kände det är tydligt nu ingen bryr sig eller vill hjälpa mig. var också till vårdcentralen för 2 dagar pga impulser som hände under natten. de tog in en st-läkare. ssk var snäll och läkaren var väl okej. de fick höra vad som hände på psyk och vad jag gjort under natten. han ringde psykjouren och kom tillbaka och pratade igen med och frågade frågor. han sa de kan inte hålla kvar mig eller tvinga mig. han kunde skicka remiss till Öppenvården om det vi sagt. visste redan Öppenvården inte skulle göra ett skit. psykakuten hade skickat remiss till dem och de har sett den men som vanligt händer de ingenting. vet inget är en quick fix, men jag är frustrerad och trött på allting. har inga mediciner eller något samtalsstöd eller något annat slags stöd. har bara bostöd och ska tydligen klara mig själv. vilket går ”bra”. är mer ärrad än innan och känner mig dödsdömd.

Efter flera år av försök att bli utredd och åratal med olika behandlingar som aldrig gett resultat, så har jag nyligen fått min autism diagnos. Att få den diagnosen efter alla år blev inte som jag hoppats. Det jag hoppats på var att få mer förståelse för bla behovet av tydlighet och hjälpt att hitta rätt verktyg att kunna hantera min vardag. Att få diagnosen i sig var jobbigt då man först fick svart på vitt förklarat varför man faktiskt lidit under många år. Samtidigt som man nu även vet att man aldrig heller kommer bli ”frisk” utan att det är något man kommer tvingas leva med. Insikten om det gjorde mig extremt deprimerad och jag började få självmordstankar av all ångest diagnosen gav. Men när jag lyfte detta med vården så stängde man dörren för mig. Efter jag fått min diagnos så var det som om vården plötsligt tyckte att tydlighet, förståelse och framförhållning var för mycket begärt av mig. Sköterskor började säga till mig att jag bara utnyttjar min diagnos för att känna mig speciell. All typ av återkoppling, tydlighet och framförhållning försvann från vården och man började försvåra all kontakt genom att skicka runt mig. Vårdgivaren menar att jag använder min autism för att få mer uppmärksamhet och kräva särbehandling istället för att försöka få hjälp att hitta redskap för att klara av livet framåt. Autism diagnosen fick vården att helt vända mig ryggen. Jag har vad som kallas högfungerande autism och psykiatri vården är bland de värsta i bemötandet av det. För även de som faktiskt är utbildade där om diagnosen har inställningen att du inte är ”autistisk” nog att visa förståelse för när något blir ett problem. Samhället är inte särskilt förstående för problematiken som kommer med autism och som faktiskt hindrar dig att kunna leva normalt. Men att vården skulle vara de som behandlade mig allra sämst och vara mest oförstående efter att jag fått diagnosen hade jag inte räknat med.

Något som för mig är så frustrerande är att jag gör verkligen ALLT jag kan för att må bättre innan jag söker vård. Försöker göra ALLT för att må bättre. Jag försöker och håller ut tills det inte går mer. När jag väl söker hjälp (För då har det verkligen totalt brustit), tror vården inte på mig. De tror inte att jag har ens försökt att göra saker som får mig att må bättre. Jag tror inte de tar mig på allvar när jag inte har överdriven ansiktsmimik, trots att jag TYDLIGT förklarat hur illa allt är. När jag var i ett sånt stadie att jag ville ta livet av mig (föräldrar fick vabba och vaka över mig) kommer bup och säger ”men har du provat att andas i en fyrkaaaant? Håll uuuuuut”. Detta är som att få en käftsmäll