Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.

När jag var inlagd på BUP och hade permissioner hem till min psykiskt sjuka pappa, som BUP hade orosanmält till socialtjänsten, frågade personalen alltid hur det hade gått när pappa lämnade mig på efter permissionerna. ”Bra”, var alltid svaret, för pappa var ju med och jag vågade inte säga annat… Sedan var de nöjda. Jag skulle få komma till en korttidsvårdsavdelning, men i stället skrev de ut mig hem till honom, och en vecka senare försökte jag ta mitt liv. Jag önskar att de hade frågat mig i enrum när pappa hade gått, hur min upplevelse av permissionerna var. Det hade ju inte fungerat.

Ett tag åkte jag in till psykiatriska akutmottagningen dussintals gånger under en halvårsperiod för jag var självmordsbenägen och var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv. Blev hemskickad varje gång då det inte sågs som ”allvarligt nog” för en inläggning då jag ibland inte hade en konkret suicidplan men oftast också var självmant hjälpsökande. För om man vill ha hjälp behöver man den uppenbarligen inte. När jag till slut gjorde ett suicidförsök blev jag inlagd i 4 dagar och fick höra att jag skulle ”sökt hjälp innan det blev så illa”

Överläkarna på psykakuten/slutenvården nära mig bryr sig verkligen inte om patienterna. Jag (och många nära mig) får ingen hjälp eller blir utskrivna under inläggningar trotts tydligt kommunicerade suicid planer.
Deras favoritmening är “det är upp till dig om du lever eller inte, det är inte olagligt att ta sitt liv”

Jag behövde söka på psykakuten flera gånger på loppet av några månader. 5:e gången jag kom in skrev läkaren att jag var ”i mitt habitualtillstånd” och ”saknade genuin dödsönskan” i min journal.

Det visade sig senare att anledningen till att jag mådde så dåligt var en odiagnostiserad bipolär sjukdom som reagerade kraftigt på förändringar av antidepressiva. Förstår inte hur läkaren hade mage att skriva sådana saker i min journal efter att ha träffat mig i femton minuter. Han ställde inga ingående frågor om tidigare självmordsförsök eller mina suicidtankar (mer än om jag hade dem).

Jag mådde jättedåligt när jag läste detta. Jag tycker inte mina bland- och irritabla hypomanier/manier samt medicinbiverkningar säger något om ”hur jag är som person”.

Jag har flera gånger blivit hemskickad från psykakuten efter att läkaren sagt att den inte kan hjälpa mig och att om jag tar livet av mig så får det väl bli så.

Nästan varje gång jag har blivit inlagd, blir jag utskriven utan någon som helst plan eller stöttning för hur jag ska klara av att vara hemma igen.
Med ett ända undantag och det var inom NHV inte inom allmänpsyk.
De flesta gångerna har jag även blivit utskriven tidigare än planerat, eller morgonen efter jag blivit inskriven, trotts att jag fortfarande har varit lika suicidal och förklarat att jag har aktiva planer att ta mitt liv.
Detta utan egentlig anledning, jag är inte utåtagerande, har inte EIPS (som jag vet att vissa avdelningar ej lägger in) och har inte brutit mot någon regel.

Överläkarna håller patienternas liv i deras händer, och de bryr sig inte.

Varit inlagd flera gånger och det har varit ovanligt att utskrivningar planerats så mycket. Ibland har jag skrivits ut som ”straff” ifall jag tex själv skadat på avdelningen eller under en permission. Eller så har jag skrivit ut mig själv i panik för att jag mått så dåligt under tider som inlagd. Det har jag alltid kunnat göra ganska lätt, oavsett anledning till inläggning, även om det varit efter ett suicidförsök.

Jag blev inlagd efter jag kommit in på psykakuten efter ett avbrutet suicidförsök pga djup depression och svår ocd. Jag lades in frivilligt men blev snart väldigt stressad av att vara inlåst i en för mig ny miljö med okända människor, visste inte att jag skulle reagera såhär, kanske berodde det på min autism. Var också stressande med att man var tvungen att prata som sina mest svåra tankar inför så många personer (ca 5 st inkl läkarstudenter) på varje läkarmöte då jag har stark social ångest. Jag sa därför på mitt nästa läkarmöte att jag ville skriva ut mig. Överläkaren pratar snabbt och rörigt om olika saker och jag hänger inte riktigt med i vad han säger. Plötsligt nämner han ”mobila teamet” och några andra begrepp som jag inte visste vad det var och han frågar tillslut ungefär ”om jag kan acceptera något av det då?”. Blev ännu mer stressad av situationen och av att jag inte förstod vad han pratade om så tror jag sa ”Jag vet inte, jag vill nog gå hem ändå”. Då säger han ”då beslutar jag tvångsvård på dig från och med nu”. Jag blir helt kall och förstår ingenting. Som jag minns det frågar jag flera gånger ”Vad menar du? Vad betyder det?” Han svarar inte, ingen annan i personalen säger något heller. Min kontaktperson (skötare) tar ut mig från mötet och hotar direkt med att skicka polisen efter mig om jag tänker rymma. Jag var helt i chock, grät och försökte andas. Jag hade inte varit inlagd förut och visste inte ens att man kunde bli tvångsintagen. Skötaren sa med irriterad röst att jag borde skärpa mig för det här var väl inte så farligt. Mådde ännu sämre efter detta och försökte i panik ta kontakt med annan personal för att försöka förstå vad som hänt och få hjälp, men de sa bara att de inte hade tid. Jag mådde så fruktansvärt dåligt de kommande dagarna, hade extrem ångest och skakade i benen. Upplevde fortsatt inget stöd från min kontaktperson, kändes mest som att hen var irriterad på att jag var upprörd. Frågade om jag kunde få prata med någon psykolog eller kurator, men fick veta att ”det har vi inte här och du mår för dåligt för att få psykologisk behandling”. Efter att jag i (då upplevd) desperation sedan drev min situation till förvaltningsrätten (vilket i sig också var en traumatisk upplevelse då det systemet verkligen inte är anpassat efter någon med autism och social ångest, mådde fruktansvärt efteråt och skakade i hela benen, ångrar än idag att jag gjorde det) fick jag efter det lov till permissioner i sällskap med min mamma, även om LPTn var kvar. Först i samband med det släppte den värsta ångesten och jag började så småningom kunna fungera lite igen.

Jag tycker i efterhand att tvångsvården visserligen inte var fel beslut då jag fortfarande var suicidal, men jag är kritisk till sättet det gjordes på. Den dåliga och otydliga kommunikationen från läkaren, bristen på förklaring och stöd, den (vad jag upplevde som) aggressiva och anklagande attityden från min kontaktperson och nekandet till psykologisk hjälp gjorde att jag fortfarande 5 år senare kämpar med ptsd-symptom, skuldkänslor och ältande från den här vårdtiden. Jag menar också att jag inte ens tror att LPT hade behövts göras om man bara hade kommunicerat tydligare för mig varför jag inte borde gå hem och förklarat olika alternativ som var möjliga, och då hade detta kunnat undvikas. Har funderat mycket kring detta, ifall jag själv inte ”borde” blivit så panikslagen, om jag bara varit ”överkänslig”, uttryckt mig på fel sätt (vilket är lätt hänt som autistisk), kunde gjort något för att det skulle blivit annorlunda, men det är svårt att hantera allt när man är sjuk.

Jag har i efterhand bara så svårt att förstå VARFÖR. Varför man som patient möts med irritation och aggressivitet från personal på avdelningen när man inte gjort något emot dem? När man är där för att man behöver hjälp, mår väldigt dåligt och bara försöker överleva dagen och förstå vad som händer. Som LPT-patient är man dessutom där på tvång, man har ingen makt och är helt beroende av personalens behandling och välvilja. Tror många i personalen kanske inte förstår hur stor påverkan deras bemötande och handlingar har på patienternas mående.
Vill också dela ett mindre exempel från min inläggningstid: Jag hade ångest och ville ringa min syster, men mobilen var inlåst på laddning i ett skåp. Frågar en skötare som sitter och löser korsord i allrummet om hen kan hjälpa mig att låsa ut mobilen. Hen suckar ljudligt, reser sig upp utan ett ord och följer med till rummet och låser ut mobilen. Jag säger tack så mycket men får inget svar, hen vänder bara ryggen till och går. Det kanske låter som en liten sak, men kände mig bara så i vägen och värdelös, som en jobbig arbetsuppgift. Min självbild var redan att jag var en belastning för allt och alla, och det kändes nu som att personalen också bekräftade det. Mina självmordstankar ökade, skämdes, men kunde heller inte ta mig därifrån. Är det på grund av generell okunskap om psykisk ohälsa/sjukdom bland skötare som man gör såhär? Eller varför beter man såhär mot djupt deprimerade personer? Enkel medmänsklighet, eller att åtminstone bara vara neutralt trevlig, hade här gjort all skillnad i världen. Varför får personal med liten eller ingen kunskap om ämnet i så fall jobba med svårt sjuka patienter? Det är ju som upplagt för psykiska vårdskador och försämring av ens mående. Har inte upplevt något sådant i den ”vanliga” fysiska vården, varken vad det gäller kunskapsläge eller bemötande.

Tillslut vill jag också säga att jag inte kan förstå varför inneliggande patienter nekas psykologisk vård, det borde vara en lika stor självklarhet som medicinsk vård. Det är ju först då man, i kombination med mediciner, kan få förutsättningar att börja må bättre på riktigt. Då kanske vårdtiderna inte heller behöver bli så långa i slutenvården. Hoppas på mer utbildning för all personal och en förändrad, bättre vård för framtida patienter.

Jag blev lovad att ev få traumaterapi om jag jobbade på att bli mindre självmordsbenägen. Vi skulle haft utvärdering efter 3 månader. Men min kontaktperson på psyk glömde bort det och jag gav upp och blev självmordsbenägen igen.