Sökte akut för självmordstankar som jag haft i fyra år dagligen.
Var kanske fjärde gången under denna period jag sökte.

Läkaren: ”Haha, tror du vem som helst kan bli inlagd? Alla mår sämre på hösten.”

Jag: ”Nej jag mår absolut inte sämre av hösten, för mig är våren och sommaren värst. Men jag mår väldigt dåligt nu ändå.”

Läkaren: ”Jag skriver en remiss till en kurator.”

Jag: ”Men jag har redan en psykolog, det är inte en extra samtalskontakt jag behöver just nu.”

Fick ingen mer hjälp än så, och mådde fruktansvärt mycket sämre efter det.

Kom in akut med polis efter självmordsförsök och flerårig depression.

Läkaren: ”Det låter kanske som en klyscha, men du får försöka tänka positivt och stå ut till onsdag [då jag hade mitt nästa psykologsamtal].”

Är många år sedan nu och har många gånger behövt söka akut efter det, men kommer aldrig göra det igen då jag inte orkar ett sånt bemötande till. Var inte första gången.

Det känns som att personer med EIPS diagnoser sällan blir tagna på allvar när man är sucidal. Många tror att man aldrig skulle göra det och att det är för uppmärksamhet.

Åkte in till psykakuten efter ett suecidförsök. Fick träffa en läkare som hånskrattade och berättade att skulle jag vilja dö så skulle jag inte sitta här. Så läkaren bad mig gå hem och sluta störa på deras arbetstid.

Jag var inlagd på BI (brukarstyrd inläggning) och avvek sent på kvällen för att ta mitt liv.
Det psykiatrin gjorde i min frånvaro?
Ställde undan mina saker och skrev ut mig.
Det var inte tack vare psykiatrin som jag överlevde.

Jag har blivit ett monster. Det enda som styr mig är ångesten, paniken, smärtan. Personalen har två verktyg. Mediciner och tvångsåtgärder. Inget av det hjälper. Jag har återigen slitit sönder landstingslakanen och försökt hänga mig. Jag möts bara av förakt. Jag är patienten ingen orkar med. Patienten som traumatiserar personal som gång på gång behöver mötas av en patient med en snara om halsen när de kliver in på mitt rum.
På kvällen kommer en sjuksköterska in. Hon är arg. Hon tar bort alla mina sängkläder. Du skadar dig ju bara och jag har inte personal nog att ha ett vak hos dig. Jag minns inte hur många dagar jag fick sova direkt på gummiklädseln. Jag minns bara att det var rätt åt mig. Jag hade betett mig illa och skulle straffas.

För några år sedan blev jag tvångsinlagd enligt LPT, efter ett suicidförsök.
På psykakuten bedömdes min suicidrisk som ”hög”, därefter hade jag inget annat val än att stanna kvar..

Jag var inlagd i tre dagar. Under dessa dagar var det inte en enda person i personalen som frågade hur jag mådde. Fick heller inte möjlighet till något samtal eller annat stöd. Det kändes som att personalen ignorerade mig.

När jag i efterhand har läst min journal har jag förstått att jag hade en kontaktperson inne på avdelningen, detta var inget jag blev informerad om. Jag kände mig bortglömd.

Efter 3 dagar satt jag på ronden med läkaren. Det första hen sa var att jag skulle få åka hem, pga platsbrist…

Mina suicidtankar var då ännu högre än när jag kom dit, och det var ingen i personalen som brydde sig om att göra en ny suicidriskbedömning innan hemgång (förstår att de inte alltid berättar när de gör en sån bedömning, men det stod heller inget om en ny bedömning i min journal. Den enda suicidriskbedömningen som fanns var från akuten).

Jag blev tillsagd att packa ihop mina saker och lämna rummet så fort som möjligt.

Tack vare anhöriga kunde jag undvika att göra ett nytt försök, annars var det planen…

Jag har behövts vårdas på både barn och vuxenpsykiatrin. Idag är jag runt mellan 20-30 år och min psykiska ohälsa började när jag var 16 år gammal.
Jag har inga bra erfarenheter av BUP varken öppen eller slutenvård men det jag kan intyga är att om jag hade fått hjälp i tid så hade jag inte vart där jag är idag.

Jag vårdas i öppenvården för personlighetssyndrom trots att jag inte har fått en ordentlig utredning för denna diagnosen. Jag har vårdats otaliga gånger inom den slutna vården och självmordsförsöken, bältningarna och den psykiska misshandeln har satt sitt spår.
Jag har varit på dem flesta avdelningarna inom psykiatri affektiva…på majoriteten av dem så används tvångs åtgärder som bältning lika mycket som så mycket vatten som kommer ur en kran. Men det finns en avdelning som kan hantera mig utan allt tvång. Genom att prata med mig, finnas där och trösta. Något jag uppskattar så mycket…

Jag har varit med om bla att jag blivit bältad och fått så mycket injektioner att jag tillslut legat medvetslös med pox mätare och blodtrycksmätare. Jag vaknade 4 dagar senare. Detta för att läkaren inte beräknade min vikt när dem drog upp medicinen…

Jag har varit på avdelningar där läkare instruerat mig till HUR jag skall gå tillväga för att lyckas med ett fullbordat suicid…

Jag har fått otaliga hjärtstopp efter självmordsförsök inne på den slutna avdelningen. Vid dessa tillfällen har tillsynen av mig inte följts alternativt att läkare inte bedömt att jag är suicidal.

Jag har vårdats med stöd av lagen för psykiatrisk tvångsvård och även haft ständig tillsyn. Trots detta så har jag ändå lyckats att hoppa från en av avdelningarnas balkong (3,5-4,5 m högt) efter ca 1 år gjorde jag IVO anmälan som visade att avdelningen inte ens gjort en avvikelse på händelsen. IVO konstaterade brister i min vård.
På samma avdelning så fick jag ett hjärtstopp efter ett suicidförsök i min säng. Detta borde jag inte kunnat genomföra då jag hade ständig tillsyn men mitt X-vak hade hörlurar och mobil så han märkte inte. Först när vaket bytte till en annan person så förstod man att mitt hjärta stannat, jag hade ingen andning och var blå.

Jag har vårdats på en avd där dem skall vara högspecialiserade på allvarligt självskadebeteende. Men jag ansågs ha ett för allvarligt självskadebeteende följt av två hjärtstopp.

Jag har ingen bra förklaring på HUR jag kan vara vid liv efter alla självmordsförsök. Men det jag vet är att det inte är avdelningarna på psykiatri som räddat mig (förutom 1) men de andra har snarare behandlat mig så dåligt att jag mått sämre när jag kommit ut än vad jag gjorde när jag kom in, tyvärr.

Även om det sker sjuka saker, felaktiga saker och bedrövliga saker inom sluten vården för psykiatri så måste jag ändå säga att vissa som jobbar på avdelningarna räddar liv. Vissa har ett hjärta och arbetar med det även om dem är få.
Jag hoppas innerligt att nån uppmärksammar både patientsäkerheten men också personalens arbetsförhållandena. För detta är inte hållbart för någon…

Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).

Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.

Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.

Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.