Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.

Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i  respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.

Jag är henne alltid tacksam

Var inlagd med LPT på avd och efter flertalet allvarliga suicidförsök under en tid på var det dags för förvaltningsrätt. Överläkaren sa att jag fejkade mina suicidförsök och att det bara skulle vara en olycka om jag dog. Den dagen dog något inom mig. Orden har etsats sig fast i mitt minne. ”Det skulle bara vara en olycka om du dog”

När överläkaren och två skötare förhindrar mitt suicidförsök på avdelning, så drar läkaren mig i mina flätor och ber skötarna ta in mig på mitt rum. Jag sitter i min säng med en skötare på varje sida, medan läkaren skriker på mig ”är du helt jävla dum i huvudet,vadfan håller du på med” jag blir chockad & sitter tyst. Läkaren hotar mig med ”Om hon fortsätter såhär så bältar ni henne”. Jag har aldrig varit så kränkt i hela mitt liv.

Efter endast ett halvårs kontakt med BUP, och ett tjugotal mediciner senare fick jag ECT. Jag hade inte ens fått testa terapi, som egentligen var det jag behövde. Istället fick jag ECT (som barn!!!) under tvång när jag var inlagd, även det på tvång. Har besvärande biverkningar än idag.

Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.

Detta hände under sommaren för ett par år sedan. Jag var inlagd på LPT och skulle byta avdelning till min ”hemavdelning”, den avdelningen jag hamnar på när jag behöver vara inlagd under en längre period. Jag har åkt in och ut från slutenvården i 10 år och känner därmed personalen på avdelningarna och även läkarna. När jag och två personal från avdelningen går upp till min avdelning så ser vi en gammal människa med rollator inne i personalrummet och vi tittar på varandra och tänker ”men gud det är ju en förvirrad patient där inne, varför gör de ingenting?” men när vi påtalade det för avdelningspersonalen så berättade de för oss att hen var den vikarierande läkaren.

Hen gick som sagt med rollator och var mycket ofärdig i kroppen, jag fick höra att hen tidigare fått en stroke och vid ett tillfälle kissat ner sig i personalrummet. Hen gick omkring och flåsade och stönade på avdelningen. Jag blev mycket orolig och det märktes på personalen att de inte heller tyckte att det var OK att en sån gammal, sjuk människa skulle ansvara för vården av tvångsinlagda patienter. En dag skulle jag ha ett läkarsamtal med hen, jag och en skötare sätter oss i samtalsrummet och väntar, när hen till slut bökat sig in och med en djup suck satt sig ner i stolen så säger hen ”Hej *annan patients namn*, hur gick det på kirurgen?” Jag och skötaren tittade förbryllat på varandra och hon sa ”Nej, det här är inte *den andra patienten* utan det här är *mitt namn*” Läkaren såg mycket förvirrad ut och sa ”Jaha, då har jag inte läst på, så jag får gå och göra det och återkomma”. För det första så visste hen inte ens vem jag var och hade misstagit mig för en annan tjej, visserligen i min ålder. Hen bröt också sekretessen på ett allvarligt sätt enligt mig, jag skulle absolut inte veta att den patienten, som jag dessutom vet har stor integritet, hade varit på kirurgen.
Jag kontaktade direkt patientnämnden och berättade vad som hänt, de tog mycket allvarligt på det här och berättade att det inte är första gången de får samtal om just denna läkare, som för övrigt var i 70-års ålder. Någon dag, kanske 1 eller 2, senare ringde patientnämnden upp mig, tackade mig för att jag ringde och att min upplevelse var det som fick bägaren att rinna över och läkarens vikariat sades upp på dagen. Vi personal och patienter på avdelningen pratade mycket om läkaren och olämpligheten att hen var ansvarig för vi patienters vård, vi kände oss mycket otrygga. Vid middagen den kvällen så frågade en patient ifall läkaren skulle komma dagen efter varpå en skötare säger ”hen ska ha semester nu i tre veckor, sen får vi se ifall hen kommer tillbaka” Jag skrattade och berättade om mitt samtal med patientnämnden, att hen blivit uppsagd på direkten, och skötarna drog en lättnadens suck och hade inga tvivel om att det var det som var det som verkligen hade hänt.

Jag är helt förbryllad över att man tar in en så pass sjuk och ofärdig, 70+ läkare som överläkare på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Personalen på avdelningen tackade mig för att jag ringde patientnämnden och att hen tack vare det och min upplevelse till slut blev uppsagd.

Jag har en PTSD-diagnos som försämrades drastiskt när jag i juni utsattes för ett nytt trauma. Under sommaren har jag gjort flera suicidförsök med bland annat intoxer, detta ledde till inläggning på psykiatrin med LPT. När jag skrevs ut skrevs även alldeles för många recept ut. Jag fick heller ingen uppföljning när jag skrevs ut från slutenvården. Detta på grund av att jag ”är en komplex patient där det är oklart vilka insatser som skulle hjälpa bäst på kort och lång sikt” (så står det ordagrant i min journal). Jag har ingen uppföljning inom psykiatrin bortsett från ett läkarbesök inbokat i december. Jag mår fruktansvärt dåligt på grund av så många olika faktorer, både på grund av att min fysiska hälsa är dålig men också för att jag gång på gång utsätts för traumatiska händelser. Idag sitter jag hemma med väldigt många tablettförpackningar och jag vet att jag när som helst kan dö, detta är en trygghet. Att jag kan fly. Men min friska sida tycker det är absurt hur psykiatrin hanterat allt. Att skriva ut ett dussintal recept till en suicidal person och inte följa upp patienten.

Jag blev inlagd på LPT mot min vilja. På avdelningen märkte jag direkt att personalen kollade snett på mig och flinade pga min vikt. Läkaren som skrev in mig hade även mage att kommentera att jag skulle må bättre om jag tappade vikt!

Under tiden jag var inlagd gjorde personalen allt för att påpeka och hinta om att jag är överviktig. Jag fick inte ta så stora portioner som jag önskade och blev vägrad att få handla godis flera gånger! Jag blev även tvingad att ta insulin mot min vilja pga högt blodsocker, trots att jag förklarade för läkaren och sjuksköterskan att jag klarar mig bra utan insulin när jag är hemma.

Att bli tvångsvårdad och samtidigt fat-shamead har förstört min tilltro till psykiatrin i all framtid.

Överläkaren på psykiatriavdelningen ringde utan min vetskap min chef för att berätta att jag var på tvångsvård. Han tyckte nämligen inte jag var lämplig att arbeta inom mitt yrke (är läkare själv). Jag förlorade den anställningen.

Jag hade varit tvångsinlagd i över två år när jag märkte en dag att de glömt förlänga. Jag vägrade åka dit igen och blev utskriven utan att ens ha träffat en läkare om det. Då hade jag innan det varit tvångsinlagd och gjort flera försök där jag nästan dött. Att sen polisen fick komma samma dag och köra mig till psyk var inte vad jag ville. Dessutom satte de tvångsvård på mig utan att det fanns anledning till det. Jag hade inte gjort något försök och sa inget om det. De påstod att jag sagt jag skulle ta bussen för att köpa tabletter vilket jag aldrig sa eller ens nämnde. Läkaren ville väl bara rädda den andra läkaren som glömt förlänga innan.