Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?

Jag har accepterat att jag endast är en boll för psykiatrin att sparka på
Gör vad ni vill använd vilket våld ni vill
Jag är redan sönderslagen
Det finns inget kvar av mig

Jag hade gjort mig illa inne på psykiatrin och behövde sys. När jag vägrade sys så sa sjuksköterskan ”ja de är klart, du behöver ju bara uppmärksamheten…” och hällde sprit direkt på såret och gjorde rent. Sen var de inte mer med de. Där stod jag och grät och kände mig förnedrar.

Efter 1,5 månads tvångsvård och försök till övertalning att gå med frivilligt på ECT behandling blev jag tillslut tvingad. Jag var så rädd och hade ingen kunskap om vad ECT är för något och jag med min okunskap tänkte att det kunde likställas med lobotomi. En dag blev jag hämtad till läkarsamtal, när jag kommer in i rummet säger läkaren till mig ”Antingen bestämmer du dig angående ECT eller så bestämmer jag.” Jag svarade att jag inte ville och att jag var rädd för att tappa minnet av min mamma som gått bort, läkaren svarade ”då bestämmer jag att du kommer att få ECT behandling eftersom du är tvångsinlagd.” Den behandlingen hjälpte mig ingenting utan resulterade i panikångestattack, rädsla och en känsla av maktlöshet.

För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.

Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och  inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första gången för åtta år sedan då visade det sig inte överraskande att jag absolut inte uppfyllde diagnoskriterierna. Tyvärr brydde sig inte psykiatrin om det utan fortsatte behandla och bemöta mig som jag hade diagnosen. Efter sju års brukande till utreddes jag igen och inte heller den här gången uppfyllde jag kriterier nog för diagnos och den togs bort. Mindre än en månad senare stod den i journal igen efter ett akutbesök. Jag kommer aldrig bli av med den och det gör att vården jag får inte fungerar för mig eftersom den är anpassad efter en diagnos jag inte har.

Efter ett självmordsförsök (tablettöverdos) när jag var 18 blev jag inskriven hos öppenpsykiatrin. Något halvår senare fick jag äntligen träffa en psykiater, som tyckte att jag borde byta antidepressiva. För att minska ångesten som kan komma som utsättnings- och insättningssymptom fick jag oxascand (bensodiazepin) utskrivet. Psykiatern sa att jag utöver den nya antidepressiva skulle ta en tablett oxascand dagligen och att hen skulle ringa mig om två veckor för att följa upp. Hen ringde inte upp efter två veckor, och eftersom jag bara hade numret till växeln kunde jag inte kontakta hen direkt. Jag bestämde mig för att vänta lite till och fortsatte ta oxascand varje dag. Efter två veckor till ringde min mamma växeln, och någon vecka senare blev vi uppringda av mottagningen. Personen vi pratade med sa att psykiatern inte jobbade där längre, utan hade slutat för en månad sedan. Mamma frågade varför jag inte fått en ny psykiater, och personen svarade att jag inte hade bett om en ny. Med mammas hjälp slutade jag med oxascand på egen hand, men kände ett starkt fysiskt och psykiskt sug efter medicinen ett långt tag efter. Jag minns att jag till och med övertalade mamma att ge mig en tablett ibland när jag egentligen inte behövde en. Hade mamma inte haft hand om mina mediciner vet jag inte hur det hade slutat.

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Jag har tagit många överdoser. Som suicidförsök, men kanske innerst inne rop på hjälp. Någon månad efter att jag fyllt 18 blev jag inlagd med vårdintyg från öppenvården pga att jag hade tabletter jag tänkt att ta för att jag inte orkade mer. Jag hamnade ett knappt dygn på en slutenvårdsavdelning, sen avskrevs vårdintyget och jag fick gå hem. Detta trots att jag sa till läkaren vad jag hade för planer, men jag fick gå hem med tabletterna i handen. Väl hemma tog jag dessa direkt, hamnade på IVA, blev återigen inlagd ett dygn på vårdintyg men fick gå hem igen. Jag tog tre överdoser den veckan, de två senare fick jag gå hem direkt från IVA. Det dröjde en halv månad innan jag tog en ny överdos igen, hamnade på en hjärtavdelning ett dygn innan jag fick gå hem. Sen ytterligare en halv månad senare tog jag två överdoser inom loppet av tre dagar, den sista gången skrevs ett vårdintyg och jag fick återigen gå hem nästa morgon. Samma sak har skett ca 3 gånger efter det. När ska man tas på allvar? När ska vården inse att överdoserna bara blir allvarligare och allvarligare? Jag är 18 år, när ska någon börja bry sig?

Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.