Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.
Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.
Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande. Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.
Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.
Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.
Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.
Han räddade mitt liv där och då
Jag fick en remiss skickat till vuxenpsyk ca ett halvår innan min 18 års dag, anledningen är för att både bup & vuxenpsyk anser att jag är en ”högprioriterad patient” och är i starkt behov av hjälp. Trots det sitter jag här ett år senare utan hjälp, jag har ”för många” diagnoser & för mycket problem för vuxenpsyk att bestämma var jag ska få behandling. I min region är vuxenpsyk indelat så att olika diagnoser är på olika vårdenheter och jag har 5+ diagnoser. Jag har därför hamnat mellan stolarna i processen att vuxenpsyk ska utreda om min tex mitt trauma, min adhd eller ätstörning är prio 1, besluta sig för att de inte TROR det, skicka vidare mig till en ny vårdenhet (med en ny vårdkö) osv osv. Nu har de beslutat att jag ska (efter ytterligare kö) bli patient på nevropsykiatrin, utifrån de andra vårdenheternas brist på kunskap & läkare som ens KAN skriva ut min adhd medicin, som jag måste ta för att fungera. Trots att, som nämt både bup & vuxenpsykiatrin ansåg mig vara högprioriterad, skickade remiss i tid & i stort behov av en stadig samtalskontakt så kan inte nervropsykiatrin erbjuda mig enskilda terapisamtal över huvudtaget. Jag slängs istället in i en grupp med vuxna personer (notera att jag precis fyllt 18 så jag är inprincip fortfarande ett barn) med adhd för att diskutera och försöka lösa problem som eventuellt i framtiden kan hända en person med adhd.
Jag förstår verkligen inte hur vården kan få se ut såhär, det är väl ändå vanligare att man har en samsjuklighet, flera diagnoser än bara 1? Hur många har man träffat som BARA lider av depression & inte också av ångest tex?
Känner mig otroligt högprioriterad och sedd ändå
Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…
Jag kom till ett multidisciplinärt team, med läkare, sjukgymnaster och psykologer.
Efter ett långt bedömningssamtal beslutades att jag inte fick börja där för att jag har trauma.
Jag trodde det var sådant som multidisciplinära team kunde ta sig an och hantera. Genom att se helheten istället för att separera de olika sjukdomarna.
”Du har samsjuklighet”
Ja, det var därför jag hade sökt dit, eftersom de beskrev sin verksamhet utifrån begreppet multidisciplinärt team.
Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16 år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen. Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat. Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.
Jag är för sjuk för att få hjälp. Hur sjukt det än låter så är det sanningen. Ingen vågar längre bära ansvaret. Jag tar mig inte till öppenvården så vård där funkar inte. Inget behandlingshem vågar ta emot mig.
Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.
En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.
När utskrivningen närmade sig var jag ledsen över att förlora henne. Men hon sa att vi kunde ha kontakt utanför avdelningen också. Första tiden efter utskrivning ringde jag henne varje dag. Nu är det 6 år sedan och vi har fortfarande kontakt och ses ibland. Jag har till och med varit med på ett av hennes barnbarns kalas. Hon sa att hon lånade mig som sin dotter, och jag lånade henne som min mamma.
Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer .
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
