Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Bättre vård för adopterade

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Adoption • #Ångest • #BipolärSjukdom • #Depression • #HBTQ • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #SexuellaTrauman • #Vårdkvalitet Publicerad 4/12-2021

Lät mig vara en person

Jag har gått till psykiatrin sen 14 åring, då pga ätstörning och självskadebeteenden. Men pga dåligt bemötande eller bara ren rädsla har jag inte haft någon tillit till vården, varför jag sällan vågat öppna mig, eller söka hjälp när jag verkligen behövt. Efter att ha stått på kö i 1 år efter tre allvarliga suicidförsök, en otroligt tuff utmattning som sänkte mig totalt, så får jag äntligen erbjudandet att träffa en ny psykolog. Jag är tveksam, då jag hade påbörjat en kontakt som sedan abrupt avbröts pga byte av jobb o en annan som var precis på väg att byta jobb. Men jag går, träffar psykologen. Och jäklar vad glad jag är att jag gjorde det. Hen skapar långsamt ett nytt förtroende oss emellan, engagerar sig och gör verkligen det lilla extra för att möta mig där jag är. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Hen satt med mig i två timmar när jag hade panikattacker, trots att det oftast är max 45 min 1 timme i öppenvården som gäller. Hen gick ut på promenad när jag tyckte att det var jobbigt att komma in till mottagningen. Hen skapade känslan av trygghet och lugn, genom att ge mig utrymme och tid. Och lät mig samtidigt få vara en person, inte en diagnos.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

Hon slogs för min vård

Det tog lite mer än ett år inom psykiatrin innan jag fick rätt diagnos (autism och adhd). Under det här året blev jag stämplad som osamarbetsvillig, personlighetsstörd, aggressiv, omotiverad, behandlingsresistent etc.

När jag för första gången träffade min nuvarande sköterska var jag inlagd efter ett självmordsförsök. Jag märkte direkt att hon såg MIG, inte någon journalanteckning. Hon kunde förklara varför jag reagerade som jag gjorde, varför andra inte förstod och att det inte var mig det var fel på. Hon såg till att jag fick göra en utredning för NPF. Hon trodde på mig och det betydde enormt mycket för mig som hittills bara fått höra att jag inte försökte tillräckligt mycket.

Efter diagnosen blev hon min behandlande sköterska och jag kände för första gången att jag faktiskt fick hjälp. När det blev för svårt sänkte vi svårighetsgraden eller kallade in hjälp från arbetsterapeut/läkare/ätstörningsenheten. Tidigare hade jag blivit kallad för omotiverad och för ”en svår patient”, men nu fick jag bara vara mig själv och det var okej. Och framförallt: det var tillräckligt.

Hon har slagits med näbbar och klor för att jag ska få rätt vård, rätt bemötande och rätt behandling. Tillsammans med min läkare lyckades hon ordna så att jag fick komma till behandlingshem. Hon har alltid gjort mer än det lilla extra för mig och det är tack vare denna sköterska som jag lever idag. Jag är oändligt tacksam för allt som hon (men även min läkare och arbetsterapeut) har gjort för mig!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diagnostisering • #GodaExempel • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

”Men då kan du ju inte dö”

Blev tvingad till BUP när min mamma insåg att jag skar mig. Jag gjorde allt för att inte komma dit för trodde inte på att dom skulle göra något.

Väl där får jag träffa en psykolog, sköterska och en som höll på att utbilda sig. Alla dessa tre sitter mot mig i samma rum, jag är själv för jag valde det.

Någon av dom frågar vart jag skär mig någonstans och säger att det är på överarmen, kommentaren blir följande: ”Jaha, men då kan du ju inte dö”

Blev inte bättre med att dom pratade över huvudet på mig och sedan kom en läkare och frågade snabbt och enkelt utan förklaring om jag ville ha mediciner, jag sa nej. Läkaren svarar då: ”Nähä, då finns det inget jag kan göra här”

Förtroendet för psykiatrin har sedan dess varit väldigt skadad.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Mediciner • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 21/10-2021

Jag är inte värd insatsen

Jag har ägnat mer tid åt att slåss för att få hjälp än åt konstruktiv behandling. Mer tid åt onödiga utredningar (jag har gjort samma utredning 4 gånger, med samma – negativa – resultat) och desperata diagnosjakter än åt att få prata om vad som verkligen är mitt problem. Jag har suttit mitt emot en terapeut och sagt rakt upp och ner att jag inte ville leva, att jag hade tydliga planer för hur jag skulle avsluta mitt liv – och bemötts av ett halvt leende och frågan ”tycker du om kaffe?”.

Ända sedan jag träffade min första behandlare inom öppenpsykiatrin har jag formulerat vad jag ansett varit mitt största problem – svårigheten att få vänskapsrelationer att hålla över tid. Jag har kunnat beskriva ett förlopp som upprepats med oerhört många personer. Jag har inga svårigheter med det sociala samspelet och är förhållandevis bra på att läsa av andra, vara empatisk och dela såväl glada som tuffa stunder. Jag har kämpat mot ångest och depressioner större delen av mitt liv och lider svårt av en förlamande ensamhet.

Mina psykologer har sagt att mitt problem inte är ett problem, att jag överdriver och att det säkert inte är så svårt som jag hävdar att det är. Och så har man valt att fokusera på något helt annat, utredningar och jakt på långsökta diagnoser. Men min ensamhet har ingen rått på, eftersom ingen har lyssnat på det faktiska problemet. Jag anar anledningen till att jag har det svårt, men jag kan inte göra något åt det på egen hand. Men när jag har förklarat hur jag ser på det och hur jag känner så har jag mötts av ”det där är en sån klyscha, det är på modet att känna så nu” och andra förnedrande förhållningssätt.

Så till sist träffade jag en psykolog som tog mig på allvar, som lyssnade på mig och när jag väl fått förtroende för henne och öppnat mitt hjärta igen, till slut sa ”jag hör vad du säger, jag ser vari dina svårigheter sitter och jag tror verkligen att jag kan hjälpa dig”. Veckan därpå berättade hon att enhetschefen meddelat att hon inte får träffa mig längre, vi hade bara 2 tillfällen kvar av våra 15 sessioner. Vi stred båda två för att jag skulle få hjälp av henne – en hjälp hon sa behövde få ta tid, kanske uppåt ett år eller så. Men enhetschefen var benhård. Efter många telefonsamtal fick så en diakon enhetschefen att gå med på ett möte med mig, diakonen och psykologen.
Och där sitter hon, enhetschefen, och meddelar att hon inte kan lägga mer resurser på mig, att det finns andra som behöver dem nu. Jag kostar för mycket och hon kan inte ”binda upp” psykologen, som ”är en unik resurs” på mig utan hon måste ta nya patienter. Jag tilläts träffa psykologen 5 gånger till och enhetschefen sa att jag skulle vara tacksam för detta eftersom hon verkligen inte borde ha gett efter så.

Det slutade med att psykologen sa upp sig i protest och lämnade öppenpsykiatrin. Så den ”unika resursen” finns nu inte för någon. Och sedan dess har jag haft ännu ett slutenvårdstillfälle pga suicidplaner, jag har ingen som helst framtidstro och jag är fullt medveten om att öppenvården aldrig kommer att hjälpa mig igen. Jag har kvar läkarkontakten på mottagningen, men hon har meddelat att hon vill glesa ut våra träffar eftersom jag kan få mina recept förnyade via 1177. När jag sagt att jag mår oerhört dåligt av att inte ha en samtalskontakt, inte ens en stödkontakt, får jag ingen förståelse. Det finns inga resurser. Men istället för att skrika ”uppåt” i hierarkin, att det behövs mer pengar och fler psykologer, slår och sparkar man på oss som redan ligger ner. Och meddelar att det är slöseri med resurser att hjälpa oss. Jag är inte värd insatsen

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 19/10-2021

Dussintals recept till suicidal patient

Jag har en PTSD-diagnos som försämrades drastiskt när jag i juni utsattes för ett nytt trauma. Under sommaren har jag gjort flera suicidförsök med bland annat intoxer, detta ledde till inläggning på psykiatrin med LPT. När jag skrevs ut skrevs även alldeles för många recept ut. Jag fick heller ingen uppföljning när jag skrevs ut från slutenvården. Detta på grund av att jag ”är en komplex patient där det är oklart vilka insatser som skulle hjälpa bäst på kort och lång sikt” (så står det ordagrant i min journal). Jag har ingen uppföljning inom psykiatrin bortsett från ett läkarbesök inbokat i december. Jag mår fruktansvärt dåligt på grund av så många olika faktorer, både på grund av att min fysiska hälsa är dålig men också för att jag gång på gång utsätts för traumatiska händelser. Idag sitter jag hemma med väldigt många tablettförpackningar och jag vet att jag när som helst kan dö, detta är en trygghet. Att jag kan fly. Men min friska sida tycker det är absurt hur psykiatrin hanterat allt. Att skriva ut ett dussintal recept till en suicidal person och inte följa upp patienten.

Läs mer om: #Mediciner • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 19/10-2021

”Den som talar om det gör det inte”

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 19/10-2021

Kronisk migrän och suicidprevention

Jag har kronisk migrän, förutom min psykiska ohälsa. Migränen är ofta väldigt svår, och smärtan kan ofta kännas värre än att dö. Detta har psykiatrin väldigt svårt att förstå. Och vid ett tillfälle låg jag inlagd på en särskild suicidpreventions plats, där alla smäller i de tunga dörrarna, pratar högt och det är lysrörsljus.
Självklart lyckas jag då få ett rejält migränanfall, och ligger nästan och kräks, och trots att jag har särskild migränmedicin för akuta anfall, så hjälper inte den.
Jag ber upprepade gånger om att få komma till ett rum där jag kan ha det tyst och mörkt. Men personalen vägrar. Till slut så frågar de överläkaren, och han vägrar han också.
Istället ställer han ett ultimatum: Antingen ligger du kvar på suicidpreventionsplatsen, eller så skriver du ut dig.
Jag är alltså så pass sjuk psykiskt att man behöver hålla särskild uppsikt över mig för att jag inte ska ta mitt liv, men man är ändå beredd att låta mig skriva ut mig och då eventuellt riskera mitt liv, trots att jag bara bad om förståelse och hjälp, för min fysiska ohälsa.
Jag tycker att det är sjukt att man inom den psykiatriska vården inte tar någon hänsyn till att människor med psykisk ohälsa även kan ha fysisk ohälsa.

Läs mer om: #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 19/10-2021

Personal skyddade inte mot våldsam manlig medpatient

Jag är inlagd samtidigt med en man, som alla andra patienter, inklusive jag tycker är lite obehaglig.
Vid ett tillfälle när jag står och pratar med en manlig skötare, kommer denna man fram till oss och vill avbryta vårt samtal i vanlig ordning. Jag blir irriterad på honom, och ignorerar honom, och plötsligt känner jag en rejäl smäll på överarmen.
Jag blir både överraskad och rädd, och fräser ifrån till mannen, som just slagit mig hårt på vänster överarm. Mannen blir skogstokig och måste hållas fast av skötaren från att attackera mig ännu en gång.
Trots att skötaren ser vad som händer, och att jag får blåmärken av mannens slag, så får mannen inte någon konsekvens. På avdelningen är det förbjudet med våld, enligt reglerna som står fasttejpade på en garderob i varje rum, och det kan leda till utskrivning. Men mannen får vara kvar på avdelningen och flyttas inte heller. Han slår kvinnlig personal på samma sätt, utan att det leder ens till en tillsägning.
En annan kvinnlig patient tafsar han på. Och inte heller det leder till någon form av konsekvens. Jag är livrädd för mannen resten av vistelsen på avdelningen. Och detta var förra året, 2020, på ett universitetssjukhus. #MeToo kanske inte hade lyckats ta sig in innanför de tjocka väggarna?

Läs mer om: #Diskriminering • #Misshandel • #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 15/10-2021

”Ska jag ta dina glasögon?”

Jag mådde mycket dåligt och låg inlagd. Jag har autism och försöker ofta skada mig när jag mår dåligt. Vid detta tillfälle började jag banka huvudet i väggen, mycket hårt.
In kommer en av de känslokalla skötarna in och det enda han säger är: ”Ska jag ta dina glasögon?”
Jag blir helt paff.
”Så du bryr dig bara om mina glasögon?” lyckas jag få fram.
”Ja, just nu gör jag det.” svarar han.
Därefter tar han mina glasögon jag har på mig, och går därifrån. Han pratar inte med mig, försöker avleda från självskada, eller överhuvudtaget visa att han bryr sig om mig.
Det slutar med att jag har en rejäl, blödande bula i panna och en blodig vägg, av allt huvudbankande i väggen på mitt rum.
Och ingen bryr sig om prata med mig eller försöka avbryta självskadandet, eller ens titta på självskadan efteråt.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 15/10-2021