Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.

Jag arbetar inom specialistpsykiatrin och när jag var på intervjun lovade min chef mig att jag skulle få gå utbildningar, något jag saknat inom tidigare yrkesområde och känner är viktigt för att vara den bästa för den enskilde som jag ska möta.
Min nuvarande chef har skrattande påtalat att ”vem av oss har utbildning?” när jag önskat få gå en grundläggande utbildning för de diagnosgrupper som jag förväntas arbeta med dagligen, då jag känner att jag inte kan fullt ut hjälpa patienterna då jag saknar verktygen.
Jag läser på denna sida om hur missnöjda patienter är med att det tar lång tid att få rätt insatser, är svårt att bli förstådd och känna att någon vet hur en ska bemöta på ett lämpligt sätt – Och jag håller med. Vi saknar verktyg för att bättre hjälpa och på ett mer effektivt sätt fånga upp saker som dyker upp för att snabbare sätta in rätt stöd. Under ett år har fyra av mina kollegor sagt upp sig för att de saknat kompetensen och inte erbjuds vidareutbildning samtidigt som vi är underbemannade med besparingskrav i en tid där psykisk ohälsa bara växer men förutsättningar för trygg och säker vård minskar.

Jag har varit inlagd på psyk cirka 10 gånger. Alla gånger har varit för självmordsimpulser. När jag har varit inlagd har impulserna alltid handlat om att jag ska kväva mig själv med klädesplagg. Efter att jag hade agerat på impuls på psykakuten så flyttade dom mig till en observationsplats. Det är 2 sängar i korridoren där vem som helst kan gå förbi och titta på dig. När dom hade kört dit min säng så säger dom åt mig att jag måste ta av mig mina kläder. Jag tog av mig byxorna, men jag ville inte ta av mig min t-shirt eftersom att jag är transsexuell (kvinna till man). Och jag ville inte gå runt i bara chest binder och en blöja jag hade fått på intensiven. Men dom sa att jag var tvungen att ta av tröjan också. Så där satt jag under filten mitt i korridoren där alla kunde se mig. Och när dom hade gått agerade jag på ännu en impuls, vilket ledde till att jag bara fick ha blöja på mig. Några timmar senare kände jag att jag behövde gå på toa, men eftersom jag satt på observationsplats så var dom tvungna att låsa upp den åt mig. Jag frågade om jag fick ha med mig filten eftersom jag i princip var helt naken. Men då fick jag till svar: ” Om du inte vill gå hit utan den får du pissa i blöjan”. Så jag gick på toa. Med bara blöja, samtidigt som jag försöker dölja brösten med mina händer. Jag har aldrig kännt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Och när jag frågade när jag kunde få tillbaka mina kläder (eller åtminstone få kalsonger på mig ) fick jag till svar ”morgonpersonalen kommer om 5 timmar, fråga då”. Och det där var inte enda gången jag blev förnedrad av psykiatrin på detta sättet.

Jag har varit sjuk länge och fick för några år sedan diagnosen selektiv mutism. Bland annat.

Idag har jag varit tvångsinlagd i tre år. Min selektiva mutism hindrar mig så mycket. Nu för bara någon vecka sedan skulle jag träffa en läkare för att be om att få åka hem. Personal på avd vet jag inte kan prata eller få fram ord i möten. Så när läkaren frågade vad jag ville satt jag tyst.

Efter några sekunders tystnad säger hon ”du jag har faktiskt fyra andra avdelningar också så vill du säga något får du säga det nu”

Blev helt paff och fick sån ångest. Ssk som var med pratade med mig efteråt om att hon såg jag tog åt mig av det. Och sskn hjälpte mig i samtalet få fram vad jag ville. Men de vet om min selektiva mutism. Jag KAN inte prata då.. har också fått höra att läkaren vill sakerna kommer från mig. Men jag kan ju inte prata. Får jag inte veta i tid jag ska träffa läkare är det omöjligt för mig att kunna förbereda och skriva.

Selektiva mutismen ställer till det för mig. Och finns så mycket okunskap. Läkare som säger ”vill du prata idag ”
Det handlar inte om att jag inte vill det handlar om att jag inte kan

Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle  påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi

Har länge lidit av hetsätning men som under det senaste året övergått till en anorexi. Jag rasade i vikt och åt ingenting. Men eftersom jag började på ett högt BMI tyckte psykolog att jag såg ut att ha en ”normal vikt” och hen tyckte det var bra att jag lyckats gå ner i vikt. Sen var det slut diskuterat.

kommer på mitt första möte på vuxenpsykiatrin efter 8 år på bup. Jag är nervös och har gjort mig så fin jag kan (har socialfobi och rädd för att träffa nya människor). Jag berättar min historia och om mina tidigare diagnoser, då säger psykologen ”jag tror att du kan vända dig till vårdcentralen om du skulle vara ledsen någon gång, du ser ut att må bra och vara en pigg tjej”. Efter det gick jag aldrig dit igen

Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.