Ända sedan jag blivit diagnostiserad med Borderline (EIPS) har jag upplevt hur psykiatrin inte tagit mig seriöst. Allt jag gör är ett sätt att få uppmärksamhet, enligt dem. Jag blir inte validerad i mina känslor och får höra flera gånger att jag egentligen inte vill ta livet av mig. De kommer på egna förklaringar och egna antaganden om hur jag mår. Jag blev bara sämre under tiden jag var på den mottagningen inom psykiatrin och min psykolog sa till mig ett tillfälle att ”det finns inget vi kan göra för dig. slutenvården verkar inte fungera så det är väl ditt val. vi kan inte hindra dig från att försöka avsluta ditt liv.” Den kommentaren triggade mig och ledde till ett självmordsförsök. Kanske var det en reaktion på vad psykologen hade sagt, men mina känslor och det jag berättar borde väl tas på allvar oavsett vad vårdarna har för åsikter kring det.
Med flera diagnoser tar ingen ansvaret
Jag gick på en specialiserad ätstörningsklinik, samtidigt var jag diagnostiserad med depression och hade självskadebeteende. En dag fick min behandlare reda på att jag hade självmordstankar och då blev jag direkt avslutad och skickad med LPT till psykakuten. Jag hade en vecka tidigare berättat att det enda som höll mig motiverad var behandlingen, att bli fri från ätstörningar. Sen dess har jag bollats runt mellan olika ställen, för när man har flera diagnoser vet de inte vem som ska ta ansvaret.
Mår för dåligt och för bra för att få hjälp
För några år sen befann jag mig i en ganska turbulent period. Jag åt för lite, drack för mycket och självskadade regelbundet. Jag kunde inte sova om nätterna och klarade inte av att ha några nära relationer. Orkade knappt ta mig ur sängen och kontaktade till slut min vårdcentral. Väl där tyckte läkaren att jag verkade må ”alldeles för dåligt” för att de skulle kunna hjälpa mig. Hen skickade därför hem mig igen med rekommendationen att ”kontakta ungdomspsyk istället” (jag var då 25 år gammal). Fick varken en remiss vidare eller ett telefonnummer, utan fick leta upp kontaktuppgifter på egen hand. Ringde till min närmsta psykmottagning där jag istället (av receptionisten) fick höra att jag ”verkade må alldeles för bra” för att kvala in som patient hos dem. Detta pga. att jag svarade nej på (den väldigt plötsligt ställda) frågan om jag för dagen hade aktiva självmordsplaner. ”Vi har inte plats för dig, du får kontakta din vårdcentral” var svaret jag fick- trots att jag just hade berättat att de inte ville hjälpa mig där och trots att jag dessutom berättat att ett av mina syskon gjort ett självmordsförsök bara några få dagar tidigare. Det hela slutade med att jag blev helt utan hjälp och det tog flera år innan jag vågade kontakta psykiatrin igen.
Barnpsykiatrisk avdelning
Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”. Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.
Hopplöst fall
Jag har en Stödkontakt inom Psykiatrin, som en dag frågade om jag verkligen var ”Kroniskt Suicidal” som det stod i min journal, för jag beter mig alltid glatt, och trevligt, har fräscha kläder, och nytvättat hår. Sen frågade hen om jag hade en plan, jag kände mig såpass ”säker” med hen att jag öppnade upp, och berättade när, var, och på vilket sätt jag tänkt avsluta allt. Hen tittade på mig, log och så ”Då ses vi nästa vecka då, ha det så gott.” I journalen står det ”U.t noterar inget suicidalt, Pat. pratar om att skaffa katt.” Dagen efter hamnade jag på Akuten. Efter 4 veckor, när jag träffade henne igen, så var hen arg, och kränkt, för att jag inte berättat hur jag kände. Jag undrar fortfarande hur hen tänkte, om hen tänkte?
Bältad på BUP
När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):
”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”
Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”
Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”
Medicindimma
Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.
”Men ditt liv fungerar ju”
Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.
När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.
Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.
Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.
Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.
Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?
Ingen hjälp med orsaken till ätstörningen
Under hela min tonår har jag behandlats för anorexia nervosa på en specialiserad ätstörningsklinik. Trots täta möten, hembesök och inläggningar blev jag inte frisk. Anledningen var inte att jag inte gjorde som mina behandlare sa, för det gjorde jag, utan för att den behandling jag fick inte gjorde mig frisk. Av någon outgrundlig anledning har ätstörningsvården hakat upp sig på att det enda sättet att behandla ätstörningar är att lägga allt fokus på mat och vikt (vilket är exakt samma saker som man fokuserar på som sjuk). Det innebär att det enda samtalen på ätstörningsklinikerna handlar om är att redovisa exakt vad man ätit i veckan (matdagbok) samt vägning för att se till så att man gått upp vikt/inte gått ned i vikt. Man diskuterar aldrig orsaken till att man blivit sjuk utan allt handlar om att gå upp i vikt. Klart man aldrig blir frisk då. Jag blev sjuk av en anledning och den fick jag aldrig hjälp med vilket gjorde att jag fortsatte vara sjuk.
Det var inte förrän jag träffade en personal som struntade i ätstörningsklinikens vanliga behandling och istället såg mig som individ och person som jag blev frisk. Hen fokuserade på vem jag är och vad jag ville i livet, inte om jag gått upp 400 eller 600 gram sedan föregående vecka. Hen förstod att jag mådde som sämst när jag gick upp i vikt och att det var då jag behövde mest stöd. Då jag var som ”sjukast” (i bemärkelse av lidande). Inte när jag gick ned i vikt.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
