Inlagd första gången på psyk för svår depression och totalt sammanbrott. Fick svåra självmordstankar för första gången under just den sjukdomsperioden. På psyk frågar jag en kvinna och en man, som verkar sympatiska om de vill gå en promenad med mig varje dag. Jag var tvungen att ha med någon som kollade mig för de trodde jag var mer suicid än jag var. Men när jag sedan kom ut efter en vecka och kom åter till min psykolog så blev hen helt vansinnig. Hen var av den gamla skolan att allt beror på mamma och pappa. Jag har idag äntligen rätt diagnos, bipolär. Vi hade snackat, vridit och vänt om mina föräldrar i två år. Hen tyckte att jag varit duktig och befriat mig från dem och att jag verkade så glad och frisk. Hen blev kränkt av hela grejen och sade till mig att de två jag gick promenad med var en ersättning för min riktiga mamma och pappa. Att jag var dålig och inte kunde bryta mig loss mentalt. Hen slängde pennan på sitt block och stormade ut. Den sekunden lovade jag mig att aldrig öppna mig mer och sedan sluta.

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min pappa men vågade inte berätta för någon. Min klassföreståndare såg att jag inte mådde bra och när jag var 14 blev slutligen skickad till BUP.

På BUP fick jag sitta i ett möte tillsammans med mina föräldrar och två bup-personal. Den ena personalen frågade om det var något som hänt som tyngde mej. Pappa satt på andra sidan bordet och gav mej långa blickar, vad skulle jag säga?
Min mamma berättade att jag aldrig ville sova på nätterna och att det varit så i åratal. BUP skrev ut sömntabletter åt mej. Tack så mycket för hjälpen.

Jag sökte hjälp för mina problem (förmodligen av neuropsykiatrisk karaktär mm) och husläkare + psykolog ville att jag skulle göra en utredning. Dock menade psykiatrin att jag måste ta antidepp i 3 veckor och se om det hjälper innan de tar vidare ställning. Detta trots att depression inte alls är min problematik. Konstigt åtgärd.

Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.

Psykratin ansåg jag hade för högt blodtryck. Då avbröt dom min medicin och sa till mig att gå till vårdcentralen och få det sängt.
Ja fick en tid. Läkare där ville kontrollera tryck två ggr i veckan.
Det va bra tyckte läkare . Jag hade förklarat för denna läkare fyra gånger att det blir högt på grund av medecin som jag inte får nu. Men vet inte om läkare förstod mig. Jag hade svårt förstå vad läkare sa . Jag blev arg en gång för hen förstod inte vad jag sa. Hen skrev att jag ville komma till psykiatri för att få medicin. Psykratin och vårdcentral ligger i samma hus men kan / får inte prata med varandra . När ja väl gick tillbaka till psykiatrin blev jag bemött som jag va ny patient.
Fick ta blodtryck tre veckor till pissa fyra gånger på två veckor.
Jag fixa allt men under sju veckor va det de enda jag orkade med resten blev jag sängliggande.
Tyvärr fast medicin nu svårt att komma ur det och 18 månader har gått.

Min systerdotter har under en längre tid mått extremt dåligt och har åkt in och ut på psykakuten flertal ggr.

Det hon fick hjälp med va att få äta 13 olika tabletter om dagen. Inga samtal, stöd, förslag på aktiviteter, rutiner osv. Mådde hon sämre ökades medicineringen. Galet!

Hade levt med ätstört och självdestruktivt beteende i 5-6 år, och sen när jag slutligen tog kontakt med min husläkare för det fick jag rådet att ta en paus från gymnasiet, eftersom hen ”bara” trodde det handlade om skoltrötthet och ”vanlig” tonårsförvirring. Tog ytterligare tre år och otaliga husläkare innan nån tog mig på allvar och skicka remiss till KBT. Efter att jag varit självdestruktiv i nio år.

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.

Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.