Jag fick vänta i flera år på att få behandling för min ätstörning. Jag väntade dock på att på vård på en mottagning som inte ens hade öppnat. Under tiden jag väntade förvärrades ätstörningen kraftigt och blev till slut inlagd. Det skickades också flera remisser till en annan ätstörningsvård men dessa avslogs. Det slutade med att jag sökte vård på en mottagning långt hemifrån, en behandling som egentligen inte passade mig men som var bättre än ingen vård. Jag pendlade i över 4h/dag i ett år. Min sjuksköterskekontakt kämpade för att jag skulle få vård, men det är svårt att ge patienter vård när det helt enkelt inte finns någon vård som är tillgänglig.

Jag väntade flera månader på att få komma till den neuropsykiatriska mottagningen efter att jag fått min autismdiagnos. Efter första läkarbesöket bokades ett nytt för uppföljning tre månader senare. Jag fick beskedet att de inte kunde ge något annat stöd än att i princip hålla i mina sjukskrivningar. Efter ett suicidförsök som krävde vård på IVA kastades jag ut från ätstörningskliniken jag gick på och stod totalt utan vård. Jag fick själv försöka ringa den neuropsykiatriska mottagningen för att fråga efter hjälp, ett samtal, vad som helst. Men de hänvisade bara till den läkartid som redan fanns, som fortfarande var en dryg månad bort. Jag hann göra ytterligare ett allvarligt självmordsförsök innan dess.

Jag var 13 år när jag blev inlagd efter ett självmordsförsök. Det såg ut som att jag bara skulle vara inlagd i några dagar. Men jag berättade om min ätstörning. Så de började hålla koll på maten och satte tillslut en sond. Men jag fick ingen behandling alls. Jag blev inlagd i 15 månader och levde på sondmat i 9 månader. Det var som att de inte ville att jag skulle bli bättre. Jag började äta på eget initiativ för jag var trött på livet innanför låsta dörrar. Tillslut blev jag av med sonden och utskriven hem igen. Ingen vidare behandling.

Jag blev svårt sjuk i anorexi när jag var ca 14 år gammal. Jag fick läggas in på en medicinsk akutavdelning då det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna pga svälten. När jag då fick kontakt med vården berättade jag att de inte kunde skicka hem mig eftersom jag blev svårt psykiskt misshandlad hemma. Mitt liv hade varit som en sekt och nu när jag var utan övervakning på en annan plats kände jag att detta var min enda chans att fly. Jag fick dock inget gehör utan vården försökte direkt skicka hem mig så fort hjärtat blivit mer stabilt. Jag lärde mig att det enda sättet att slippa åka hem var att inte äta. Tillslut fick jag komma till en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård men även där skickade dom hem mig på nätterna för att jag skulle sova hemma. Jag berättade att jag dör hemma, jag orkar inte mer. Men inget hjälpte. De sa ständigt till mig att ”det är anorexin som pratar”. Jag var 14 år och svårt sjuk i en ätstörning och blev konstant hemskickad till mina förövare. När jag tillslut fick fick en sängplats på avdelningen tvingade de mina förövare att konstant besöka mig. De ansåg att det var anorexin som gjorde att jag inte ville träffa mina föräldrar. Det ända sättet för mig att slippa komma hem igen var att bli sjukare i min ätstörning och sjukare överlag. Ingen tröstade mig när jag grät. Ingen lyssnade på mig när jag var orolig. Det enda sättet att få uppmärksamhet var att inte äta samt uppvisa sjuka beteenden som jag lärde mig av dom andra på avdelningen samt av vad personalen sa att man inte fick göra.

Jag hade en väldigt komplicerad uppväxt. Jag är adopterad och flyttade som barn med adoptivfamilj väldigt mycket. Som 12 år gammal hade jag flyttat mellan kontinenter 3 gånger vilket egentligen är helt fel för en adopterad som behöver trygghet. Under ca 6 år mellan åldrarna 6-12 bodde jag med min vita adoptivfamilj i mitt födelseland. Det var väldigt förvirrande och otryggt. Andra barn var aggressiva och avundsjuka på att jag fick bo med en vit familj. Det var väldigt förvirrande för mitt identitetsskapande. Sedan vid 12 år flyttade vi till svenska landsbygden där rasismen var extrem. Andra barn visste inte vad jag hette utan jag kallades bara för neg*rn. Busschaufförer, lärare och andra barn skrek rasisitiska saker varje dag. Vuxna kunde gå förbi mig på gatan och viska ”åk hem n*gerjävel”. Inom familjen blev jag också särbehandlad och nedtryckt, mycket sämre behandlad än mina föräldrar biologiska barn.

Uppväxten gjorde resten av livet svårt. Jag har sedan jag var ca 7 år lidit av grav depression som har gjort allt svårt. Att studera och arbeta har varit svårt och de senaste 3 åren har jag inte klarat av att jobba. Jag har så svårt för relationer och har totalt avskärmat mig från omvärlden. Jag går sällan ut och har inga vänskapsrelationer. Relationen till familjen är destruktiv och dålig men jag är beroende av dem ekonomiskt.

Jag har gått hos psykolog i många år men inte riktigt känt att det hjälpt. Jag ville gärna bli inskriven hos psykiatrin för att verkligen utreda alla de problem jag har som gör att jag inte kan jobba eller upprätthålla någon sorts relation överhuvudtaget. Ansökan till psykiatrin skickades via min vårdcentrals psykolog. Han skrev ned att jag var adopterad, en del om min uppväxt och mina nuvarande problem. Detta tillsammans med några tester som jag gjorde skickades till psykiatrin som gav mig avslag.
Det kändes faktiskt riktigt förkrossande och förnedrande att inte få hjälp från psykiatrin. Jag vet att det finns lite forskning om adoption, men den forskning som finns visar på att majoriteten av oss adopterad mår väldigt dåligt. Nästan var 20e adopterade kvinna har vårdats för självmordsförsök och adopterad kvinnor från Asien är bland de som lever kortats i Sverige.

Hur kan de inte acceptera min ansökan till psykiatrin? Jag behöver hjälp. Det kändes så otroligt förkrossande och nedslående. Psykiatrin hänvisade till anti-depressiva och samtal, men det har inte räckt för mig som idag inte kan leva funktionellt. Jag vill istället ha en ordentlig utredning och verktyg för att hantera vardagen. Jag är så förkrossad och känner mig så förminskad. Det känns som att adopterade trots bevis på stora svårigheter inte tas på allvar.

Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.

Arbetade kväll på en psykiatrisk jourmottagning. Dagen innan hade det varit en ung man som skjutits till döds i en förort. Jag hörde en skötare och en läkare (vita svenskar) diskutera händelsen ”Vad bra att de gör slut på varandra”

Jag arbetar inom specialistpsykiatrin och när jag var på intervjun lovade min chef mig att jag skulle få gå utbildningar, något jag saknat inom tidigare yrkesområde och känner är viktigt för att vara den bästa för den enskilde som jag ska möta.
Min nuvarande chef har skrattande påtalat att ”vem av oss har utbildning?” när jag önskat få gå en grundläggande utbildning för de diagnosgrupper som jag förväntas arbeta med dagligen, då jag känner att jag inte kan fullt ut hjälpa patienterna då jag saknar verktygen.
Jag läser på denna sida om hur missnöjda patienter är med att det tar lång tid att få rätt insatser, är svårt att bli förstådd och känna att någon vet hur en ska bemöta på ett lämpligt sätt – Och jag håller med. Vi saknar verktyg för att bättre hjälpa och på ett mer effektivt sätt fånga upp saker som dyker upp för att snabbare sätta in rätt stöd. Under ett år har fyra av mina kollegor sagt upp sig för att de saknat kompetensen och inte erbjuds vidareutbildning samtidigt som vi är underbemannade med besparingskrav i en tid där psykisk ohälsa bara växer men förutsättningar för trygg och säker vård minskar.

På temat vårdkö. Jag har typ aldrig behövt köa för att få börja i behandling eller få utredningar (trots att jag gått ett 10 tal olika behandlingar och gjort mängder av utredningar). Det på kliniker där jag vet att andra fått vänta i flera år. Min upplevelse är att det är för att jag haft ett väldigt allvarligt självskadebeteende med frekventa suicidförsök så jag flyttas helt enkelt före i kön. Dessutom är jag är ”likeable” patient. Ung, söt, vit tjej som har lätt att kommunicera och är trevlig mot personalen. Det är såklart bra för mig men det skickar också väldigt konstiga signaler om att man ska behöva vara destruktiv för att få vård. Dessutom tror jag att om jag inte haft mina attribut som ”trevlig patient” så hade jag inte heller flyttats före i kön.

Har haft återkommande depressioner i hela mitt liv. Började på bup som 10 åring och har provat ca 12 st olika antidepressiva mediciner utan framgång. 2018 nämner en läkare att jag eventuellt kan ha en NPF-diagnos och jag ställs i kö. Jag får höra att det inte finns NÅGON psykolog på min mottagning för alla har sagt upp sig och efter ett år i kön kan dom fortfarande inte ge mig något besked om när en utredning kan tänkas starta. Eftersom jag ändå inte känner att jag har något att leva för lägger jag mina sparpengar på en privat utredning och får en adhd-diagnos. Efter det tar det 10 månaderna innan jag får medicineringen som den privata psykologen och psykiatrikern tror ska hjälpa och enda anledningen till att jag får medicinen är att jag åker till psykakuten och ber dom lägga in mig för jag orkar inte med mitt liv.