Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…

Jag har borderline. En psykiatrisk diagnos som för lidande ofta slutar med självmordsförsök. Sedan mina två utvärderingsmöten som jag ska få DBT (vilket är den enda vården för personer med borderline) så har jag väntat 1 år och 3 månader. Under denna tid har ingen annan mottagning velat/kunnat ta emot mig då jag är ”under pågående vård”. Det enda jag fått från min mottagning än så länge är mediciner och 5 olika läkare.

Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.

Jag samlade mod för att berätta för en skötare att jag är lesbisk. Jag har växt upp i en miljö där det inte var tillåtet, till och med farligt, så det är svårt för mig att berätta. Svaret jag fick var att jag inte alls är lesbisk, ”Det tror du bara för att du har blivit utsatt för övergrepp och är rädd för män.”

Jag har varit inlagd på psyk cirka 10 gånger. Alla gånger har varit för självmordsimpulser. När jag har varit inlagd har impulserna alltid handlat om att jag ska kväva mig själv med klädesplagg. Efter att jag hade agerat på impuls på psykakuten så flyttade dom mig till en observationsplats. Det är 2 sängar i korridoren där vem som helst kan gå förbi och titta på dig. När dom hade kört dit min säng så säger dom åt mig att jag måste ta av mig mina kläder. Jag tog av mig byxorna, men jag ville inte ta av mig min t-shirt eftersom att jag är transsexuell (kvinna till man). Och jag ville inte gå runt i bara chest binder och en blöja jag hade fått på intensiven. Men dom sa att jag var tvungen att ta av tröjan också. Så där satt jag under filten mitt i korridoren där alla kunde se mig. Och när dom hade gått agerade jag på ännu en impuls, vilket ledde till att jag bara fick ha blöja på mig. Några timmar senare kände jag att jag behövde gå på toa, men eftersom jag satt på observationsplats så var dom tvungna att låsa upp den åt mig. Jag frågade om jag fick ha med mig filten eftersom jag i princip var helt naken. Men då fick jag till svar: ” Om du inte vill gå hit utan den får du pissa i blöjan”. Så jag gick på toa. Med bara blöja, samtidigt som jag försöker dölja brösten med mina händer. Jag har aldrig kännt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Och när jag frågade när jag kunde få tillbaka mina kläder (eller åtminstone få kalsonger på mig ) fick jag till svar ”morgonpersonalen kommer om 5 timmar, fråga då”. Och det där var inte enda gången jag blev förnedrad av psykiatrin på detta sättet.

Jag har aldrig varit kär, men jag tror att jag är lesbisk. Varje gång någon på min öppenvårdsmottagning frågar om relationer osv frågar de alltid om jag har pojkvän. Det är väldigt svårt för mig redan som det är med kärleksrelationer, och när jag gång på gång blir frågad om pojkvän får det mig må sämre och bli osäker. Jag vet inte hur dom skulle reagera om jag sa att jag hade tjej, och vågar inte ta upp det fast jag tror att det är en del av varför jag mår dåligt. Det skulle underlätta otroligt mycket om personalen fick utbildning i det här och kunde säga ex partner eller liknande könsneutralt ord.

Jag har varit sjuk länge och fick för några år sedan diagnosen selektiv mutism. Bland annat.

Idag har jag varit tvångsinlagd i tre år. Min selektiva mutism hindrar mig så mycket. Nu för bara någon vecka sedan skulle jag träffa en läkare för att be om att få åka hem. Personal på avd vet jag inte kan prata eller få fram ord i möten. Så när läkaren frågade vad jag ville satt jag tyst.

Efter några sekunders tystnad säger hon ”du jag har faktiskt fyra andra avdelningar också så vill du säga något får du säga det nu”

Blev helt paff och fick sån ångest. Ssk som var med pratade med mig efteråt om att hon såg jag tog åt mig av det. Och sskn hjälpte mig i samtalet få fram vad jag ville. Men de vet om min selektiva mutism. Jag KAN inte prata då.. har också fått höra att läkaren vill sakerna kommer från mig. Men jag kan ju inte prata. Får jag inte veta i tid jag ska träffa läkare är det omöjligt för mig att kunna förbereda och skriva.

Selektiva mutismen ställer till det för mig. Och finns så mycket okunskap. Läkare som säger ”vill du prata idag ”
Det handlar inte om att jag inte vill det handlar om att jag inte kan

Jag har många gånger, som ung kvinna, varit fasthållen på min säng av flera manliga skötare. Ibland så länge som två timmar. Det är nästan värre än att faktiskt bli bältad. Mer oförutsägbart. Rättslöst.

Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Jag bältades första gången på BUP som ung tonåring. Jag minns det som i ultrarapid även om jag gjort allt för att försöka glömma. Rasslet från bältesremmarna när sängen kördes fram i korridoren. Musklerna som frös likt de gjorde under de sexuella övergrepp jag upplevt som barn. Okända vuxna som tog tag i armar och ben. Lyfte mig upp på sängen. La sig över mig för att få fast alla remmar. Jag kunde inte röra mig. Kunde inte skrika. Det enda jag fick fram var ett viskande ”Hjälp mig”. Det kändes som att jag skulle dö.

Jag har bältats många gånger efter den där första, både på BUP och vuxenpsykiatrin. Alla gånger har varit vidriga och brutit ned mig som människa men den första var den absolut värsta. Den kontrollförlusten. Sveket från vuxenvärlden. Insikten i att allt kan tas ifrån mig, även av de jag måste lita på. Det gjorde sönder mig.