När jag var 15 och hade en svår ätstörning skrevs jag in på en ätstörningsklinik och under den första fysiska undersökningen (då de skulle väga och mäta mig) sa jag att jag inte ville veta vad jag vägde för att det gav mig ångest. Min läkare sa att jag var löjlig och att jag aldrig skulle bli frisk om jag inte skärpte mig, och sade högt vad jag vägde. Innan jag hann klä på mig igen och fortfarande var i underkläder strök min läkare sin hand upp och ner för mitt lår och höll fast mitt knä. När jag började gråta reste hen sig arg och gick ut ur rummet utan att säga något.

För 8 år sedan, jag var då 25 år, hade jag äntligen efter 8 månaders väntetid fått tid för att komma och prata med en psykiater om min psykiska ohälsa. Jag hade ingen livsglädje, ångest dagligen och jag ville egentligen bara dö, men tanken på min familj höll mig tillbaka.
Jag satt i väntrummet och väntade. 10 minuter gick, ingen kom, 20 minuter gick, ingen kom. Till slut 45 minuter sen kom psykiatern. Vid det tillfället hade jag redan varit på väg att gå hem flera gånger, men i receptionen sa de att då skulle jag få vänta 8 månader till innan jag fick träffa någon.
Jag följde med psykiatern in på kontoret, hen tog inte av sig jackan utan satte sig med ryggen åt mig vid datorn. Jag berättade om mina problem och bad om hjälp. Samtidigt sa jag att jag absolut inte ville ha sömntabletter eller lugnande utskrivet, för då var jag rädd att jag skulle ta alltihop.
Vi pratade i sammanlagt 15 minuter. När jag gick därifrån hade jag ett recept på Stilnoct 10 mg (sömntabletter) och ett recept på stesolid 10 mg
Jag gick därifrån med känslan av att min psykiater tyckte att mitt liv var lika värdelöst som jag. Det tog all min lilla kraft jag hade kvar att inte hämta ut tabletterna. Annars vet jag att jag inte hade suttit här i dag och skrivit min berättelse.

Jag hade fått en ny medicin där en biverkan var att man fick ökad aptit och gick upp i vikt. Jag gick upp väldigt mycket i vikt och överläkaren på barnpsyk sa då till mig ”du är överviktig och måste gå ner i vikt. Du får inte äta så mycket som du gör, du blir ju inte finare av det om du tror det”. Jag har haft en ätstörning några år tidigare och dem orden triggade mig något otroligt.

Sökte slutenvård under fem års tid och tillbringade månader varje år på olika slutenvårdsavdelningar utan att jag blev bättre. Efter mitt sista slutenvårdstillfälle som slutade med traumatiserande händelser kommer jag aldrig att be om hjälp igen i psykiatrin. Har nu tillfrisknat med hjälp av privat vård i funktionsmedicinen och insett att varje slutenvårdsvistelse jag haft försämrat mitt tillstånd av PTSD. Min terapiresistenta depression och utmattningen är borta med ändrade livsstilsfaktorer. I psykiatrin fick jag bara mediciner och ibland tvångsvård. Vilket slöseri med skattepengar och min tid.

När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!

Vid 21 års ålder var jag i depserat behov av vård och hjälp. Tog mig till närmsta ungdomsmottagning och fick vänta i tre månader för att få en samtalskontakt där. Efter ett möte skickade de mig vidare med en remiss till vårdcentralen och hänvisade till att jag mådde för dåligt för att de skulle kunna ge mig den vård jag behövde.

Efter en kö i ytterligare tre månader kontaktade vårdcentralen mig och sa att de inte hade någon plats för mig, och hänvisade till att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp där. De skickade mig vidare till en annan mottagning med en remiss.

Efter ytterligare tre månader kom jag i kontakt med den nya mottagningen. Nio månader efter att jag först kontaktat vården.

Den samtalsterapeut jag då kom i kontakt med, tyckte att mina sexualle läggning och könstillhörighet var ”spännande”. Trots att mottagninge var hbtq-certifierad felkönade hen mig och använde fel namn kontinuerligt. Av rädsla för att hamna utanför vården igen, vågade jag inget säga.

Det är något som jagat mig länge. Kampen för att få en vårdplats, och rädslan för att hamna utanför och kampen och energin som krävs för att få en plats. Energin många inte har när en lider av psykisk ohälsa.

Jag blev våldtagen när jag var 15. Jag har berättat det för sammanlagt en kurator, en psykolog, två barnmorskor. Jag har skrivit ner det på formulär som barnmorskor senare fått sammanlagt tre gånger. Har aldrig fått ens en följdfråga när jag berättat det.

Efter tre depressioner kopplade till våldtäkten och försök att få hjälp från vården har jag lärt mig att det är bättre att prata med frivilligorganisationer då de är de enda som visat att de bryr sig.

För några år sedan mådde jag verkligen skit en kväll, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville dö och skada mig och allt vad det var. Så jag ringde till psykakuten, tänkte att de kanske, eventuellt, skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prata med en person. När jag gråtandes berättat hur jag mådde och att jag inte orkade mer sa hen att jag var välkommen dit. Då sa jag att jag inte kunde ta mig dit (hade ingen bil, orkade inte åka kollektivt) och då sa hen: ”Men varför ringer du hit då?” Just då blev jag så chockad att jag bara sa att jag inte visste och sedan lade på. Vem fan säger något sånt till en typ självmordsbenägen människa?

Det var slutet av mars och anorexin styrde över hela mig. Jag gick på flera samtal i veckan och mina behandlare blev oroliga och skickade en remiss till dagvården för att jag skulle få intensivare hjälp. Efter någon vecka i väntan blev det ännu värre. Vi var på ytterligare ett möte. Jag hade inte ätit på länge och de skickade remiss till heldygn. Sa de. Det var förjävligt för ätstörningen men bra för MIG. Det blev en trygghet. På något sätt. Jag började landa i att jag nog inte skulle dö ändå. Några dagar senare var mamma på möte ensam. Efteråt ringde hon upp mig. Jag var hemma, ensam. Sjukskriven på 100%. Träningsförbud. Läkaren hade dragit tillbaka remissen till avdelningen. ”Man brukar inte skicka två remisser på varandra, läkaren på dagvården sa att vi skulle ta tillbaka den”. Det här skar som knivar. Jag var 100% säker på att jag aldrig skulle kunna bli frisk. Tryggheten, golvet som jag lyckats bygga upp de senaste dagarna var som bortblåst. Det var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var hysterisk. Skadade mig själv första gången och allt blev ännu mer utav ett helvete. Nu idag är jag på bättringsvägen. Men jag vet att mycket av ångesten som skulle ha reducerats om de höll kvar vi deras beslut. Antingen att inte remittera mig till avdelningen alls/stå kvar vid beslutet ELLER att faktiskt vara mer proffesionella och tänka ut beslutet innan de meddelar oss om någonting.