Jag har autism och fick diagnosen i vuxen ålder. Tog flera år innan psykiatrin lyssnade på min mammas bedjande om den diagnosen. Det visade sig att fler saker i självmordsförsök och självskador och att vården behandlat mig helt fel. Än idag sen jag bytte län flera år senare finns det ingen struktur eller fokus på den enda diagnos som är utredd. Istället har jag sju till som dem bara tror jag har.. Trots att jag har autism på papper. Jag får skrika för att bli lyssnad på och få rädd vård. Jag har för ”osynliga” symtom..
Psykolog trodde att jag ljög om grooming
När jag var 11 år utsattes jag för grooming på nätet och barnpornografibrott. Det inleddes med att jag fick en random vänförfrågan på MSN (detta var 2007), med en person som sades vara lika gammal som jag var. Jag blev under denna period också mobbad av en person som sade sig vara min bästa vän, samt att en klasskamrat tafsade på mig regelbundet. Jag mådde oerhört dåligt, hade ständigt huvudvärk och magknip. Jag trodde att denna person som hade addat mig på MSN var min vän. Ganska snart började konversationen glida in på sex. Mitt libido hade vaknat till liv och jag var oerhört nyfiken på sex. Så personen gjorde en deal med mig – jag skulle visa upp mig naken i webbkameran i utbyte mot porrfilmer. I början var detta oerhört spännande. Men efter ett tag började personen skicka barnpornografiska videos till mig, vilket absolut inte var något jag ville ha. Något började skava i mig. Jag hade inte fått någon sexualkunskap, men detta kändes ändå oerhört fel.
En dag skickar personen en länk till mig som leder till en annan hemsida. När jag klickar på länken möts jag av nakenbilder på mig själv. Personen hade alltså screenshotat mig när jag visade upp mig. Vidare sa personen att bilderna redan fått hundratals nedladdningar. Jag trodde inte på det först, men sedermera började vänförfrågningar på MSN hagla in.
Jag bestämde mig för att inte berätta för någon. Jag skämdes och tyckte att det var mitt fel.
Som nämnts innan utsattes jag vid denna period för mobbning av min såkallade bästa vän. Relationen var oerhört komplex. Cirka en månad efter jag hade utsatts för brottet så umgicks vi hemma hos mig. Vi satt vid min dator och helt plötsligt får hon upp ett bildspel där alla pornografiska bilder och filmer dyker upp. Jag hade lovat mig själv att inte berätta för någon om vad jag utsatts för, men kände mig nödgad att berätta för henne. Hon sa att jag måste berätta för någon, något jag inte ville inledningsvis men vi kom överens om att hon kunde vara med när jag berättade för min mamma.
Så, sagt och gjort; jag berättade om vad som hade hänt. Naturligtvis upprättades det här en polisanmälan och datorn lämnades in till polisen.
I samband med detta etablerades min första kontakt med psykiatrin. Jag skulle träffa två psykologer och ha samtal med dessa om vad jag utsatts för. Mina föräldrar och min lillasyster var ständigt närvarande under dessa samtal. För dessa psykologer skulle jag redogöra för olika detaljer och vilka kroppsdelar jag hade visat upp. Men jag vågade inte vara ärlig. Hela min familj var ju med och jag skämdes fortfarande oerhört. Min mamma hade sett bilderna som hade lagts upp och frågade mig varför jag ljög för psykologerna; på bilderna framkom det att jag visat upp mer delar av min kropp än vad jag sa till psykologerna. Jag minns att psykologerna verkade oerhört tveksamma till vad jag berättade. Ganska snart fick jag veta att denna farhåga också stämde: psykologerna trodde att jag ljög och hade hittat på vad jag utsatts för. Hela mitt kroppsspråk borde ha avslöjat varför jag inte vågade berätta allt; min röst var liten och gäll, jag satt ihopkrupen med ögonen fästa i golvet. För att inte tala om faktumet att hela min familj skulle sitta där och lyssna på de mest intrikata detaljerna.
Polisutredningen lades ner. Samtalen med psykologerna avslutades eftersom de trodde att jag hade hittat på allt. Jag vet att jag inte borde känna såhär, men än idag skäms jag över detta och önskar att jag aldrig hade suttit vid datorn med min ”bästa” vän.
Och denna händelse kom att bli brytpunkten för ett liv kantat av psykisk ohälsa. Kanske borde jag känna att det var psykologerna som gravt felade i denna situation (vilken unge skulle ljuga om att ha varit utsatt för ett så integritetskränkande brott? Och hur kan en förvänta sig att ett barn ska dela med sig av sådant framför sin familj?), men jag känner än idag att skulden ligger på mig. Och det känns som att jag aldrig kommer kunna sluta skuldbelägga mig själv.
Brist på kunskap inom psykiatrin
På ett av mina första möten på ätstörningsenheten gjorde de en screening för att se om det fanns anledning att remittera för utredning om någon annan diagnos. Efter mina svar sa de ”vi kan ju utesluta autism i alla fall, du ser mig i ögonen och vi har ett bra samtal”. Två år senare fick jag en autismdiagnos. Det var visserligen inga specialister på autism, men jobbar man inom psykiatrin kan jag tycka att mer kunskap än så borde finnas.
Förminskad i min diagnos
Jag fick min autismdiagnos för två år sedan, när jag var 23, och sedan dess har många reagerat förvånat kring det. Bl.a. en skötare inom slutenvården som sa ”du är jättelite autistisk” som om det vore en komplimang. Jag som då nyss hade fått diagnosen tolkade det mer som något förminskande och osynliggörande.
Pratar över huvudet på min brukare
Jag jobbar inom LSS och har flera brukare med autism i olika former. När jag är ute med en brukare, hos läkare eller annat, så pratar dom över huvudet på min brukare. Ställer mig frågor om brukaren. ”Vad vill hen äta?” ”Var har hen ont?”
”Är du säker att du har autism”
Jag har autism, och jag märker när en person i vården har läst diagnosen innan vi ses. Jag blir bemött med bebisspråk och som att jag inte förstår. Eller så får jag frågan ”är du säker att du har autism”.
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
”Du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”
Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.
Utkastad med diagnosen kronisk anorektiker
Blev utsatt för bl.a incest av min biologiska pappa. Fick sedan anorexi som en följd av det hela. Blev inlagd på Bups anorexienhet, men fick inte prata om orsaken till anorexin som till stor del var sexuellt våld utan fick enbart prata om huruvida jag följt matschemat och gått upp eller ner i vikt mellan gångerna. Blev inte frisk, utan blev utkastad med diagnosen kronisk anorektiker när jag var 20 samt fick rådet att åka till medicinakuten om jag svimmade
”Du vet väl att man behöver säga ifrån”
Jag berättade för min psykolog om upplevda sexuella övergrepp och en destruktiv relation. Jag upplevde att hon inte riktigt ville eller hade förmågan att förstå mig och sade bl.a. ”har du sagt nej? Du vet väl att man ibland behöver säga ifrån”. Efter den terapi-sessionen tog varken jag eller min vårdare upp ämnet igen.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
