Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Ett trauma för mig var att bli hämtad av polisen när de skulle ta in mig på LPT. Jag mår fortfarande dåligt av detta och får stresspåslag när jag ser en polisbil.

Jag ör 41 år och vill här dela med mig av min historia. Det är fruktansvärt i min värld att vi inte har kommit länge inom vården. Samhället är inte i grunden skapat för att hjälpa människor på ett äkta sätt. Det bygger på att bota symptom som uppkommer i ett samhälle som är sjukt i botten på alla tänkbara sätt. Det är fullt lagligt att förgifta människor både fysikt och mentalt. Från tidig ålder matas vi om budskap med skeva kroppsideal, företag som skor på våra psykens svaghet för propaganda och hjärntvätt,  Svenska staten profiterar stort på mycket av det som skapar både psykisk och fysisk ohälsa. Tänk er alla skräpföretag alla nya trender skruvade Hollywood influenser med pedofiler på toppen, mode, skönhet, yta, all skräpmat över lag, allt socker, McDonalds, Coca cola, alla tobaksbolag, systembolaget, Hur mycket bryr vi oss om folks hälsa när vi profiterar så mycket på folks ohälsa?  För att inte prata om alla läkemedelsbolag som vill göra vinst så fort man sen sätter sin fot innanför vården, för att inte tala om psykiatrin! För då åker receptblocket fram snabbt. Jag har lite svårt att lita på verksamheter som finansieras av samma apparat som en gång gjorde vinst på att förstöra vår hälsa om ni är med på hur jag tänker? Här finns inget holistiskt tänkande i botten alls. I en sån här konstgjord miljö med ständiga stresspåslag och osunda värderingar skapas sjukdom. Det är fullt normalt i en onormal miljö och det är förklaringen till att allt fler i vårt samhälle mår så dåligt. När det gäller allvarlig psykisk ohälsa samt missbruk  så har även många trauman i botten fysiska, psykiska och sexuella  övergrepp inte bara dom  ovannämnda övergrepp vi utsätts för av vår egen stat utan många gånger pratar Vi om övergrepp inom egna familjen. Man räknar med att 7 av 30 barn i en skolklass har varit utsatt för någon form av sexuella övergrepp. Något jag själv var med om som barn och tonåring vilket kom att forma hela mitt vuxna liv. Jag har pga detta levt med PTSD i många års tid och har under alla år i kontakt med vården knappt fått frågan om min uppxävt om min bakgrund om mina trauman. Vad man helst vill göra är att så snabbt som möjligt ställa en diagnos och skriva ut medicin. Som i min brors fall som fick antidepressiva från 10 års ålder. Detta efter att han drabbades av svåra panikångest attacker efter vår morbror utsatt honom för sexuella övergrepp. Men min bror var stark han anmälde honom och fick på så sätt stopp på en pedofil som utnyttjat ett 10-tal barn. Tyvärr räckte inte hans styrka till då ingen inom vården erbjöd honom något adekvat hjälp efter det som hänt. Efter år av mediciner och arbetade trauman  sabbades hans belöningsystem totalt och han började självmedcinera med andra droger. Trots många år i missbruk så blev han drogfri  och kämpade i 8 års tid med sin nykterhet. Han återföll i samband med en depression då han förlorade sitt jobb och vände sig då snabbt till psykiatrin. Där bedömde chefsöverläkare att min bror inte var i behov av hjälp trots att han själv bad och bönade om att bli inlagd, uttryckte starka självmordstankar etc tre gånger försökte vi få honom inlagd, 3 gånger skrev hon ut honom trots lunginflammation, djup depression och ett missbruk han själv inte kunde stoppa. Min bror dog någon vecka efter sista utskrivningen på ett härbärje 35 år gammal. Han var så smart och snäll min bror med ett hjärta av guld. Sex veckor efter att min storebror dog tog min lillebror av en överdos hetion 23 år gammal på sin födelsedag. Jag kan inte med ord beskriva för er den sorg och smärta jag har fått bära och hur ensam jag har känt mig under alla år. Jag har på detta ävbe förlorat en farbror och nu snart närmare 50 vänner från förr pga psykisk ohälsa, droger och andra omständigheter som drabbar människor i utanförskap. I samtliga fall prata vi om obearbetade trauman PTSD i botten. Vart är kunskapen kring detta och vad det gör med en människas hjärna? I en podd om gängkriminella under veckan har man konstaterat att nästan samtliga av dessa barn som hamnat i gängkriminalitet och utanförskap lider av PTSD och bristande skolgång. Det hänger väl kraftigt ihop då ett barn med PTSD inte kommer kunna lära in på samma sätt som andra barn? Jag anser att det är ett fruktansvärt brott vi begår mot dessa barn som istället för att fångas upp av vuxna och få rätt hjälp och stöd faller offer för att rekryteras in som torpeder för kriminella gäng innan dom ens har  hunnit bli vuxna. Vem är kriminell? Det borde vara kriminellt att stöta ut folk på detta vis. Och det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder ”om du stöter ut ett barn ur byn då kommer han komma tillbaka och bränna ner hela byn” det är det vi ser idag när det brinner bilar i förorten. Vi måste fånga upp alla dessa barn med trauma. Vi måste få upp ögonen för hur mycket destruktiva krafter som styr vårt samhälle även på laglig väg. Vi måste våga börja prata om våra innersta hemligheter det som är mest skamfyllt. Vi måste ändra värdegrunden i samhället och inse vad som är viktogt och inte. Skapa bra och lika förutsättngar för alla och ta bort influenser som syftar till att bryta ner våra psyken och våra kroppar. Jag tror att yoga, träning, nyttig mat, bra och rymliga boendeemiljöer för Alla, alternativa behandlingsmetoder som ljud och ljusterapi, massage, fler familjer som vill ställa upp som stödfamilj för både barn och vuxna i utanförskap, RIKTIG PTSD behandling, bättre miljöer inom vården, varför dessa stela korridorer?  Jag har funderat ibland på föreläsningar jag vill ut i skolor och prata med barnen vår framtid! Vi får se vad framtiden har att bjuda på. Tack för detta initiativ jag blir så glad när jag ser folk med egen erfarenhet engagera sig för det är exakt det som behövs!

Jag är utbildad läkare, men har även flera psykiatriska diagnoser som gjort att jag upprepat behövt slutenvård. Under en lång inläggning valde överläkaren att på eget bevåg ringa min chef och berätta att jag tvångsvårdades på psykiatrin, helt utan min vetskap. Hen ansåg nämligen inte att jag någonsin borde få jobba som läkare. Jag fick reda på vad som hänt via kollegor på sjukhuset och anmälde. Jag fick till slut rätt, det bejakades att överläkaren brutit som sekretesslagen. Men hen fick inga påföljder. Jag däremot, förlorade min tjänst.

Jag var 18 år och inlagd på en slutenvårdsavdelning för självskada. Jag hade sagt till läkaren och personalen att jag inte ville att någon skulle nämna att jag skadat mig på avdelningen. Det första läkaren berättade när mina föräldrar kom på mötet var att säga just det ”hon har ju skadat sig här på avdelningen”. Mina föräldrar blev ledsna och arga på mig och jag kände mig så rädd och sviken av läkaren.

Jag var inlagd i flera månader på bup. Redan första veckan visste jag vad andra patienter tog för medicin, vem som fick elbehandling, vem som skulle få en tvångsinjektion eller bli bältad, och mer. Det var inte patienterna som delade med sig av detta, utan personalen som helt enkelt var alldeles för oförsiktiga. Vid ett tillfälle såg jag en sjuksköterska gå helt öppet med spruta i handen och gå in på en patients rum med två personal och högt säga ”nu XX måste vi ge dig den här medicinen med tvång”. Dörren till rummet var inte ens stängd och skriken ekade. Det var allt annat än integritets-bevarande eller respektfullt. Eller den skötaren som flera gånger ropade längs korridoren till annan personal ”jag drar till ECT (elbehandling) med xx nu”. Utan att tänka tanken att patienten i fråga kanske inte ville att ett dussin andra inlagda skulle veta vad hen fick för behandling. När någon skulle bältas var det meningen att vi andra patienter skulle gå in på våra rum innan, men det hände bara en gång att den rutinen följdes. Alla andra gånger det skedde fick vi ingen förvarning och fick lov att sitta kvar i de allmänna utrymmena vilket inte bara ledde till att patienter som blev bältade fick sin integritet kränkt då vi hörde allt och ibland såg dom släpas till särskilda rum, det ledde också till att vi andra såklart blev väldigt påverkade och stressade. En av mina närmsta vänner på avdelningen hade en gång blivit bältad och sedan körts genom korridorerna, fortfarande kvar i bältessängen men medvetslös, och ingen hade sagt till oss att gå in på rummet/stanna där vi var. Så helt plötsligt står jag där och ser min vän fastspänd och utslagen, med en personal som ler lite åt mig och går vidare. Är det verkligen okej?

Jag har flertal gånger det senaste året legat inlagd på psykiatrin och vårdats för ätstörningar och självmordstankar. Där har de då tvingat mig att äta alla måltider och proppat mig full med mediciner. Sagt att jag skulle få samtalskontakt. Sista gången nu fick jag måltidsdrycker men väl ute från sjukhuset så vill inte ätstörningsenheten skriva ut näringsdrycker åt mig för att jag inte är underviktig. Och så fick jag en anmälan till socialen. Allt har lagts ner men jag kan inte säga att psykiatrin gör det dom ska. Det är skrämmande att jag ska behöva börja om på nytt hela tiden. Nu får jag inte vara kvar på ätstörningsenheten för att de tror jag hanterar ätstörningarna pga min ptsd. Men jag hävdar att ska man kunna hantera en ptsd behandling så behöver jag ju kunna äta ordentligt utan att få ångest, vara rädd att kräkas, lyssna på den där djävulen på axeln vad det gäller maten, vikten, mitt utseende och allt som hör till. Så när det kommer till slutenvården så litar jag inte mycket på dom. Över lag känner jag inte mycket förtroende för psykiatrin då de säger en sak och nu i efterhand så får jag ändå inte det dom säger. Suck för vården!

Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.

Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.

Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.

Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.

Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?

Som barn och ung vuxen hade jag mycket problem med anorexi, självskadebeteende och depression. Jag hade i perioder kontakt med BUP, men har tyvärr inte någon bra erfarenhet, som många andra. Kontakter byttes ut, tider flyttades fram och det kändes aldrig som att någon verkligen brydde sig om och såg en på riktigt, man var bara ännu ett problem. Jag fick även höra att jag log för mycket när jag pratade om svåra saker, att det var svårt att tro på mig då.

I något familjemöte vi hade någon gång fick jag även höra ifrån psykologen efter att jag berättade om mitt mående och självskadebeteende att ”men såhär kan du ju inte hålla på för du ser väl hur ledsen din förälder blir av det här?”. Så jag höll snällt tyst efter det och på nästa familjemöte ljög jag om att jag mådde bättre, jag ville ju såklart inte att min förälder skulle må dåligt av något jag sa.

När jag var runt fjorton år fick jag för första gången antidepressiv medicin utskrivet, med information om att det var normalt att må sämre i början och att jag skulle höra av mig om det blev så. Mina självmordstankar blev värre och när jag hörde av mig pga det så fick jag veta att min bup-kontakt var på semester och att jag fick återkomma efter sommaren. Jag slutade självmant med medicinen den gången men berättade inte förrän långt senare att jag hade slutat ta den, utan gömde istället tabletterna.

Men en av mina värsta upplevelser inom vården var när ja som 17-åring överdoserade i ett försök att ta mitt eget liv. Jag minns att ambulanssjukvårdaren som satt med mig i resan fick mig att känna mig som att jag var ett problem, hon uttryckte saker som ”Det här var väl ganska onödigt, va?” i ett irriterat tonläge. Jag mådde otroligt dåligt men utöver det så kände jag även skam och dåligt samvete.
Jag fick stanna över natten och när jag var somatiskt stabil var vi tvungna att åka till BUP där det skulle beslutas om jag behövde läggas in eller inte. Det här var inte på mitt vanliga BUP, och när vi kom dit fick vi veta att mina föräldrar inte fick följa med in på mötet.

Jag gick in själv och bakom ett stort bord satt 4-6 för mig främmande personer. Jag minns bara ansiktet och rösten på läkaren, då det mest var han som pratade. Jag tror att det bara var en person till som pratade, jag vet inte vilka de andra var och upplevde det som obehagligt att jag behövde möta dessa personer själv, och att de tillsammans skulle ta ett beslut om huruvida jag skulle bli inlagd eller inte. Jag satte mig på stolen mittemot dom och bordet, och kände mig väldigt utstirrad.

Läkaren började ställa frågor till mig, som jag svarade ganska kort och motvilligt på. Går det bra för mig i skolan? Ja. Om jag hade vänner? Ja. Om jag hade någon romantisk relation? (varför detta är relevant att fråga en 17-åring i ett första möte kan man ifrågasätta), Ja, det hade jag. Sen säger han ”Du verkar ju vara en så smart tjej, och du ser ju bra ut också, du verkar inte ha några större problem i livet, så jag förstår inte hur du kan må dåligt?”. Övriga runt bordet log (på ett ironiserande sätt, upplevde jag) och nickade åt varandra, jag kände mig förnedrad. Som att mitt självmordsförsök ”bara” var något löjligt rop på hjälp, jag som hade det så bra kunde ju inte må dåligt Egentligen.

Sedan fick jag gå sa dom så då gjorde jag det, jag fick själv berätta för mina föräldrar att jag inte behövde läggas in, och vi kunde åka hem. Jag ville inte prata om vad som hade sagts på mötet. Jag mådde så otroligt dåligt och ville bara dö, igen.
Jag tror inte att han ens tittade i min journal, och jag tror inte att mötet varade längre än kanske 10 min trots att tiden därinne för mig kändes som att den aldrig tog slut.

Det tog många år innan jag självmant sökte mig till vården igen, i rädsla av att inte bli trodd på.

Jag vill tillägga dock att personalen på sjukhuset var helt fantastisk, dem fick mig att känna mig sedd och utöver att ständigt kolla till mitt allmäntillstånd så kom de in för att småprata om mina hobbies, vad som låg framför mig de närmsta veckorna, vad jag gillade för musik. Det var tufft att vara inlagd på sjukhuset och det förstod dom, och hanterade på ett jättefint sätt.

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.