Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Träffade en läkare på öppenpsyk och när vi avslutade mötet fick jag ett screeningformulär som jag skulle fylla i och lämna till personalen. Satt i väntrummet och fyllde i det, sen lämnade jag det till en i personalen och sa tydligt att han skulle ge det till läkare x. Om jag minns rätt så sa han att han skulle lägga pappret i läkarens fack.
Långt senare läste jag i journalen att de skrivit att jag gått därifrån utan att ge dem screeningformuläret.
Det stämmer ju inte.

En annan gång läste jag i journalen att läkare y ringt mig många gånger men att jag inte svarat.
Fakta är att ingen ringt mig. Hade inga missade samtal.

Som patient inom psykiatrin lär man sig med tiden att allt som vårdpersonal skriver i journalen är sant, fastän det inte är sant i verkligheten.

Psykmottagningen jag går på har sagt och skrivit att jag kan kontakta jourpsyk om det är akut och/eller utanför kontorstid.
När jag gör det och ringer jourpsyk säger de ofta att jag ska kontakta min mottagning kommande vardag.
Vad är då meningen med jourpsyk, undrar jag?

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”  (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.

Min son har sedan 12-års ålder lidit av psykisk ohälsa. Jag har kämpat i många år för min son. Både med BUP och vuxenpsykiatrin. Orken efter 15 års kamp börjar ta slut. Men vem tar hand om min son när jag själv kanske blir sjuk. Vi anhöriga vårdar utan att ha utbildning, utan stöd och rätt kunskap. Psykiatrin lämnar över det till anhöriga som själv riskerar att bli sjuka.

Jag har varit inlagd flera gånger och varje gång har jag behandlats respektlöst…
Dom ser att jag skär mig men dom tittar bara och säger till mig ”Säg till när du är klar” och går därifrån….
Dom skyller på att jag inte hade lpt men det hade jag…

Hade mycket ångest och kunde inte sova på flera nätter så ringde till jourpsyk och fick komma dit en kväll. Skötaren som tog emot mig satt och pratade med mig en stund och jag beskrev hur jag mådde. Kroppen och hjärnan var uppstressade och jag hade ett tryck i bröstet. Alltså typiska ångestsymtom.
Då säger hon att trycket i bröstet nog är halsbränna.