Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.

Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.

Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande.  Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.

Jag skulle göra en traumautredning för att reda ut om jag har komplex ptsd… Psykologen som skulle utreda mig är en man & den utredningen gick verkligen inte bra alls… Han misstrodde mig främst när det gäller trauman som han som man inte kommer behöva riskera utsättas för… Han hade sen mage att avskriva diagnosen & istället skriva att mina reaktioner  på mina ”trauman” berodde på att jag skulle ha en genetisk funktionsavvikelse som skulle göra så att jag missförstod andra människors intentioner…

Jag kan garantera att jag HAR komplex ptsd, rätt svår dessutom…
Jag hade ptsd redan som barn men ingen tog mig på allvar då… nu är jag snart 35 & får äntligen hjälp, men psykiatrin i den stad jag bor & är född i kan dra åt HELVETE!!!

Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.

Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.

Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.

Han räddade mitt liv där och då

Jag fick en remiss skickat till vuxenpsyk ca ett halvår innan min 18 års dag, anledningen är för att både bup & vuxenpsyk anser att jag är en ”högprioriterad patient” och är i starkt behov av hjälp. Trots det sitter jag här ett år senare utan hjälp, jag har ”för många” diagnoser & för mycket problem för vuxenpsyk att bestämma var jag ska få behandling. I min region är vuxenpsyk indelat så att olika diagnoser är på olika vårdenheter och jag har 5+ diagnoser. Jag har därför hamnat mellan stolarna i processen att vuxenpsyk ska utreda om min tex mitt trauma, min adhd eller ätstörning är prio 1, besluta sig för att de inte TROR det, skicka vidare mig till en ny vårdenhet (med en ny vårdkö) osv osv. Nu har de beslutat att jag ska (efter ytterligare kö) bli patient på nevropsykiatrin, utifrån de andra vårdenheternas brist på kunskap & läkare som ens KAN skriva ut min adhd medicin, som jag måste ta för att fungera. Trots att, som nämt både bup & vuxenpsykiatrin ansåg mig vara högprioriterad, skickade remiss i tid & i stort behov av en stadig samtalskontakt så kan inte nervropsykiatrin erbjuda mig enskilda terapisamtal över huvudtaget. Jag slängs istället in i en grupp med vuxna personer (notera att jag precis fyllt 18 så jag är inprincip fortfarande ett barn) med adhd för att diskutera och försöka lösa problem som eventuellt i framtiden kan hända en person med adhd.

Jag förstår verkligen inte hur vården kan få se ut såhär, det är väl ändå vanligare att man har en samsjuklighet, flera diagnoser än bara 1? Hur många har man träffat som BARA lider av depression & inte också av ångest tex?

Känner mig otroligt högprioriterad och sedd ändå

jag har många gånger varit inlagd, både i mitt hemlän och på andra ställen.
på bup här där jag bor nämnde dem många gånger mina tvångsmässiga beteenden (att jag försökte kontrollera mina föräldrar, hur glas och tallrik stod på bordet osv). allt detta hade på något vis med matsituationen att göra, och för mig var det väldigt tydligt att det var anorexin. men många i min omgivning, främst personal, läkare mm försökte övertala mig att jag hade ocd. men jag sa emot och berättade som det var (vilket också var tufft att vara tvungen att erkänna att det är anorexin som styr). trotts allt jag sa så var ja iprincip tvingad att träffa än kille från ett ”ocd-team”, det för att dem sa då att dem skulle sluta tjata om de. han babblade och berättade vad ocd va (vilket jag redan visste), sen tog han även upp exempel på beteenden folk med ocd kan göra, inget av de han sa gjorde jag. istället då satte sig dem tankarna i min hjärna och jag började tänka så, blev alltså enbart triggad av samtalet.
att tillägga är att nu när jag har fyllt sexton och även då fått gå in och läsa min journal har sett att dem ibland skrivit tvångssyndrom/ocd som huvuddiagnos och anorexia nervosa som biadiagnos.

Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…

var i stort behov av hjälp men min kontakt på BUP slutade och jag hamnade mellan stolarna i flera månader utan någon hjälp så jag sökte mig till ungdomsmottagningen för att iallafall få träffa en kurator. det första de säger till mig efter att jag förklarat min situation är hur jag ”mår för dåligt” och har ”för många problem” för att ens få prata med en kurator en enda gång.

Jag kom till ett multidisciplinärt team, med läkare, sjukgymnaster och psykologer.

Efter ett långt bedömningssamtal beslutades att jag inte fick börja där för att jag har trauma.

Jag trodde det var sådant som multidisciplinära team kunde ta sig an och hantera. Genom att se helheten istället för att separera de olika sjukdomarna.

”Du har samsjuklighet”

Ja, det var därför jag hade sökt dit, eftersom de beskrev sin verksamhet utifrån begreppet multidisciplinärt team.

Arbetade på slutenvården och i en av ronderna informerades vi om en ny patient som skulle läggas in.  Patienten hade en funktionsnedsättning (som jag också råkar ha, är dock mycket normfungerande så det märks ej) som läkaren och andra anställda gjorde sig lustiga över vid flera tillfällen. Till slut sa jag att jag också hade den diagnosen och vi kanske borde gå vidare, för att markera att det inte kändes okej men på ett neutralt sätt. Efter det fick jag inga fler pass och blev uppsagd ett par veckor senare för att jag ”inte kan skilja på vad som är privat och vad som är personligt” och var ”för öppen” med min diagnos inför kollegorna.

Jag har mått dåligt under en väldigt lång tid och när jag var inlagd så vart jag så illa behandlad så när jag skadade mig själv så lämna dom mig och brydde sig inte fast att jag hade tvångsvård….

Och jag har till och med varit med om att dom taffsade på mig och jag sa till dom att sluta och sa till cheffen men ingen brydde sig