Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.

Under covid tider vårdades jag inom barnpsykiatrin pågrund utav min anorexi, när jag inte kunde få mig tillräckligt på egen hand så behövde jag sondas. Jag blev lagd i bältessängen av några skötare sen kom sjuksköterskan som skulle genomföra sondningen in…. Hon började skrika på mig när jag låg där fastspänd ”du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd på dig så vi riskerar att bli smittade” – hon syftade på att det är en stor smittorisk för de att vara så nära mig och ”i näsan”. Jag förstår att det är en högre risk, men vad skulle jag göra?.. Jag började gråta och skrek tillbaks ”du förstår ingenting hade jag kunnat äta för er skull hade jag gjort det!” Men hon fortsatte spä på om och om igen hur egoistisk jag är, att jag skulle ha ”jävligt klart för mig” att om hon får corona är det mitt fel.

Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin.

Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket jag tränat ”denna veckan då?”. Det hela var så frustrerande att jag slutade för jag inte tyckte det var värt att missa skolan för det var så himla jobbigt att behöva se vågen och kolla på bilder på mat.

Jag blev 18 och gick tillbaka igen, jag hade kräkts blod och var livrädd. Absolut livrädd. Pga min sociala ångest var det sjukt jobbigt för mig att ringa dit igen, ensam som myndig utan mamma. Första mötet blev jag bortglömt. Ingen kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var så rädd för att gå och fråga receptionisten igen så jag gick hem. Två dagar senare fick jag ett Mail ”Oj jag glömde dig”, skrev behandlaren.

Nästa gång blev jag ihågkommen och jag ville berätta för henne att jag hade ätit en bit pizza till middag utan att få ångest dagen innan. Det var en sjukt stor grej för mig. ”Jag förstår det, det är pizza är ju ganska onyttigt”. Sa behandlaren. Efter det åt jag inte pizza på tre år. Vidare ville de sätta mig i gruppbehandling, det var det enda som fanns mig. Trots att jag MÅSTE ha skattat sjukt högt på social ångest i början. Livrädd för grupper såklart så hoppade jag av. ”Jag dör hellre med min ÄS än att prata inför främlingar” tänkte 18-åriga jag helt ovetandes att min sociala ångest var rätt allvarlig.

Idag är jag 28 år. Jag har haft ätstörningar sen jag var 13. Halva mitt liv har varit en kamp. Sommaren 2022 fick jag nog, jag orkade inte mer. Jag försökte få tid på ätstörningsenheten. ”enbart remiss från läkare på VC”, sa de. Jag träffade min läkare på VC där jag för första gången på 10 år berättade för nån att jag har bulimi och tendens till anorexia fortfarande. Det var extremt jobbigt. Min läkare på VC sa ”men tur du klarar av din vardag och plugg, det finns de som inte ens klarar av den”.

Jag tänkte på hur jag kämpat mig dit. Att jag hade tänkt ta självmord om jag inte får hjälp snart. Att jag knappt klarar av uni längre. Jag kände mig inte sjuk nog. Hon skrev ett par rader till ätstörningsenheten efter en somatisk undersökning. På papper var jag riktigt frisk. Väntan på besked tog så lång tid att jag själv behövde ringa VC. ”Oj jag glömde ringa tillbaka till dig, det blev avslaget för nån månad sen, tyvärr! Man måste vara jättesjuk för att få hjälp på psykiatrin”. Jag låste in mig på universitets toalett och grät i en timme. Ilskan i mig drev mig att ringa psykiatrin. ”Hur kan ni avslå nån som varit sjuk i halva sitt liv?” Grät jag. ”Det var för lite information från läkaren”, sa psykiatrin.

Jag ringde min läkare igen. ”Nej det är inte jag som gjort fel! Det är de som avslår alla som inte är jättesjuka”. Hon avbröt mig varje gång jag försökte förklara för läkaren att hon måste ”skriva mer, nån måste bara göra det för jag måste få hjälp SNART, snälla”. Till slut la hon till ett par meningar. Veckor gick, ett till avslag. ”Ja de är sådär det är ingen idé, mina patienter får avslag hela tiden, det är jobbigt för mig också”, sa läkaren. Mitt hjärta krossades. Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp? Tänkte jag.

Just då träffade jag världens bästa kurator på VC för andra saker. Hon hjälpte mig till en psykolog med spec på ätstörning inom VC. Denna psykolog fick medge till slut, efter några träffar ”Jag tror du måste till psykiatrin”. Äntligen var jag sjuk nog att få hjälp på psykiatrin. Jag beskrev hur utförligt hon måste skriva till de. Efter några veckor fick jag äntligen en tid.

Denna process tog mig 8 månader. Och jag har varit riktigt sjuk i 15 år. Jag är fortfarande i bedömningsstadiet. Mest fylla i papper. Jag vet inte ens om jag ska få hjälp på psykiatrin. De ska nog bedöma om jag är sjuk nog först. Men det jag vet är att jag isf kommer få väga mig en gång i veckan och följa matschema. Och det har inte funkat förr. To be continued.

Jag har varit inlagd på BUP fem gänger. Varje gång har jag blivit stressad när vi äter. Jag blir stressad av hur de ”behandlar” anorexia där.  Även när jag inte var inlagd för anorexi blev jag rädd att de skulle tvångsinlägga mig på grund av mina ätvanor. Och det gjorde det inte bättre när de bara höll på att säga ”ta större tuggor”, ”ät snabbare, tiden är snart ute”, ”du vet vad som gäller, kom igen nu”. Det har varit samma sak varje gång och när jag har haft personal som sitter över mig när vi ätit, har jag fått kommentarer som ”vad långsamt du äter”, ”du var inte stor i maten”, ”var det inte gott?”, när jag har ätit ”för långsamt”. Efter vi hade ätit var det nästan alltid någon patient under min inläggning som blev aggressiv och larmet behövde gå av. Jag fick panik när alla började springa i korridorerna och man inte visste vad som hände. Slutenvården har triggat och stressat mig ibland, men än det har hjälpt.

Överläkaren på BUP sa åt min dotter, inlagd pga hög suicidrisk och fruktansvärt dåligt mående, att ”Det bara är att ta tag i livet” och att hon ”faktiskt själv väljer att ha det såhär.”..

Fick (på riktigt!!) rådet av en läkare, när min anorexi-sjuka dotter blev inlagd på LPT på BUP akuten pga total svält, att vi skulle ”be henne äta mycket ost för att i ost finns ett ämne som ökar serotoninhalten i kroppen och kan göra en lite gladare”…… Jag trodde först att han skojade. Dottern var alltså inlagd pga att hon inte åt någonting alls. Om det nu hade varit så enkelt som att be henne äta stora mängder ost (eller vad som helst) så hade vi ju förmodligen inte varit där…

Vid en tvångsinläggning på BUP så blev jag insatt på Stilnoct. Flera år senare uppmärksammas detta av en annan läkare som utbrister ”den här ska man ju bara äta i max 2 veckor!”, jag hade då käkat det i ca 4-5 år.. Det var ett rent helvete när det skulle trappas ut. Kändes som rena avvänjningsrehab.

En dåvarande vän ringde polisen efter jag delat med mig om ett mindre allvarligt självmordsförsök föregående natt. Fick åka med min morfar i över en timme till närmaste BUP akut, där fick vi sitta i över en timme innan en nedlåtande psykolog pratade till mig (inte med mig) i 5 minuter, sen med min morfar i 10 o sen skickade hem mig. Jag minns inte närmsta tiden efteråt, allt jag vet är att jag hade så mycket planer de kommande 2 åren innan jag fyllde 18, inklusive några ”mindre allvarliga” försök som jag aldrig delade med mig av. Jag litar inte på vuxen psykiatrin heller.. men kommer aldrig förlåta BUP för hur värdelösa dom är och hur de ignorerade mig i nästan 10 år, innan de gav mig min första psykolog som 16 åring, och ändå inte ens försökte hjälpa mig.

Jag var inlagd på bup för första gången. En dag fick jag komma på permission, då jag valde att ha påverka mig själv av narkotika. När jag sa det till personalen när jag kom tillbaka var det ingen som brydde sig. När jag var påverkad i skolan var det heller ingen som orosanmälde.

Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.