Jag har upplevt flera olika bemötanden av läkare inom psykiatrin, men alla har något gemensamt och det är att man inte bryr sig om mig som patient.
Vid flera tillfällen när jag sökt akut pga självmordstankar och att jag mått så dåligt psykiskt att jag blivit fysiskt sjuk. Så har läkare jag träffat varit nedlåtande, misstroende och rent arroganta vid samtal.
Läkare har vid flera tillfällen fällt kommentarer som att ”om du verkligen ville ta livet av dig borde du försökt bättre”. Eller gett effektiva tips på hur man ska göra, vilket gör att jag nu sitter med vetskapen om hur exakt jag ska gå till väga om jag vill göra slut på allt.
Som kvinna möts man också uteslutande av nedlåtande och minimerande kommentarer. Man jämförs med andra i liknande situationer och hur ”andra inte överreagerar” på samma sätt eller ”inte gnäller” om hur de mår. Man får höra att det är normalt som kvinna att må dåligt ibland och att man ska sluta känna efter så mycket.
Inom psykiatrin är läkare de som jag har allra minst förtroende för, för man känner sig osedd och förminskad sekunden man träffar dom. Och man vet att oavsett vad jag säger eller berättar så kommer de inte tro mig eller säga till mig att sluta gnälla då andra har det sämre.
Man får mer tips om hur man kan ta livet av sig från läkare inom psykiatrin än andra vårdinstanser. För de bemöter dig som om du stör deras vardag och de vill att du faktiskt försvinner.
Olaglig avskiljning
Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.
Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.
Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.
En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.
De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.
”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter”
När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med..
”du får komma ut när du har lugnat ner dig”
Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.
Rädd, ensam och inlåst
Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället
Förälder gör för mycket men samtidigt för lite
Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.
Läkare tycker att patient borde bli gravid
En av alla många läkare jag träffat inom psykiatrin genom mina år frågade vid vårat första möte kring min grova ångest (jag var 21 år vid tillfället) om jag hade en pojkvän. Jag svarade att jag hade det men att det var ett ganska nytt förhållande. Läkaren tyckte trotts att det var ett nytt förhållande och min låga ålder osv att jag skulle fundera på att bli gravid och skaffa barn för att då ”får du någonting annat att tänka på” och att jag då skulle ”vara upptagen med att ta hand om en bebis istället för att ha ångest”. Läkaren påstod att en fin tjej som jag skulle må mycket bättre om jag fick någon annan att lägga fokus och energi på. När jag uttryckte att jag absolut inte tänkte bli gravid lyssnade läkaren inte utan predikade på om hur bra kvinnor mår som gravida och att det skulle vara bra för mig att få andra saker att tänka på så att jag skulle slippa min ångest. Jag fick ingen annan hjälp utan endast det rådet. Ska tilläggas att läkaren som gav detta fantastiska råd (givetvis) var en man och i övre 20års åldern. Kan säga att jag gick därifrån lagom arg och besviken och vägrade gå till honom igen.
Får ingen hjälp med ätstörning p.g.a. övervikt
Jag tog kontakt med en ätstörningsmottagning efter flera års kamp med ätstörning och noll hjälp på det området av psykiatrin då de inte ansåg att det var deras område.
Jag kände mig illa bemött redan från start av mottagningens personal. Många som kommer till ätstörningsmottagningen är undernärda och lider av svår anorexi. Men jag som hade motsatt problem med övervikt istället bemöttes med irritation, som om jag bara sökte uppmärksamhet.
Man utgick direkt ifrån att jag var överviktig pga skräpmat och stillasittande och inte ville ändras. Man sa redan första mötet att jag ska äta mindre och röra mig mer, utan att ens tagit reda på vilken typ av ätstörning jag led av.
Jag var på mottagningen i månader och man kom fram till att övervikten inte berodde på skräpmat och stillasittande. Utan helt andra orsaker som varken mat eller motion hade kunnat ändra utan medicinsk insats.
Men trots detta fortsatte man som personal att se på mig som om jag var den stereotypiska ”tjockisen” som bara åt chips och lata mig. Mottagningen krävde att man skulle följa deras krav för att få en så kallad sundare livsstil. Dessa krav gjorde mig sjukare än någonsin och jag var tvungen tillslut att sluta gå till mottagningen. Jag föll helt tillbaka till min ätstörning och det tragiska är att inte bara är jag fortsatt sjuk, men nu vågar jag inte ens söka vård.
För är man överviktig så bemöts man bara med samma svar och krav från vården, ät mindre och rör dig mer. Oavsett vad den grundläggande orsaken för övervikten är. Och detta av de man tror är utbildade inom just ätstörningar och hur individuellt problemet är för varje patient.
”Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma”
Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon
Dålig krisplan och ingen förståelse
Efter ett läkarbesök såg jag i journalen att läkaren gjort en (usel) krisplan, utan min medverkan och utan att jag visste om det.
Krisplaner ska alltid utformas tillsammans med patienten.
Jag skrev ett meddelande om att jag inte fått veta om det eller vara delaktig och att jag ville ha kvar den förra krisplanen, som var en bra plan och som jag gjort själv, tillsammans med en kurator.
Någon svarade kort att jag hade en krisplan (den dåliga) gjord datumet x och att jag kunde läsa den i journalen. Punkt.
Ingen som helst förståelse för att jag inte vill ha en dålig krisplan som jag inte medverkat till.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
