Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.
Sköterska blev en extra mamma
En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.
Efter att jag gjorde ett självmordsförsök på avdelningen så satt hon tillfälligt vak med mig tills läkaren hade tid. Hon började gråta och sa: ”vad hade det blivit av mig om du hade lyckats? Jag hade bara blivit en blöt fläck på golvet”.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.
När utskrivningen närmade sig var jag ledsen över att förlora henne. Men hon sa att vi kunde ha kontakt utanför avdelningen också. Första tiden efter utskrivning ringde jag henne varje dag. Nu är det 6 år sedan och vi har fortfarande kontakt och ses ibland. Jag har till och med varit med på ett av hennes barnbarns kalas. Hon sa att hon lånade mig som sin dotter, och jag lånade henne som min mamma.
Tatuering tillägnad till skötare
Jag hamnade på vuxenslytenvård som nyligen fyllda 18år och det var mycket som inte var okej som skedde. Men en skötare var där redan dag ett, även om hon hade svårt att hjälpa mig i akuta situationer hittade hon alltid små saker för att lysa upp min vardag. En dag kom hon med sådana gummiarmband som liknar djur som hon fått i ett barnmål på Max. Vi hade pratat om dessa tidigare i veckan och hon hade tänkt på mig när hon fick dem. Hon gav mig 2 stycken. Den lilla gesten räddade mig. Detta skedde i julas och jag har aldrig tagit av snodden och sedan några månader har jag den tatuerad. Har inte träffat skötaren sedan i juni men kommer alltid vara tacksam för alla små saker hon gjorde för att försöka få mig att hålla ut <3
Medmänsklighet är skillnaden på liv och död
Jag var med om en vidrig olycka, och på grund av den inlagd i nästan två månader. Hela mitt liv var krossat, för när hjärnan är pajad blir allt mycket svårare. Suicidplaner och lpt-ad kort efter utskrivning från sjukhuset jag var inlagd på. En enda person i sjukvården har mött mig och behandlat mig mer som en person, än en skada. Hon ser mig, på ett sätt som är så befriande. När jag pratar med henne är jag inte ett problem, utan ”bara” en person som har svårt med mitt mående och min fysiska hälsa, men det är liksom inte ALLT jag är. Jag är så mycket mer, och det är en så skön trygghet att ha bokade tider med henne. Hon har inte gett upp. Alla övriga vårdkontakter har bytts ut eller tyckt att de inte kommer någonstans i dialogen med mig, trots att jag verkligen försöker. Hon står kvar och jag har frågat om hon tänker be någon annan ha mötena med mig, men hon säger att hon inte alls vill det, utan hon fortsätter träffa mig tills behovet inte längre finns, hos mig. Det får mig att gråta av lättnad. Hon förstår hur det är för mig att gå igenom det svåra, och att jag egentligen bara behöver tryggheten en god medmänniska kan ge, genom kontinuitet och att bry sig på riktigt. Att skratta med mig, ge mig rum för att gråta och påminna mig om allt jag gillar och ser fram emot, de dagar när livet inte ger särskilt mycket livsglädje eller livslust. Hon, ensam, han hjälpt mig från de absolut värsta mot en något ljusade nutid. Jag kan aldrig tacka henne tillräckligt mycket, för genom att den enkla så har hon hjälpt mig tillbaka till livet. Den skillnaden kan medmänsklighet göra inom psykiatrin. Det är skillnad på liv och död.
Behöver öppna upp sig för flertalet främmande personer
Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer .
Sjuksköterska och patient tar medicin tillsammans
jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.
Tillgång till en betydelsefull kram trots restriktioner
Som nybliven 18-åring var jag inlagd på vuxenpsyk. Pga covid var besök förbjudna och jag var så rädd. En kväll satt jag och grät ute i tv-rummet varpå en skötare kom och kramade om mig, hårt och länge. Han satt och pratade med mig och tog sig tid. För mig betydde det så mycket att han gav mig fysisk närhet, trots att jag misstänker att det var emot deras restriktioner. Så lite fick mig att känna mig lugnare och tryggare.
Glada grönsaksgubbar i en tuff period
Hade en tuff period när maten gick trögt och för att pigga upp mig gjorde en personal på heldygnsvården alltid glada gubbar med grönsker på mina mackor. En annan bäddade ned mitt ”Warmies djur” under täcket när jag åkt på permission. Kunde inte låta bli att fnissa åt deras medkänsla och små gester för att lysa upp i mörkret. Så tacksam för dom, för det tillsynes ”lilla”. Det gör så mycket att bara vara en medmänniska.
Sjuksköterska gör egen bedömning
Jag var inskriven enligt hsl, men ville skrivas ut. Jag bönade, bad, skrek och jag grät att jag ville hem. Men ssk sa att jag mådde bättre av att vara där så hon tänkte inte ringa läkaren. Jag upprepade att det inte var hennes bedömning att göra. Att läkaren isf skulle avgöra om jag skulle vara där på lpt. Men hon vägrade och all annan personal blundade. I journalen står det att jag var lugn den dagen/kvällen.
Utskriven fåtal timmar efter bältning
Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.
Eftersom han blev utskriven några timmar senare ansåg de uppenbarligen inte att han skulle skada sig själv eller några andra. Ändå valde de ta till en sådan våldsam metod som nedbrottning och bältning utan att ens försöka lugna honom.
En extremt traumatisk upplevelse som gjorde allting värre. Efter detta, som skedde i torsdags, har han börjat stamma. Jag har inga ord på hur arg och besviken jag är på svensk psykvård.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
