Jag är bipolär typ 1, och har varit inlagd x antal gånger. Både med LPT och utan. Det absolut konstigaste och mest oproffisionella var dock den gången så sjuksköterskan sa till mig att hon trodde att jag skulle bli frisk om jag kontaktade ett medium. Hon namngav mediumet och frågade om jag ville ha hennes nummer.
Pappa förändrades efter diagnosen
Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.
Bättre vård för adopterade
Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.
Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.
Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.
”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.
Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.
När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.
Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.
När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.
Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.
Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.
Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!
Runtskickad och bortglömd
Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest, depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället. Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.
När hela systemet fallerar
En nära vän till mig som sedan länge varit diagnostiserad med Bipolär typ 1, med en tidigare historik av bland annat självmordsförsök, drogmissbruk, psykoser och längre sjukhusvistelser fick en psykos för ungefär 2 år sedan.
I flera månader var hon omöjlig att få tag i, varken jag, hennes föräldrar eller hennes bror visste vart hon var eller vad hon gjorde. En dag hörde hon plötsligt av sig till mig och uttryckte stor rädsla över vad som höll på att hända henne och sa uttryckligen att hon varit psykotisk och inte visste vad hon skulle göra. Jag stämde träff med henne och hon var orolig över att denna lucka av sjukdomsinsikt inte skulle vara länge. Vi kom fram till att det vore bäst att vi gick till psykakuten, innan hon förlorade sig själv psykosen igen. Jag följde henne dit och satt i väntrummet i ca 6h in på natten. När hon togs emot av personalen gick jag hem.
Någon timme senare hör hon av sig igen till mig och berättar att hon blivit hemskickad med ett par lergigan och meddelande om att ett ”psykosteam” kommer att ringa henne dagligen och göra hembesök om hon inte svarar. Detta var ca 2 på morgonen. Dagarna därpå när jag ber henne om uppdateringar berättar hon att psykosteamet plötsligt slutat höra av sig.
Kort därpå faller hon in psykosen igen och jag får höra från hennes pojkvän att hon har försvunnit. Hon anmäls som saknad till polisen. Hon är försvunnen under ca 3 månader mitt i vintern och psykotisk. Vad jag senare fått berättat från henne kan summeras med att hon är livrädd pga vanföreställningar om att alla i hennes närhet vill döda henne, hallucinationer och har sovit på en bänk i skogen och levt i stort sett på stulet smågodis.
Under denna vinter hittas hon om vart annat av polisen som för henne till psykiatriakuten, som inte lägger in henne utan anser att hon är frisk nog att släppas ut. Tillslut hittas hon av sin egen mamma som för henne till psykakuten, igen, och hon läggs in. Ett par dagar senare hör hennes mamma av sig till psykiatrin för att få en uppdatering, och får då veta att hon släppts ut bara några timmar efter att hon lagts in och har då varit saknad i flera dagar utan att någon anhörig vetat om det. Efter påtryckningar från mig och hennes familjemedlemmar beslutar sig psykiatrin för att själva göra en anmälan till polisen — då polisen vid det här laget står fast vid att hon är försvunnen av egen vilja i och med psykiatrins påstående om att hon är frisk nog att fatta ett sådant beslut.
Hon hittas aldrig utan tar sig självmant till psykiatrin och lyckas få hjälp i form av massa tunga mediciner efter ca 1 år av psykos.
Tolv klistermärken
Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.
Medveten om övergreppen inom psykiatrin
År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.
När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.
Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.
Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.
Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.
I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.
Använd appar och följ upp
Min läkare är bra på många sätt men bara värderar allt från samtal. Det tog sex år för mig att få rätt diagnos bipolär. Hade hen eller många andra i psykiatrin följt upp hur man mår på papper dagligen. Både hur andra ser en om dagarna och värdera dagarna själv. Idag finns det ju appar eller dokument i mobilen man kan fylla i. Hade jag gjort det hade jag kunnat undvika minst sex år av jäkla lidande…
Du är inte sjuk, bara utbränd
Ny psykolog. Bipolär sjukdom. Jag var vid världs ände. Kunde knappt ta mig dit men hen sade själv att hen ville ta an mig. Lite typ rädda mig. God tanke. Men hen frågade mig om mina mediciner och hur länge jag haft dem. Jag berättade och sade flera år. Men herre gud, det skall du ju ha max ett år, du är ju inte sjuk bara utbränd och behöver tillbaka igen. Jag blev i det stadiet glad att hen sade att jag inte var sjuk och kan komma tillbaka till livet igen. Jag slutade med medicinen och efter någon vecka blev jag naturligtvis så sjuk att jag fick läggas in igen….
Narcissist och drömtolkning
Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
