Skulle gå till en ny psykolog. Bara någon träff in så säger jag att jag tror att jag är bipolär. Mina vänner säger det och jag själv känner det. Jag hade då varit enormt sjuk i flera år och varit inlagd tre gånger. Hen säger nej nej, då hade din läkare sett det och du hade gått på lithium. Dessutom tycker jag att bipolär är en modediagnos. Jag sökte en privat specialist, fick direkt diagnosen och lithium mm. Det räddade mitt liv, jag har fått leva åtta år mer pga av det.
Ersatt mina föräldrar?
Inlagd första gången på psyk för svår depression och totalt sammanbrott. Fick svåra självmordstankar för första gången under just den sjukdomsperioden. På psyk frågar jag en kvinna och en man, som verkar sympatiska om de vill gå en promenad med mig varje dag. Jag var tvungen att ha med någon som kollade mig för de trodde jag var mer suicid än jag var. Men när jag sedan kom ut efter en vecka och kom åter till min psykolog så blev hen helt vansinnig. Hen var av den gamla skolan att allt beror på mamma och pappa. Jag har idag äntligen rätt diagnos, bipolär. Vi hade snackat, vridit och vänt om mina föräldrar i två år. Hen tyckte att jag varit duktig och befriat mig från dem och att jag verkade så glad och frisk. Hen blev kränkt av hela grejen och sade till mig att de två jag gick promenad med var en ersättning för min riktiga mamma och pappa. Att jag var dålig och inte kunde bryta mig loss mentalt. Hen slängde pennan på sitt block och stormade ut. Den sekunden lovade jag mig att aldrig öppna mig mer och sedan sluta.
Varför ringer du mig?
Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.
Ifrågasatte min diagnos
Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).
Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.
Gå till en lövskog
När jag var inlagd, för ett svårt depressivt skov i min schizoaffektiva sjukdom, bad jag att få prata med en i personalen. Jag hade kraftig psykotisk ångest och bara självmordstankar i huvudet. För det första fick jag samtalet i korridoren med ingen möjlighet till sekretess. Efter att försökt berätta hur jag mådde fick jag rådet att gå i lövskog, det skulle hjälpa! Det viktiga var just ”löv”skog. Likaså gå på en stenig strand. Där satt jag inlåst på en psykavdelning, med kraftig ångest och självmordstankar. Det var så kränkande och allt blev med ens ännu mer hopplöst. Jag var för dålig för att säga något. Jag slöt mig än mer inom mig. Det var en specialistsjuksköterska, psykiatrisjuksköterska, som jag pratade med.
Vårdkvalitet
Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.
Tre minuter var tredje månad
Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.
Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.
Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.
En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.
Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.
Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
