Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Min historia börjar med skolkurator, gick vidare till psykologen och psykiatrin.. Jag har talat med psykologer som trodde att jag hade problem med att jag är adopterad – jag har pratat med läkare som trodde att jag hade en ospecificerad ätstörning – sedan nämndes en depression och blandad ångest – jag har fått olika läkemedel och motion på recept – jag hade knappt hunnit öppna munnen innan dessa läkare hade kommit med en ny diagnos som skulle förklara varför jag mådde dåligt…

Jag tycker det är så tråkigt att dem flesta jag mött inom vården tror att dem kan kasta mig fram och tillbaka inom öppenvården – olika läkare vid varje möte, aldrig någon ordentlig uppföljning och vissa gånger så sa dem att det är så tråkigt ”att man hamnat mellan stolarna, så många gånger”  och sen ändå köra på med sin idé och helt utan uppföljning, även då jag ber om att få någon fast kontakt så finns inte den möjligheten.

Jag har haft kontakt med psykiatrin i 6 år och ingen av dessa år har någon läkare eller annan vårdpersonal sagt rent ut sagt vilken diagnos hen misstänker att jag har. Ingen har sagt till mig bokstavligen att jag lider utav depression, ångest och panikångest, samt att jag har drag från eips. Detta får jag läsa i min journal. Varför tar dom inte upp detta med en på riktigt? Ibland funderar och tvekar jag att undra om jag verkligen har dessa diagnoser eftersom ingen sagt det till mig, men jag får läkemedel och hjälp mot detta men ändå, tycker det är så oklart.

Jag har vad som brukar kallas en komplex problematik där alla egentligen vet att (komplex) ptsd troligen är grundproblemet men eftersom vår traumaenhet inte kunde ta emot mig av flera olika anledningar, bl.a. ätstörningen försöker folk hitta på andra diagnoser som kan ge mig annan hjälp som kanske eventuellt skulle kunna hjälpa, litegrann ändå… Det är så slitsamt att bli runtkastad till olika personer som inte kan hjälpa fast de vill.
Så när jag inte blir frisk från ätstörningen, inte är nog stabil för deras variant av traumabearbetning så får läkaren plötsligt för sig att det måste vara DBT som är det bästa nästa försöket. Så hon börjar lägga allt fokus på min emotionella instabilitet och drar igång eips-utredning efter som vår dbt-enhet kräver den diagnosen.

”-Nästa gång är vi klara och då ska vi fördjupa oss i om det här du svarat ja på verkligen är ett problem och om diagnoskriterierna stämmer på dig.

-Men vi är inte ute efter en diagnos egentligen?

-Nej, vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos.”

(ur en Eips-utredning av psykolog på ätstörningsenheten.)

Jag får diagnosen och blir emottagen på dbt-enheten. Går där ett år och kämpar med en individualterapeut som inte förstår strukturell dissociation men eftersom jag inte har någon diagnos på den tycker hon att det är okej att inte prata om den fast jag ber henne om det. Jag ber också om att få testa att byta behandlare men det går inte. Tillslut känner jag mig så osynliggjord att jag säger att det känns som psykisk misshandel att bli bemött som om jag inte finns. Då bestämmer de att jag inte kan gå kvar och ska remitteras till allmänpsykiatrin.

Under autismutredning träffade jag som del av processen en läkare vars uppgift var att undersöka mig fysiskt(balans, hållning etc), max 30minuter. Hon avslutade med att säga ”du behöver inte oroa dig, du har absolut inte autism, jag har träffat många såna och du är ingenting som dem, du mår bara väldigt dåligt just nu”. För att förtydliga var jag inte orolig över diagnosen(som hon förresten hade fel i) eftersom jag till skillnad från henne inte tycker att det är något fel på autister, däremot väckte hon skamkänslor i mig och enorm sorg och oro för alla dem hon möter i sitt jobb.

Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror faktiskt inte jag har diagnosen såhär flera år senare. Att de satte den som diagnos har gjort att folk inte tar mig på allvar. Jag är bara ”hon med eips”. Idag går jag ändå i DBT och har bott på behandlingshem. Dbt har dock aldrig känts som det hjälpt mig och jag har försökt förmedla det till vården utan att de lyssnar.

Jag är 24 o har nu fått 2 diagnoser som förklarar varför jag mår dåligt/hur jag fungerar. Har varit inom psykiatrin sedan jag var 16 år. Hur kan man inte sett detta innan? Kan inte sluta tänka på hur jag hade mått idag om jag hade fått diagnoserna tidigare. O fått behandling snabbare.