Opsynligas logga

För högfungerande för att få hjälp

Jag blev suicidal som 11-åring, framförallt på grund av att jag hade en fruktansvärt jobbig situation i skolan. Har sen levt med varierande intensitet av ångest, depression, låg självkänsla, ätstörningar, och en allmän känsla av att jag är värdelös. Har även varit utbränd två gånger. Det tog 13 år för mig att söka hjälp hos psykolog på vårdcentralen, och jag träffade där två olika psykologer. Lång historia kort så tyckte psykolog 1 att jag absolut inte kunde ha adhd, eftersom jag kan sitta stilla i min stol, och hade bra betyg på gymnasiet. Trots att jag på screening-formulären jag tjatade mig till fick 71p på WURS (över 34 är en indikation på adhd), men han vägrade skriva remiss eftersom han var övertygad om att mina svårigheter berodde på min ångest och depression (spoiler: det är tvärtom). Psykolog 2 hade inställningen ”ja, jag ser en viss problematik hos dig, men den är inte tillräckligt omfattande, och jag tror inte att du behöver adhd-medicin, du behöver bara träna mer”. När jag kom till honom var jag ganska djupt i en depression, och under året jag gick hos honom fick jag visserligen jättebra hjälp för många av mina problem, men han lyssnade inte alls på mig när jag pratade om att jag ville ha en utredning.

Det är först i efterhand som jag insett hur mycket gaslighting de utövade kring min adhd-problematik. Bytte vårdcentral, och träffade en läkare som på 45 minuter lyssnade mer på mig än mina psykologer gjort under flera år, han sa att han absolut skulle skriva en remiss eftersom min beskrivning av hur jag fungerar är spot on för högpresterande kvinna med adhd. Han noterade även att det skulle vara värt att utreda mig för autism också, något jag inte funderat över.

Remissen avvisades från båda instanser den skickades till, de enda i regionen där jag inte själv skulle behöva betala ca 30k för utredning, med motiveringen att jag ”har ett jobb och en bostad”, och att jag därför inte behöver hjälp.

Jag fick ett tag senare via en stödgrupp på facebook tips om en klinik i Köpenhamn som gör utredningar på svenskar som nekas utredning i Sverige. Jag fick tid där jättesnabbt, och åkte trots rådande pandemi dit i våras. Den psykologen var fantastisk. Han var så upprörd över det bemötande jag fått, och kunde efter utredningen konstatera tre saker: jag har primärt ouppmärksam adhd, har också solklar autism, och att anledningen till att jag inte fått diagnoserna tidigare förmodligen är att jag har en intelligens som är gränsfall mensa-nivå, vilket gör att min hjärna har arbetat på övertid för att kompensera för mina begränsningar, men det har skett på bekostnad av mitt mående och att jag inte har någon aning om vad min faktiska potential är.

Sen jag fick resultatet av utredningen är det som att jag bara stängt av och tappat alla mina coping-strategier. Efter 27 år av att inte förstå VARFÖR allting är så svårt, av att tro att det är något fel på mig, så orkar jag inte försöka vara neurotypisk längre, för jag är inte det. Det är några månader sedan diagnoserna nu och jag har, via en dyr privat klinik, börjat försöka hitta en medicinering som kan funka. Jag har insett att jag behöver stöd i hur jag ska hantera min funktionsnedsättning, och ska börja träffa personer som kan hjälpa mig att styra upp mitt liv. Jag vet att neuropsykiatrin har sina brister, men jag får liksom inte ens komma in i det systemet, utan hänvisas tillbaka till primärvården.

Det tog över tre år från det att jag började försöka få en utredning, tills att jag blev diagnostiserad. Jag är så ledsen över att bristen på kunskap om hur adhd och autism ofta påverkar kvinnor. Min historia är inte unik, och jag känner flera som också har kämpat flera år för att få hjälp, med varierande resultat. Jag önskar att vården hade en bättre förståelse för att adhd och autism är ett spektrum, att fördomen om hyperaktiva pojkar, eller bara har ett intensivt intresse, bara är en del av det. Samhället har andra förväntningar på flickor och kvinnor, och därför vänds våra svårigheter oftare inåt, vi blir deprimerade, utvecklar ångest och för många av oss sker inte kraschen förrän vi flyttar hemifrån, börjar plugga/jobba, eller blir föräldrar. Och det är också bara en väldigt förenklad bild. Inställningen att man inte har ”tillräckligt stora svårigheter” för att få vård är också djupt problematisk. Det enda som händer när man inte får rätt stöd och hjälp tidigt är att risken för att man får en större problematik senare istället ökar.

Jag önskar också att det fanns mer information om hur det är att vara både autistisk och ha adhd, eftersom det är två diagnoser som på många sätt är varandras motsatser, behovet av en förutsägbarhet i vardagen och oförmågan att skapa och hålla en rutin är ett äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag är för högfungerande för att kunna ha adhd, att jag har ett hem som jag kan betala hyran för, har klarat att plugga, kan ha ett jobb, osvosv. Sanningen är den att jag visserligen överlever, men bakom ytan så är jag ett enda stort kaos. Hela livet ska inte behöva handla om att försöka hitta tillräckligt med energi för att klara av jobbet, bara för att krascha när jag kommer hem, lägga hela helgerna på att städa/tvätta/diska/laga mat eftersom jag inte orkar göra det när jag jobbar, man ska kunna känna att man orkar leva också.

Ätstörningsdiagnos istället för ADHD

När jag gjorde en ADHD-utredning ville psykiatrikern jag träffade ge mig en ätstörningsdiagnos istället. Motiveringen till detta var att jag tidigare haft en ätstörning, och att jag nu låg på gränsen till undervikt. När jag bad dem att fokusera på ADHD-utredningen, och förklarade att maten inte längre var ett problem (jag hade tidigare bulimi, men har aldrig haft dysmorfi eller anorexi). Vi bestämde att läkaren skulle följa upp min vikt, och lämnade därefter ämnet. Någon vecka senare kommer en preliminär sammanställning av utredningen. Psykiatrikern skriver där att ”jag har uppenbar ätstörningsproblematik men saknar insikt” och att ”de kognitiva svårigheterna som påvisades i testen under utredningen (som dessutom var helt i linje med ADHD-problematik) kunde bero på näringsbrist”. Jag var totalt oförberedd på detta, och kände mig ännu en gång otroligt besviken på psykiatrin. Tack vare att jag under denna tid blivit läkarstudent var jag i en position där jag kunde ifrågasätta beslutet, och bad därför om en annan psykiaterns utlåtande på mottagningen. Denna psykiater ogiltigförklarade ätstörningsdiagnosen, och gav mig en ADHD-diagnos. När jag pratade med den nya psykiatern, och frågade hur hens kollega kunde ge mig en helt felaktig diagnos, svarade hen att kollegan jobbat på en ätstörningsklinik och ”var van vid manipulativa patienter”, och färgad från arbetet där. Som om det skulle vara en ursäkt.

Läkaren lät bli att ge kramplösande

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Kunde sluppit år av lidande

Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.

När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.

Vårdkvalitet

Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.

Ingen har ansvaret

Innan jag blev sjuk för 14 år sedan trodde jag att man skulle få hjälp och bli respektfullt bemött om man var ärlig, var beredd att arbeta hårt och verkligen ville ta emot hjälp. Jag trodde att som ung person skulle man se ett värde i att hjälpa mig bli frisk. Istället har jag under 5-6år blivit avvisad och inte ens fått ställa mig i kö till hjälp eftersom de ansett att hjälpen jag behövt inte fanns på psykiatrings indelade område för unga vuxna. Att jag inte hade självskadebetende eller ätstörning gjorde att jag helt föll ut från deras mall.

Jag har idag som vuxen fått diagnoserna asperger, add, dyslexi, dyskalkyli och komplex posttraumatisk stress. Jag har delvis fått hjälp för min komplexa ptsd men behandlingen blev inte färdig för att terapeuten flyttade.

Jag känner att maktsituationen detta innebär i fruktansvärt toxisk. Man lever i ett moment 22. Folk har inte kunskap om asperger och min övriga nedsättningar och för att få hjälp krävs att jag verbalt kan beskriva mitt behov, det krävs att jag skall ringa telefon och navigera en telefonväxel när jag förstår siffror och klockan. Jag skulle kunna skriva så himla långt om hur man bara blir bortvifftad och runtskickad. Klarar jag inte ringa och hålla reda på en telefonväxel är det aldrig så receptionisten kan hjälpa en utan då blir jag hänvisad att ansöka om boendestöd eller personligtombud, där boendestödet dels inte ger den hjälp jag behöver och personligt ombud anser att det inte är deras jobb utan landstingets.

Jag känner mig helt maktlöst. Jag ser tillbaka till mig själv som ung när jag trodde det fanns ett skyddsnät. När jag trodde att jag var värd något. När jag trodde att någon skulle fatta logiken i att snabbt ge mig en diagnos och vård för ptsd, och behandla mig intensivt över någon månad så att jag resten av livet kunde vara fullt arbetsför. Nu fyllda 30 har jag inte en dags betalt arbete i min resumé.

Som psykiskt sjuk eller funktionsnedsatt blir jag bemött som en belastning. Jag antas inte ha testat det mest uppenbara och folk verkar tro att jag har nedsättningar bara för att jävlas med dem.

Jag hatar att det inte någon stans att vända mig. Ingen tar på allvar att jag har en väldigt omfattande funktionsnedsättning utan jag bemöts som jag vore lat, inte tränat tillräckligt hårt eller bara inte begriper att om jag vill t.ex. ha en tid bokad behöver jag ringa telefon. Alternativt blir jag bemött som att jag hade en ångest eller fobi och blir pressad till att ”våga”.

Jag fattar att alla inte kan veta allt om nedsättningar och jag kan faktiskt godta att jag måste demonstrera mina nedsättningar för att folk skall se dem med egna ögon. Men det är ju det att ingen ändå har något ansvar överhuvudtaget. Om jag visar genom att jag försöker navigera en telefonväxel tills personen bredvid hajar att jag inte är ett dugg rädd, att problemet sitter i en nedsättning att förstå komunikation och siffror, så får jag ändå ingen hjälp. Även om boendestödjaren, handledaren, arbetsterapeuten på psykiatrin eller vem det nu är ser detta med egna ögon får jag ändå ingen hjälp, för dem har en rigid ram på sitt arbete och kan inte själva ge det stöd jag behöver innom ramen för sitt arbete. Och vist detta är inte enbart psykiatri men jag får ju ingen hjälp alls utan här hänvisas jag bara fram och tillbaka där ingen anser sig ha ansvar för att hjälpa mig.

Detta gäller alla delar. Det är så fruktansvärt uppdelat. Var och en kommun och landsting, myndigheter etc. gör lite som de vill och man är heltutlämnad till deras tyckande. Det är omöjligt att få en en fot och helt omöjligt att ens bli informaerad om vilken typ av hjälp man kan söka och vad man har rätt till, för då anser dem att de skapar merjobb för sig själva. Även fast jag försöker säga till att jag grejar inte detta själv och jag behöver verkligen hjälp, är det ingen som hörsammar mig och allt avslås. Jag har nu ingen inkomst överhuvudtaget för jag har dels inte sgi, jag har dels inte kunnat kontakta läkare pga otillgängliga telefonväxlar vilket gör att jag har glapp mellan sjukskrivning, förälrarledighet och studier som gör att jag inte ens får sjukersättning för särskilda fall. Vilket gör att jag inte får rehabilliteringssamordnare från försäkringskassan. Och jag får ingen ersättning från arbetsförmedlingen eftersom jag pga funktionsnedsättningar inte klarar att aktivitetsrapporterna. Här duger det ingenstans att jag lägger manken till och försöker så mycket jag kan tills jag tillslut går helt sönder, för det är mitt fel och jag får skylla mig själv när jag inte tar mitt ansvar.

Att ha varit i kontakt med psykiatrin länge används också för psykiatrin för att beskriva mig som att jag inte går att behandla och jag inte tagit emot hjälp så det är ingen idé att försöka. När jag majoriteten av tiden väntat och kämpat för att ens få ställa mig i kö.

Väntan på hjälp är enormt lång för två år sedan bad jag om hjälp igen då min psykiska ohälsa eskalerade. Innom ett halvår skulle de höra av sig för att se om jag eventuellt skulle få ett bedömmningssamtal. Min hälsa försämrades allteftersom mer och mer och ett år senare ringde jag och frågade hur det gick (energi det kostar för mig att hantera siffrorna, komunikationen och strulet med telefonväxel kostade mig flera dagars baksmälla energimässigt där jag var bränd och iförmögen att hantera varadgen.) jag fick då veta att de skulle höra av sig om några månader. Efter några månader blev jag uppringd när jag stod i en kö för att få prata med en person om ett lånekort mitt på en sorlig allmännplats. Siffror och tider nämnes i telefonen, jag som har svårt att hantera och sortera intryck bad om ett mejl så jag kunde skriva upp vem personen var när jag kom hem. Tiden jag skrivit upp visade sig sedan krocka med ett annat möte jag absolut inte kunde flytta på. Jag ringer därför igen växeln för att få hjälp att boka om tiden (inget mejl hade kommit, viste inte vad personen hette och hade inget direktnummer eftersom det inte står på telefonen) då säger receptionisten att det inte fanns någon informarion om tiden alls i tidboken, att det heller inte fanns någon information om vem som skulle ha ringt mig, när jag efterfrågar att bli uppringd med ny tid läggs hela det ansvaret på mig trotts att jag säger att jag inte klarar det. Utmatningen det samtalet ledde till orsakade också flera dagars baksmälla på energikontot då jag inte klarade att plugga eller ens fungera nomalt. Idag har inget hänt från psykiatrins sida. Själv är har jag utmattningssyndrom, sängliggande för är i akuta fasen. Jag är där jag upplevde att jag var på väg till och som jag ju i tid försökte få hjälp med att förebygga.

Det är så konstigt. Jag är faktiskt otroligt dålig på att be om hjälp och när jag väl gör det är det när inget annat funkat och jag testat allt. Trotts det tycker folk det är rimligt att jag skall gott kan vänta några månader när läget för mig ju är rätt akut. Och jag blir bemött som att jag vore lat, bekväm och vill att folk bara skall fixa saker åt mig.

Alltså detta är en uppsatts. Det är så mycket som är snett, grundproblemet är att ingen har ansvar för att individen mår bra, ingen har ansvar för att det funkar för individen. Det borde inte vara så enkelt som det är nu att avvisa folk helt eller bara hänvisa någon annanstans utan att först ha en bekräftelse på att personen blir emottagen av en annan instans. Senast för en månad sedan pratade jag med en kurator på telefon som läkaren på vårdcentralen sa att de kunde hjälpa mig med sen samordning jag så desperat behöver. Människan ville mest prata om sig själv, missförstod mig så jag fick görklara om och om igen. Berättade om mitt behov, vad jag sökt och att jag inte får hjälp att jag hamnar mellan stolarna. Får efter två veckor ett brev hem från en annan kurator på vårdcentralen att de tyckte jag själv kunde söka hjälp och få precis de stöd jag behöver av två komunala insatser som redan givit mig avslag och vägrar hjälpa mig, de ansåg att jag själv kunde ta kontakt med psykiatrin om jag behövde prata med någon och för mina nedsatta exekutiva funktioner tyckte hen att jag skulle vända mig till en kommunal insatts som skulle hjälpa till att träna vort fobier t.ex. träna på att åka buss eller att vistas bland folk. Där avslutas ärrendet, att inget av det jag beskrivit verbalt eller i skrift verkar ha tagits hänsyn till och jag hänvisas återigen till att de tycker att jag skall på egen hand söka hjälp av någon som vägrar ta emot mig.

Det borde inte vara okej att skicka ett brev hem till någon med informationen att de ha läst om mitt önskemål om hjälp men att de anser att jag själv kan söka det någon annanstans, eller de inte anser att jag behöver det, eller de anser att jag redan får hjälpen. Man borde aldrig få skicka sådana brev, man borde måsta komma överens med individen och göra en överlämning till nästa person som kan hjälpa till! Varför får läkare, psykologer, sköterskor eller folk som jobbar med att hjälpa sjuka människor bete sig så här, varför tillåts det? Varför är det tillåtet att folk inte bryr sig om att faktistk läsa på vad personen försökt innan dem får avvisa någon med hänvisning om dett testa det samma.

Hur gör man när alla pekar på samma instans men när denna instansen avslagit och klippt kontakten trotts att man bönat och bett om hjälp? Hur gör man när man försöker och kämpar allt vad man kan men när det ändå inte funkar? Hur kan det komma sig att jag som kvinna med asperger tydligen inte har rätt till någon hjälp alls knappt, förutom kontaktperson som är som en kompis får jag inget stöd och hjälp för min omfattande funktionsnedsättning, gruppen kvinnor med asperger känns ju helt osynliga. Förutom kontaktperson får jag ingen annan hjälp från LSS, psykiatrin hjälper inte, psykiatrin själper då min komplexa PTSD har blivit kopiöst mycket värre nu då de gaslightar istället för att stödjer.

Hur kommer det sig att landsting kan hävda att de ha viss lång kötid när de ju fixat dem siffrorna igenom att inte låta folk ställa sig på kö? Hur kommer det sig att en utan hjälp och stöd får leva med flashbacks av övergrepp ensam år efter efter år medan man kämpar för att få hjälp och bukt med detta, för att man sedan skall få höra att men inte ens har rätt till någon som helst egen inkomst. Att min enda möjlighet är att leva familjens välvilja där jag själv inte har något inflytande över mitt liv.

Varför syns jag inte i statistiken? Hur kan man göra ett så dumt system som att mäta vårdköer när det är så enkelt för läkare att låta bli att utreda problemet för de som söker hjälp och låta bli att sätta dem i kö? Hur kommer det sig att det ser så otroligt olika ut beroende på var man bor, och hur kommer det sig att jag inte har någonstans att vända mig. Hur kommer det sig att när jag ropar på hjälp är det ingen som hjälper utan att pekar bara runt runt till någon annan?

Tre minuter var tredje månad

Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.

Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.

Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.

En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.

Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.

Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.

Epileptiskt anfall av psykofarmaka

När jag var 17 fick jag ett epileptiskt anfall till följd mediciner som skrivits ut av BUP och som jag tagit enligt ordination. Jag kommer dela upp texten i två delar, först berätta motiveringen min läkare hade till att skriva ut så mycket medicin och sedan vad som hände när jag anmälde händelsen till IVO.

Del 1:

När jag första gången träffade min läkare var jag 16 år och behandlades för min anorexia, min ångest och mitt självskadebeteende. Jag hade, när jag var fjorton, gjort en neuropsykiatrisk utredning som konstaterade att jag uppvisade vissa symtom för autismspektrum men diagnosen sattes aldrig eftersom jag var för sjuk i anorexia. Det konstaterades sedan av flera läkare att jag inte hade autism utan att mina autistiska symtom berodde på att jag var svårt sjuk i anorexi (så som tvångsmässighet och att jag inte ville umgås med andra människor). Detta går att läsa i journalen och konstaterades innan jag träffade min nya läkare.

När jag då var 16 och började hos min nya läkare var min medicinering relativt mild men när jag fortsatte må dåligt skrev min läkare ut allt fler och starkare mediciner. Då jag fick mitt epileptiska anfall var jag ordinerad följande mediciner varje dag:
– Flouxetin 60 mg
– Theralen 2x 15 mg
– Voxra 150 mg
– Mirtazapin 15 mg
– Lyrica 400 mg
– Ritalin 15 mg
Vid behov hade jag också
– Zyprexa 2x5mg
– Lergigan 2x5mg

Jag fick det epileptiska anfallet utan förvarning och jag hade tur som klarade mig med lindriga skador. Jag krampade och var sen medvetslös i ca 10 minuter. När jag vaknade till liv mindes jag ingenting och kunde inte röra mig. Ambulansen tog mig till sjukhuset där läkaren konstaterade att det epileptiska anfallet med största sannolikhet berodde på övermedicinering med Ritalinet som huvudorsak. Hen skickade ändå en remiss till epilepsiutredning eftersom att jag var minderårig. CT-röntgen och MR-röntgen visade inget så neurologen på sjukhuset konstaterade att krampanfallet berodde på övermedicinering. Jag har varken haft ett sånt anfall före eller efter att Ritalinet sattes ut och övriga mediciner sänktes.

När jag träffade min läkare nästa gång var jag arg och berättade vad som hänt och att neurologen med många års erfarenhet sagt att mitt krampanfall berodde på min medicinering. Min läkare svarade kort och gott att hen inte trodde att det berodde på min mediciner. Därefter var det slutdiskuterat.

Orsaken till att min läkare skrev ut Ritalin var för att jag var trött på morgonen. Min läkares egna motivering är att detta berodde på att jag hade visat symtom på neuropsykiatriska problem, detta grundat i utredningen jag nämnde tidigare och som flera gånger hade ogiltighetsförklarats. Jag har under min uppväxt alltid varit väldigt pigg på morgonen och anledningen till att jag var trött nu var för att jag fick så mycket sömnmedicin. Jag fick alltså Ritalin för att bli tillräckligt pigg för att orka kliva upp trots att sömnmedicinerna fortfarande gjord mig dåsig men eftersom jag inte har någon ADHD eller dylik neuropsykiatrisk funktionsvariation så blev jag hög av Ritalinet (som är narkotikaklassat då det är en amfetaminliknande substans). Jag var alltså hög varje morgon fram tills jag fick krampanfallet och läkaren på sjukhuset satte ut Ritalinet.

Del 2:
Jag anmälde ovanstående händelse till IVO. Gången är sådan att man först måste kontakta patientnämnden som vidarebefordrar ens ”klagomål” till vårdenheten som får svara på detta. Så jag skrev vad som hade hänt och fick efter några månader ett svar på posten skrivet av min gamla läkare. I det brevet totalförnekar läkaren att denne ska ha gjort något fel. Läkaren skriver dessutom flertalet faktafel, som doser på medicin och att jag fått diagnosen autismspektrumtillstånd. Dessutom genomsyras brevet av härskartekniker där stor vikt läggs vid min sk ”autism” och att jag bältats ofta. Sådant som inte alls har med saken att göra vilket jag och alla andra som läst brevet tolkar som att min läkare försöker sänka min trovärdighet.

Jag stryker under alla fel, förklarar och hänvisar till min journal. Sedan skickar jag in materialet till IVO. Ytterligare några månader senare får jag ett brev på posten som säger:
”Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utreder inte ärendet eftersom IVO inte har skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen, PSL.” Brevet avslutas med ”Detta beslut får inte överklagas enligt 10 kap 13 § PSL.”

Jag undrar verkligen hur det kan gå till såhär? Får man medicinera en minderårig patient på felaktig grund så att denna hamnar i ett mycket allvarligt somatiskt tillstånd, inte erkänna att man gjort fel, och sedan få fortsätta jobba som barnläkare? Och hur kan det vara så att det inte går att överklaga ett beslut från IVO? Och om man kan det på något annat ställe måste de väl i så fall informera om det? Jag ringde till dem efter det här och de hänvisade bara till paragrafen som säger att inget mer kan göras.

Misstrodd av vården pga diagnos

Ända sedan jag blivit diagnostiserad med Borderline (EIPS) har jag upplevt hur psykiatrin inte tagit mig seriöst. Allt jag gör är ett sätt att få uppmärksamhet, enligt dem. Jag blir inte validerad i mina känslor och får höra flera gånger att jag egentligen inte vill ta livet av mig. De kommer på egna förklaringar och egna antaganden om hur jag mår. Jag blev bara sämre under tiden jag var på den mottagningen inom psykiatrin och min psykolog sa till mig ett tillfälle att ”det finns inget vi kan göra för dig. slutenvården verkar inte fungera så det är väl ditt val. vi kan inte hindra dig från att försöka avsluta ditt liv.” Den kommentaren triggade mig och ledde till ett självmordsförsök. Kanske var det en reaktion på vad psykologen hade sagt, men mina känslor och det jag berättar borde väl tas på allvar oavsett vad vårdarna har för åsikter kring det.

BUP feldiagnoserade mig med ADD

Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.