Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.

Jag fick diagnosen kronisk suicidalitet och förstod inte alls vad det innebar och det var heller inget som förklarades för mig. Lät ju som att det aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har jag inte haft kontakt med psykiatrin på snart 10 år och har inga suicidtankar alls. Fick hjälp av psykolog privat. Psykiatrin gav ingen vård förutom psykofarmaka och förvaring.

Hade nyligen en tid hos psykiatrin. Själva mötet i sig gick helt ok, men det var med någon som arbetar under handledning och därav inte själv var den som tog beslut.

Under mötet bad jag bland annat om att jag ville se över den diagnos som sattes på mig när jag var ca 20 (nu är jag 38.) Då jag inte tror att den stämmer av flera orsaker.

När personen jag träffat hade pratat med sin handledare återkom hon till mig.
Psykologen/handledaren tyckte inte det var meningsfullt att kolla på den diagnosen alls. Att det var nästan omöjligt att bli av med.
Men det som gjorde mig både chockad, ledsen och irriterad var hans motivering.
Han motiverade detta med att jag haft svårt I relationer vilket ju hör till diagnosen. Därför ansåg han diagnosen högst troligt rätt.

Det triggade mig väldigt mycket och jag grät och tappade helt fotfästet i några dagar.

Till saken hör (Vilket jag varit ärlig om till dem så det är något de vet.)
Att jag blivit utsatt för våld i nära relation och går i samtal för hjälp att läka från det hos kommunens stödberksamhet som arbetar enbart med våld i nära relation. Det är en förälder och senare även personen jag var gift med som gjort detta.
Det är även detta som påverkar mitt mående och min funktion mycket just nu, vilket var geundorsaken till mötet.

Så att påstå att en diagnos är rimlig endast baserat på det och att uttala sig så till någon som försöker läka från att ha blivit våldsutsatt nästan hela sitt liv.
Att använda det som argument för en diagnos endast.
Inte ok.
Kändes som han mer eller mindre sa att våldet jag utsatts för är pågrund av vem jag är. Att jag har en diagnos. För om inte ser jag inte relevansen.
Visst kan trauma vara en faktor till att man utvecklar en diagnos men oavsett kan man ju inte ensamt heller sätta diagnos endast pga det.
Kändes extremt nedvärderande och beskyllande och triggade alla mina rädslor av…

Kanske? Tänkt om mina förövare igentligen inte var förövare? Tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om jag är fel som människa? Tänkt om problemet ligger i vem jag är precis som de antytt, sagt och betett som som tills jag trode på det? Tänk om vi alla har fel och ”förövarna” alltid haft rätt?

Om en psykolog på öppenvårdspsykiatrin på ett stort sjukhus ser det så??? Tänkt om det är sanningen?

Min samtalskontakt kallade psykologen för jubelideot när jag återberättade. Berättade för det de gjorde mig rädd att gå till henne med. Gav mig känslan av: Tänk om alla bara kommer bevisa för mig att något I min innersta person är fel och allt är mitt fel endå? Fast ingen kan säga vad jag gör fel eller borde istället.
Aja jag kommer komma förbi det och tror inte på honom längre. Men känns inte alls ok att uttrycka sig så. Extremt nedvärderande!

Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.

För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.

Att flyttas över från en psykiatrimottagning till en annan kan förändra allt.

Fem månader med djup depression blir ”en svacka i måendet” och ska inte benämnas depression. Symptomen ska beskrivas och sorteras då enkelt in som EIPS symtom; depression och ångest blir humörsvängningar, uppgivenhet, hopplöshet och meningslöshet blir tomhetskänslor och dödslängtan blir självmordstankar. Och att det vore märkligt att jag, med mer än tjugo års erfarenhet och kunskap om varningssignaler och mönstren i depressionerna, inte skulle känna igen dem, är det ingen som ägnar en tanke åt.

Psykiskt, verbalt och sexuellt våld förklaras med ”att personer med den här diagnosen ofta har intensiva relationer”. Jag kräks nästan när läkaren säger det och undrar varför den som blir utsatt landar i samma kluster B problematik som förövaren. Att läkaren nästa gång säger att hen inte menade att mina traumatiska upplevelser beror på EIPS gör ingenting det minsta bättre.

Att få nej till traumabehandlig, nej till DBT, nej till psykolog, nej till KBT och förklaringen ”vi kan erbjuda medicinsk behandling” blir vid nästa besök frågan ”vad förväntar du dig av mottagningen”. Svarar att jag längtar efter grundläggande stabilitet, en framtidstro. ”Inte intresserad av att testa antipsykotisk eller antidepressiv medicin i nuläget” antecknas. Diskuterades mediciner? Nej, inte alls. Att 12 års medicinering gett negativ effekt är också helt bortglömt.

”Säger att hon har mått dåligt i tjugo år”, skriver läkaren i journalen. ”Mått dåligt”? Förminskandet av det jag säger är på en helt ny nivå. Varför vet inte läkaren att jag ”mått dåligt” i tjugo år. Varför har läkaren inte koll på att jag rullat runt i psykiatrins system och gjort allt vad de, FK och AF begärt i 20 år? Ätit 18 olika mediciner, träffat mer än 40 läkare och varit inlagd i flera omgångar, misslyckats med att ta livet av mig tre gånger och blivit så sjuk av medicinerna så jag i perioder skurit sönder armarna. ”Mått dåligt” är en tillfällig magsjuka, en kraftig förkylning eller nåns sätt att säga att den är bakfull. Det är inte 20 års psykisk sjukdom behandlad inom psykiatrin.

Att psykiatrin ska behandla oss patienter på ett värdigt sätt med individens bästa i fokus är på den här psykiatriska mottagningen endast ord på en affisch i väntrummet. Och att EIPS ska utredas precis som vilka andra sjukdomar är en utopisk tanke. Att det är så 2024 tänker jag är en katastrof.

Jag utreddes 2019 för EIPS av personlighetsspecialister och utredningen visade att jag hade PTSD enbart. Men det året skrev en läkare in det i journalen ändå och jag började beskrivas som ”impulsiv, emotionellt labil”. Jag blev ofta ångestfylld under samtal eftersom läkarna som läst att jag skulle ha den diagnosen ofta inte skrev vad jag faktiskt sagt och tolkade mina naturliga reaktioner som symptom. Det var ofta jag inte blev trodd/ifrågasatt och fick alltid höra att vården var FRIVILLIG. Skrevs alltid ut efter en-tre dagar och förskrevs mängder av stämningsstabiliserande och antipsykotika off label (stod som mest på 4 samtidigt). Anhöriga beskrev att diagnosen, som trots mina förklaringar skrevs som aktuell av avdelningspersonal, inte beskrev mig alls. De tänkte att jag försökte manipulera dem om jag sa att den inte stämde. Jag reagerade på att jag blev illa behandlad och det har jag behövt gå i terapi för. I perioder tappade jag livslusten av att det kändes som om vården styrde och har styrt mitt liv. När jag fick min ADHD diagnos/medicin så stabiliserades jag och nu är jag föralltid orolig att bli bemött som jag brukade bli i flera år.

Fördomarna inom psykiatrin är brutala. Det har vart bättre sista tiden på den slutenvårdsavdelningen jag tillhör men det finns fortfarande kvar.

Man har, utan utredning, antagit att jag har diagnosen Emotionellt instabilt personlighetasyndrom (EIPS). Detta har gjort att jag bemöts med fördomar och behandlats orättvist. Man har bemött mig med att påstå att jag hittar på, ljuger, överdriver och gör saker för att få uppmärksamhet.

För det första tycker jag aldrig att man ska bemöta en patient på detta sättet oavsett diagnos. För det andra så har en utredning på öppenvården gett mig en helt annan diagnos.

Det är kränkande att bli behandlad fördomsfullt.