Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Utebliven traumabehandling

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #Mediciner • #SexuellaTrauman • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 23/1-2024

Feldiagnosticerad och överdoserad

Jag var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning för bipolär sjukdom, som visade sig vara ADHD (enbart). Jag kom in efter att ha fått en bensodiazepin som jag skulle sova på några dagar men som öppenvården fortsatte att ge ut i ökande dos, trots avtagande effekt.

Jag hade egentligen en stressreaktion efter ett trauma men det slutade med att jag blev inlagd på PIVA och jag tyckte att sömnbristen var otroligt obehaglig så jag fortsatte att ta läkemedlen för att lindra ångesten/suicidala tankar som bara blev värre med bensodiazepinernas avtagande. Motivationen från läkarna var att jag skulle få sova för att slippa bli manisk, vilket sömnbrist kan trigga. Ansvariga avdelningsläkare sa dock också att jag inte verkade vara i episod men min öppenvårdsläkare motiverade det oklara dåliga måendet som en blandepisod.

Stegringen av medicinerna fortsatte snabbt efter inläggning och under ett dygn fick jag 7 sederande läkemedel varav 3 var narkotikaklassade. Flera var i ordentlig överdos bara i sig (även bensodiazepinerna), men motiveringen var fortfarande att ”du måste få sova”. De märkte att jag mådde sämre och sämre vilket motiverade läkarna mer.

Jag minns att jag låg inne på rummet den natten och hade fruktansvärd hjärtklappning och det kändes nästan som om jag glömde andas om jag inte ansträngde mig. Jag kunde inte somna trots detta och förutom alla sederande stod jag även på 2 antipsykotika, 2 stämningsstabiliserande och en antidepressiv (antagligen mer jag inte minns). Jag kunde inte sova alls nu (det var ca 5 timmar per natt när jag kom in) så jag fick krypa och ta mig på väggarna när jag ”gick” till nattsjuksköterskan för att be om mer. Allt jag ville var att slippa vara vaken men trots oförmågan att somna kunde jag knappt öppna ögonen alls och allt snurrade. Till slut sa sköterskan irriterat, efter 6 ml Theralen totalt (på allt annat), att jag nu fick gå till mitt rum, stanna där, försöka sova och att allt var ångest.

Efter den natten började jag be om att slippa narkotikaklassade läkemedel men läkaren fortsatte be mig ta benzodiazepiner och att det inte var farligt en kort period. (Jag var rädd att bli tvångsmedicinerad också pga min (miss)diagnos.) Någon dag efter den värsta överdosen så var jag plötsligt omedelbart tvungen att sätta mig ner och kunde inte resa huvudet över frukostbordet i svaghet, illamående och svimningskänslor. De sa att jag var blek och sprang och hämtade vitala parametrar, som tur nog såg okej ut just då. Det kändes konstigt att de blev så oroliga, bara på sekunden.

Jag har missbruk i familjen och bad senare en läkare på avdelningen att inte be mig ta narkotikaklassade läkemedel då jag trodde att jag hade hög toleransutveckling. Hon sa att ingen faktisk evidens på att missbruk skulle vara påverkat av genetik finns, men erkände ändå att min bipolärdiagnos och min (då under utredning) ADHD kunde vara riskfaktorer när jag tydligt påpekade detta själv.

Hela året efter händelsen hade jag fruktansvärda återkommande kroppsliga flashbacks när jag låg hemma i sängen och läkarnas lösning på den svåra insomni jag efter denna inläggning utvecklade var åter försök till ökande doser sömnmediciner. Även efter bipolärdiagnosen kasserades. Sömnmedicinerna fick det att kännas som om jag var ”där” igen och ju mer medicin desto värre kroppsliga flashbacks blev det.

När jag försökte prata med min terapeut i öppenvården om att min särskilt svåra insomni uppkommit efter händelsen började han omedelbart prata om riskfaktorer i mitt mående just då (ex familjeproblem) samt andra ämnen och avbröt mig när han såg att jag försökte återvända till frågan.

Tanken med den intensiva medicineringen på PIVA var också oklar från första början. Det fanns ingen historia av våldsamt beteende mot andra någonsin i min historia och en eventuell påtaglig suicidalitet kunde alltid avledas om en personal frågade hur det var eller av att bara ha någon i rummet. Ex. att jag satt i allrummet bara. Det blev antagligen PIVA pga bipolär(miss)diagnosen.

”Vi gillar inte att skriva ut dem, men det är för ditt bästa”, sa min läkare 2 månader senare när jag sa att jag hade kraftigt nedsatt kognition av alla mediciner.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Bemötande • #BipolärSjukdom • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård • #Överdos • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 20/1-2024

Normalt med förhöjd suicidrisk

Jag har erfarit flera gånger att läkare utifrån fördomar diagnostiserat och bemött mig som ett ”typiskt EIPS-fall” trots att jag har gjort en utredning som visade att jag endast uppfyller ett av kriterierna för EIPS och att jag därmed inte har detta. Det står i min journal att jag har ”kroniskt förhöjd suicidrisk” och därför är i mitt ”habitualtillstånd” när jag gör suicidförsök eller självskadar. Att det alltså är helt normalt för mig att jag gör detta så det finns ingen anledning att bry sig med det.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna • #Självskadebeteende • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 3/1-2024

(För)störd

Efter många års psykisk ohälsa och olika behandlingar fick jag göra en utredning för att få svar på varför min depression var så svårbehandlad. En läkare på avdelningen hade skrivit ”frågetecken om det handlar om egentlig depression eller EIPS alternativt AST” och min öppenvårdsläkare lyfte, oberoende av slutenvårdens anteckning, fundering kring AST. Så utredning gjordes, stod inte i kö särskilt länge och jag började läsa på om autism. Jag fann många likheter och började bli rädd för att INTE få en autism-diagnos utan att istället få en ”personlighetsstörning” som det kallas av typ alla inom vården och som medför ett otroligt stigma. Mamma sa att hon var rädd för vad jag skulle göra om jag fick ”fel” diagnos, det var jag också. Det kändes som att det var antingen eller. Jag ville inte ha en personlighetsstörning.

Efter utredningen var klar fick jag veta att jag uppfyllde samtliga kriterier för AST men bland annat på grund av en genomgående självkritisk hållning var det oklart om kriterier uppfylldes på grund av autism eller en personlighetsdiagnos. Så jag fick en personlighetssyndromdiagnos som inte är särskilt känd av den vårdpersonal som jag av olika anledningar möter: anankastisk personlighetssyndrom med negativ affekt. På engelska förkortas den OCPD och det innebär bland annat en tvångsmässighet likt OCD. Jag avskydde den. Jag skämdes. Jag ville inte vara ”störd”. Det stod att det var högre dödlighet. Jag tänkte att jag måste ha den resten av livet tills jag av någon anledning dör. Jag hatade det, och ville hellre att mina svårigheter skulle förklaras av autism och vara något jag kunde lära mig leva med, något som inte var ”fel”.

Men efter ett tag in i den behandling som jag fick och efter att ha läst på om OCPD fann jag likheter även där, precis som med autism. Jag började sänka garden för diagnosen, även om den fortfarande skrämmer mig och stundtals stämplar mig som ”(för)störd”. På sätt och vis känns det skönt med en förklaring, något jag kan kategorisera mina tankar inom när ”depression” inte räcker till.

Jag skulle vara mer okej med diagnosen om det inte var så inpräntat i vårdpersonal att det kallas ”personlighetsstörning”. Om de visste att det finns olika sorter och vad de innebär. Om jag inte har koll på min journal under inläggningar riskerar jag att de skriver EIPS vilket är ännu mer stigmatiserat och i mitt fall felaktigt. Jag skulle vara mer okej med diagnosen om det inte var min personlighet som stämplas som fel. Det känns liksom lite hopplöst då, som att det verkligen är MIG det är fel på och inte en kemisk obalans som skapat depressioner. Men med tiden kanske jag blir sams med faktan och kan använda förståelsen för att ta hand om mig själv istället för att straffa mig för något som faktiskt inte ÄR mitt fel.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Journalföring • #Öppenvård • #Slutenvård • #Tvångssyndrom Publicerad 3/1-2024

Läkare tycker att man kan dö hemma

När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.

Läs mer om: #Autismspektrumtillstånd • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Vuxenpsykiatri Publicerad 17/12-2023

Diagnos var satt efter 15 minuter

För nästan 20 år sen träffade jag en ny läkare i en kvart, han satte EIPS diagnos på mig, trots att jag precis gjort en väldigt omfattande utredning som inte visade på nåt personlighetssyndrom. Jag har utretts två gånger till för det, senast för några år sen, utan resultat. Trots det tycker samordningsteamet att jag igen ska utredas, eftersom diagnosen finns i min historik. Min läkare vill därför att jag ska remitteras från Affektiva till mottagningen för personlighetssyndrom. Psykiatrin gör allt för att bli av med en.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 17/12-2023

Ser inte helheten

Innan jag hittade rätt hjälp träffade jag flertalet psykologer och terapeuter som diagnostiserade mig med olika diagnoser, utifrån enskilda symptom som jag hade. Men ingen såg helheten i det jag upplevde och den obehandlade borderline-diagnosen/EIPS som jag kämpade med, vilket gjorde att ingen behandling som jag fick hjälpte. Efter att jag en gång hade berättat om mitt bagage och hur jag mådde avslutade en av mina psykologer samtalet med att säga ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig”, och avslutade kontakten utan att ge mig någon remiss till vuxenpsykiatrin eller vidare hjälp. Det bara ökade på skammen och självhatet över mig själv ännu mer, och tomhetskänslan som fanns inom mig växte sig bara större. Det kändes som att jag stod och trampade vatten för att hålla mig flytande samtidigt som jag hade en ryggsäck som försökte dra ner mig under ytan. Tills jag en dag, några år senare, träffade psykologen som såg hela mig och äntligen gav mig rätt diagnos och såg till att jag fick rätt hjälp för min borderline/EIPS. Hon är, i mina ögon, en av de änglar som finns och verkligen behövs i psykiatrin.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 17/12-2023

Frågan ställdes aldrig

Jag gick i BUP öppenvård i 4 år för behandling av återkommande depressioner och ångestproblematik. Det som aldrig kom upp på BUP var att jag hade ett svårt självskadebeteende jag inte förmådde sluta med. Först på vuxenpsyk pusslade man ihop mina svårbehandlade depressioner med hypomanier jag börjat uppleva till en bipolär sjukdom. Jag förstod själv några år in på behandlingen på BUP att jag nog var bipolär men vågade själv inte lyfta misstanken. Jag fick testa diverse för mina depressioner och inget bet, fick även prova en uppsjö av ångestdämpande utan effekt. Trots över- och felmedicinering, fel diagnos och uteblivet traumaperspektiv är det egentligen bara en sak jag idag är riktigt besviken över. Det är samtalen som aldrig togs med mig. Ingen frågade någonsin mig om jag skadade mig. Jag trodde såklart jag dolde det jättebra men i efterhand kan jag själv se signalerna. Självskadorna som ofta var ett rop på hjälp ingen hörde. Jag vet inte om jag skulle varit ärlig om de frågat, men kanske hade jag efter andra eller tredje gången lagt mig och berättat. Det fanns inget som var så dåligt för min psykiska hälsa som mitt konstanta självskadande, ändå adresserades aldrig detta. Idag, självskadefri på egen hand, ser jag på mina ärr och undrar om några av dem gått att förebygga med rätt hjälp i rätt tid. Men för att jag skulle få hjälpen krävdes också att någon ställde frågan. Och det gjorde de aldrig.

Läs mer om: #Ångest • #BipolärSjukdom • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård • #Självskadebeteende Publicerad 1/12-2023

Bara rastlös

När jag gick till en läkare och skulle göra en utredning för bipolär sjukdom så ansåg dom efter 3 möten att jag bara var rastlös, även om mina maniska episoder började efter jag käkade antidepp, och även stämde in på alla kriterierna. Det var bara ”hormoner” enligt dom.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering Publicerad 22/11-2023

Inte vana med ”såna som jag”

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #Dissociation • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 23/9-2023