Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.

Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?

Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.

De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.

Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.

Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.

Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.

Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.

Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.

Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.

När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.

Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.

Jag var inlagd för första gången för förlossningsdepression och hade en läkare som direkt ville sätta in ECT. Jag visste inte va det var (och läkaren förklarade ej utan sa ”så här gör vi nu.”) Läkaren bokade in mig för första behandling dagen efter. Jag gick och läste på och bestämde att jag inte ville genomgå behandlingen utan att prova andra saker först.
När jag berättade för min läkare att jag inte ville utan prova andra behandlingsformer först blev hon arg. Hon kränkte mig, skrek i princip, berättade sekretess belagda saker för den personen som va i rummet med mig, och hotade att ringa soc om jag inte genomgick behandlingen (hon visste att jag inte visste att det görs ändå).
Kände mig så dåligt behandlad att jag krävde en ny läkare pch skrev ut mig själv samma dag.

Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.

Efter endast ett halvårs kontakt med BUP, och ett tjugotal mediciner senare fick jag ECT. Jag hade inte ens fått testa terapi, som egentligen var det jag behövde. Istället fick jag ECT (som barn!!!) under tvång när jag var inlagd, även det på tvång. Har besvärande biverkningar än idag.

Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.

Jag har bestämt mig för att sluta med alla psykmediciner läkarna har prackat på mig de senaste åren. Alla säger jag för det ÄR många. En efter en har jag fått. Mediciner som sagts hjälpa mot än det ena och en det andra. Mediciner som jag har trott hjälpt mig då man som sjuk desperat litar på läkarnas ord och kompetens. De berättar inte om de negativa effekterna, biverkningarna och hur de systematiskt dödar ens hjärna, kropp och själ. Det håller de hemligt och ger ofta rådet att inte googla eller läsa biverkningarna som står i bipacksedlarna som följer med alla pillerburkar. De ger en mer eller mindre medvetet medeciner som krockar och motverkar varandra eller till och med höjer effekten och biverkningarna. Men det får vi inte veta. Ibland är det så illa att läkarna inte ens vet detta själva. De kan omöjligt hålla allt detta i huvudet och är alltför ignoranta att själva kolla upp alla mediciner de skriver ut. Detta innebär en direkt fara för patienternas liv i värsta fall. I bästa fall, om vi har tur, blir det inga bestående men. Men det är som att spela rysk roulett. Jag har tidigare varit en förespråkare för psykofarmaka. Tyckte att om det finns hjälp att få varför inte ta den då. Varför må dåligt och försöka stå ut när det bara är att medicinera bort det. Sa att ibland måste man. Det var innan jag förstod att de inte hjälper utan gör raka motsatsen. De förvärrar problemen och gör måendet ännu sämre och så ger läkaren ytterligare ett piller för att ’hjälpa’ men istället blir du ännu sjukare och måste få ytterligare ett piller. Till slut är du inte dig själv längre utan bara ett tomt skal. Kemisk lobotomering. De medicinerna som skulle ta bort din ångest ger dig istället ännu mer ångest. Tar bort den lilla glädje, kreativitet och livslust man fortfarande har kvar… Det är inget liv. Jag åkte in akut på psyk för fyra år sedan. Det var första gången jag hade kontakt med psykvården. Det första de gjorde var att ge mig ECT vilket såhär i efterhand är heeelt sjukt. De brände sönder min hjärna, helt krasst, och det borde vara totalt förbjudet utan undantag. Det säger sig ju självt att det är skadligt att tillföra hjärnan el. De framkallar ett krampanfall som är kraftigare än ett Grand Mal. När en epileptiker får ett sådant anfall gör sjukvården ALLT för att få stopp på det så fort som möjligt för att minimera risken för hjärnskador. Hör gör de tvärtom samtidigt som man sövs och får starkt muskelavslappnande medel för att motverka frakturer i kroppen som är en stor risk att få annars.    Vissa patienter, de som anses bli ’hjälpta’ av ECT är de som blir smått euforiska efter en behandling. Det tillståndet är vanligt efter en fysisk skallskada genom olycka. De skulle mao lika gärna kunna slå ett basebollträ i huvudet på patienten och nå samma effekt. Vad ECT gör mer med hjärnan är för mycket för att dra här men läs gärna på. Och OM någon ni känner blir erbjuden denna misshandel så snälla hjälp dem att säga NEJ. Man tror ju att detta är något ovanligt som tas till som allra sista utväg men så är inte fallet. Det var som sagt första gången jag hade kontakt med psykiatrin och det pga djup depression. Jag borde erbjudits samtal och stöd som behandling i första hand men den typen av hjälp existerar inte. Det var i princip ” Det är ECT som gäller eller så kan vi inte hjälpa dig”. Jag är inte heller ensam om detta utan de elektrifierar patienter på löpande band tre dagar i veckan. Och det bara på sjukhuset jag var inlagd på. Hur många fler som görs vet jag inte. Men med tanke på att många sjukhus forskar och får bidrag för att utföra detta så är jag rädd att det är många. Detta är samma läkare som sen ordinerar en mediciner. Då kan man lätt förstå att de bryr sig föga om hur man mår. De gav mig just samma behandling man ger grisar före avlivning. För att de blir lugnare och mer medgörliga. Säger inte det allt? När jag nu, efterklok som man kan bli, ser tbx på dessa fyra år så kan jag inte längre förneka att jag trots alla mediciner de facto blivit sämre. Och nog för att jag har förlorat ett gäng hjärnceller på kuppen men jag kan ändå dra slutsatsen att OM medicinerna och behandlingen psykiatrin gett mig hade gjort någon som helst nytta så hade jag självklart mått lite bättre idag. Eller jag hade ju iaf inte mått sämre!?! Jag har i fyra års tid BETT om samtalshjälp, beteendeterapi och ångesthantering. Fyra år! Inte fyra dagar, inte fyra veckor, inte fyra månader utan FYRA ÅR! Jag har fortfarande inte fått det. Det kostar väl förmycket. Eller så besitter de inte kunskapen. Eller viljan. Eller resurserna. Detta trots att all forskning visar att just samtal är det som är mest effektivt mot psykiskt dåligt mående och det som fungerar bäst. Tusen gånger bättre än piller. Mänsklig kontakt. Någon som lyssnar och bryr sig. Utan att komma med pekpinnar, hån, kränkningar och förminskande attityd som tyvärr verkar vara mer regel än undantag för läkarna inom psykiatrin. Jag trodde och hoppades att jag bara haft otur och råkat ut för de värsta men ju mer jag pratar med andra utsatta och ju mer jag läser så inser jag att detta är utbrett och vanligt i dagens Sverige. Klart att det finns änglar och underbara läkare även inom psykiatrin men de är tyvärr utrotningshotade. Det är en hierarki och jargong som är svår att förstå om man inte upplevt det själv. De yngre nya läkarna ställer in sig i ledet och vågar inte säga pip av rädsla. Det sitter på riktigt AT-läkare runt om på landets psykakuter som bollar självmordsbenägna människors liv i sina händer, med en avtrubbad empatilös maktgalen överläkare som bakjour. De skickar hem människor som inte längre vill leva för att de inte är ’tillräckligt’ suicidala eller svarar ’fel’ på en fråga i formuläret och därmed inte uppnår full pott i poäng på riskstegen. Sen skickar de med lite tabletter och säger till en att söka igen om det blir värre. Kan någon snälla förklara för dem att det inte kan bli värre än att vilja dö och inte orka leva. Det förstår vilken människa som helst men inte läkare som ska HJÄLPA dem som inte kan hjälpa sig själva. Jag vet att nån nu kanske tänker att detta ändå inte kan vara sant. Att det jag skriver är överdrivet eller tom hittepå. Jag förstår er i sådana fall. Jag har helt ärligt själv tvivlat på om det jag hört, sett och råkat ut för verkligen är sant. Man vare sig kan eller vill tro det. Det låter ju fruktansvärt! Inte klokt! Sjukt! Pga detta har jag vid i princip alla mina möten med psykläkare det sista halvåret haft med mig min man, min mamma eller båda två. De är chockade och kan knappt tro heller att det de hört och sett är sant. Det är tom så att även de har blivit illa bemötta som anhöriga. Det är tydligen ok att behandla dem lika illa. Jag har sett dem båda sitta och gråta och BE läkarna att hjälpa mig och läkarna har bara lagt över ansvaret att hålla mig vid liv på dem och på mina barn. Nu kanske det var bra för jag lever ju tack vare dem, min familj  Jag lever INTE tack vare läkarna iaf! Och jag mår inte bra tack vare läkarna, tack vare deras sk behandling eller tack vare deras piller. Tvärtom! Hade det hängt på dem så hade jag med stor sannolikhet inte andats idag. Och det får mig att tänka på alla dem som hamnar i psykvårdens klor och inte har någon familj. Vem ska hålla dem vid liv? Vem ska kämpa för dem när de inte orkar själva? Vi alla måste göra det! Du och jag! Jag hoppas att det jag skrivit nu kan hjälpa dem. Att det kan öka förståelsen från omgivningen. Att ni som står utanför och ser på ska inse att det inte bara är att rycka upp sig eller ta sig i kragen. Och att man kämpar mot så mycket mer än sig själv och sitt dåliga mående. Att man även om man söker och försöker få hjälp kanske inte får det. Utan när man är som mest utsatt, utlämnad, känslig och i behov av någon som tar en på allvar och lyssnar kanske istället möts av detta. Empatilösa maktgalna läkare som drivs av status och inkomster från läkemedelsbolag. Detta är bara min historia och mina upplevelser och jag önskar som sagt att jag bara haft otur och varit ensam om detta men det är jag inte. Vi är många. Alldeles för många för att kunna blunda för problemet. Ingen kan känna sig trygg med psykvården i Sverige och det måste uppmärksammas spridas och tas på allvar. Folk dör, varje dag, helt i onödan.

Har lång erfarenhet av slutenvården. Har legat inne mkt på lpt. Har flera ggr varit med  om att en personal gjort på ett sätt men sen inför chefen förnekat det. Fruktansvärt att vara utsatt för. Det handlar ju om vården om mig som patient.

Jag har många ggr också varit med om att bältessängen körts fram (fast jag varit lugn) med hot om att om jag inte tar min medicin lägger de mig i den. Det har också varit flera tillfällen där de sagt att om jag inte tar etc så får mina barn inte komma o hälsa på. Jag har också fått höra att om jag inte tar min medicin o gör som de säger kommer jag aldrig att bli utskriven

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman