Jag har varit i kontakt me psykiatrin regelbundet sedan 2009. Under åren har jag fått göra EN(!) utredning, som dom dessutom säger är felaktig. Utredningen visade sig vara anorexia fast de har alltid bara stått ätstörning UNS (utan närmare specifikation) i min journal på 1177. Jag har vägt 53kg i över 10 år, är 180cm lång. Senaste 3 åren har jag dock ökat me 20kg då jag mår så dåligt att jag slutat idrotta.
Läkarna har annars bara sagt att jag har en depression o erbjudit mig att prova olika mediciner, dessa har inte hjälpt…
Man måste vara frisk för att vara sjuk.

Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här

Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Jag grät och skrek, och de tvingades trycka ner mig i en stol och tvinga i mig medicinen, för att jag så gärna ville slippa. I journalen skrev de att jag var lugn, medgörlig och öppen för att prova preparatet.

för länge sedan
(har vatt 22år inom psykpatient hanteringen)
var jag på slutenvården

de gav mig leponex/klozapin att äta

jag befann mig i en korridor vid allrummet på blåavdelning
plötsligt vek jag mig i 45graders vinkel me överkroppen och börja störtrusa genom korridoren utan kontroll

jag krashade i ett element som gick sönder (det går säkert finna reparationsfakturan på elementet för det gick sönder, för tid och datum)

jag reste mig upp, vände mig om
sen hände samma sak igen!

45 gradersvinkel och tjurrusning genom korridoren
när jag närmade mig allrummet, satt en kvinna där, framför mig 5 meter,
jag skrek och varna henne och fällde knäna mina samtidigt
hasade fram och ramla i hennes famn

ursäkta, förlåt mumla jag

psykofarmaka är farmacia som är sorcery – svartmagi.

och leponex kan döda en.

Jag reflekterade inte först över att läkaren ville sätta in en ytterligare medicin. Jag trodde att 2 olika adhd mediciner, Max dos på antidepressiva och 2 olika sömnmediciner var normalt.. Eller Aa så normalt ett liv med NPF, sömnsvårigheter och depression ser ut.. Jag åt medicinen i flera veckor, månader och mamma undrade varför jag var som en zombie. Tillslut när hon skulle hämta ut medicinen till mig så blev hon rasande och undrade varför man hade skrivit ut en lugnande medicin med en så pass hög dos, och som brukar användas till äldre eller till personer som upplevt ett trauma.

Jag ville inte ta bort medicinen för det var det jag hade.

Mina antidepressiva var redan på Maxdos och jag hade ätit dem i över 5 års tid. Jag kände varken något uppåt & min (dåvarande) läkare påstår att jag kanske klarar mig utan antidepressiva eftersom jag är så pass högfungerande… Min nuvarande läkare satte in en till antidepressiv medicin som hittills fortfarande är väldigt svajigt, för jag orkar inte känna efter.

Jag vill sluta med medicinen ibland men det känns som att jag är beroende och att om jag skulle sluta ta den skulle allt rasa samman.. jag vet att den ena skillnaden på mig utan medicin är att jag har ett svängande humör, mörka tankar och att ångesten och paniken kryper närmare…

Jag finner trygghet i att ta medicinerna och känner att det är de enda som kan hjälpa mig, eftersom ingen tar mig på allvar…

Jag har legat inlagd inom psykiatrisk slutenvård flera gånger, och varje gång irriteras jag över hur lite det krävs för att de ska vilja ge mig ångestdämpande. Går jag fram och tillbaka i korridoren? Ångestdämpande! Gråter jag? Ångestdämpande! Är jag irriterad över en helt naturlig grej? Ångestdämpande! Jag vet att det är nödvändigt ibland, men oftast räcker det gott och väl med någon som bara lyssnar eller visar stöd genom att bara finnas vid min sida. .

Jag var på ett läkarsamtal o kände mig inte bra bemött. Blev arg och upprörd. Då sa min läkare att jag kanske borde ha ett tillägg till medicinen. Å så skrev hon ut en ny medicin åt mig. Jag struntade i å hämta ut den. Vid nästa läkarbesök, med en ny läkare, så frågade hon mig om jag hade tagit den nya medicinen. ”Nej, sa jag. Jag märkte att den andra läkaren tyckte jag var hysterisk och tyckte jag skulle lugna ner mig. Så jag struntade i å hämta ut medicinen.”
”Det var tur det, för den medicinen funkar inte ihop med den medicin som du redan tar.”

Jag mådde dåligt och var tvångsinlagd på psyk. Jag bältades, hade vak, hölls fast etc. Jag kunde inte prata. Och eftersom jag inte kunde prata och hade sån ångest och gjorde dumma saker blev min medicinlista längre och längre. De satte in medicin, men vande mig vid dem och de fortsatte höja doserna eftersom. Vet inte hur många tabletter jag tog tillslut. Utöver det fick jag också starka tvångsinjektioner som gjorde att jag krampade ibland. När jag kom bort från den psykiatrin och flyttade till en annan del av Sverige och blev inlagd och skulle få medicin när jag mådde dåligt var sjuksköterskan rädd att ge mig min ordinerade medicin för det var så otroligt mycket. De gick runt och frågade varandra hela tiden om jag verkligen kunde ta hela den dosen samtidigt. Varje gång jag fick medicin. Jag kan inte prata. Men snälla medicinera inte bort hela min själ för det.