I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Inlagd på slutenvård. Beskriver suicidtankar. Vill ha någon att prata med, det har hjälpt när en av ssk pratat med mig eller när jag ringt en anhörig för stödsamtal. Deras lösning är mer medicin. Jag blir sämre, börjar självakada inne på avdelningen. Mina anhöriga påtalar det av oro. Ingen bryr sig på psykiatri. Jag proppas i ännu mer mediciner och nekas samtal, nekas att få information om min planerade vård trots att de vet att jag är stressad av all ovisshet vilket leder till självskada. Jag har blivit sjukare av slutenvård när jag sökte hjälp för att må bättre.

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

Var 17 när jag var i kontakt med vården pga psykisk ohälsa första gången. Då hade jag redan mått dåligt ett tag men det blev värre. Samtalade i den vevan med en läkare (äldre man) om alla olika faktorer till mitt mående. Pratade bland annat om olycklig kärlek och beklagade mig över jämnårigas sexfixering. Han sa då något i stil med: Det finns sexleksaker som kan snurra på toppen. Som om det var lösningen på alla mina problem. Vet ej om det var ett olämpligt skämt eller om han menade allvar. Oerhört oprofessionellt oavsett vad. Jag blev satt på starka antidepressiva och narkotikaklassade preparat utan någon djupare utredning, efter något enstaka samtal och frågeformulär bara. Sedan fick jag träffa en tant via vårdcentralen, som pratade om stjärntecken och mindfullness -blev inte hjälpt av det över huvud taget. Kokar av ilska när jag tänker på det idag. Nu, mer än 10 år senare, är det fortfarande ingen som tar sig an att gå till roten med mina problem, jag slussas istället mellan vårdcentralen och specialistpsykiatrin fram och tillbaka och får tjata mig till minsta lilla hjälp. Värdelöst och katastrofalt dåligt från början till slut, ingen tar en på allvar eller lyssnar på vad man säger. Det skickas oändligt med digitala formulär och byts läkare och psykolog hela tiden utan någon som helst uppföljning. Vilket innebär att jag har fått dra samma saker om igen och man hinner aldrig komma någon vart för det finns inte tid/ork att nysta i vad som är vad i en komplex problematik med väldigt spretig symptombild. Den enda psykolog som har hjälpt mig är en ängel till kvinna som tog emot mig gratis(!) regelbundet, under ett års tid, via kyrkan.

Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.

Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna

Erbjöds ECT när läkemedel inte gav effekt, aldrig tal om psykologkontakt, trots att jag bett om det x gånger. tror såhär i efterhand att läkemedlen hade gett större effekt om jag samtidigt hade psykologkontakt, men det är väl dyrare än att ordinera några behandlingstillfällen med ECT.

Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.

Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?

Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.

De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.

Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.

Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.

Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.

Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.

Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.

Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.

När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.

Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.

Jag var inlagd en längre period och blev en försökskanin där läkarna hela tiden testade nya mediciner på mig. De satte in en medicin en vecka för att sen ta bort den nästa vecka och så vidare. Jag fick ingen information om biverkningar och jag fick heller aldrig någon fråga om vad jag tyckte om medicineringen. Till slut var min medicinlista hur lång som helst och jag drabbades av en mängd olika biverkningar som skakningar, försämrad balans, jag kunde inte gå i trappor för mina ben ville inte lyda, jag fick extremt dålig syn och ibland kunde jag få kramper som gjorde att jag knappt kunde andas. Det skrämde mig så otroligt mycket men jag vågade aldrig berätta och ingen frågade.

Jag var länge feldiagnosticerad med bipolaritet. Trots flera olika stämningsstabiliserande läkemedel i kombination blev jag bara sämre. Och då satte de in ännu fler mediciner. Till slut var jag som en zombie, jag sluddrade och kunde inte gå rakt. Mina anhöriga kände inte igen mig och alla minnen från den här tiden är en dimma.

Var så övermedicinerad och fick så starka biverkningar att jag inte kunde äta själv, gå i trappor, hålla i saker eller ens andas ordentligt. Skakade så mycket att banken inte godkände min namnteckning. Istället för att minska mediciner satte man in andra för biverkningarna som även dom gav biverkningar.
Jag var då 17 år och åt 20 tabletter om dagen. Allt under tvång.