På psykiatriska mottagningen när jag är osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar säger läkaren:
”Det är ju du som ska äta medicinen”.
Frågan ställdes aldrig
Jag gick i BUP öppenvård i 4 år för behandling av återkommande depressioner och ångestproblematik. Det som aldrig kom upp på BUP var att jag hade ett svårt självskadebeteende jag inte förmådde sluta med. Först på vuxenpsyk pusslade man ihop mina svårbehandlade depressioner med hypomanier jag börjat uppleva till en bipolär sjukdom. Jag förstod själv några år in på behandlingen på BUP att jag nog var bipolär men vågade själv inte lyfta misstanken. Jag fick testa diverse för mina depressioner och inget bet, fick även prova en uppsjö av ångestdämpande utan effekt. Trots över- och felmedicinering, fel diagnos och uteblivet traumaperspektiv är det egentligen bara en sak jag idag är riktigt besviken över. Det är samtalen som aldrig togs med mig. Ingen frågade någonsin mig om jag skadade mig. Jag trodde såklart jag dolde det jättebra men i efterhand kan jag själv se signalerna. Självskadorna som ofta var ett rop på hjälp ingen hörde. Jag vet inte om jag skulle varit ärlig om de frågat, men kanske hade jag efter andra eller tredje gången lagt mig och berättat. Det fanns inget som var så dåligt för min psykiska hälsa som mitt konstanta självskadande, ändå adresserades aldrig detta. Idag, självskadefri på egen hand, ser jag på mina ärr och undrar om några av dem gått att förebygga med rätt hjälp i rätt tid. Men för att jag skulle få hjälpen krävdes också att någon ställde frågan. Och det gjorde de aldrig.
Försämrad av medicinering
Psykiatrin har gjort mig läkemedelsskadad. Jag känner att jag har blivit personlighetsförändrad sedan jag började på psykiatrin. Jag blev utbränd 2011 och under fem år gick jag hos kurator samt testade SSRI-mediciner utan att bli bättre och därför blev jag remitterad till psykiatrin 2016.
På psykiatrin fick jag starkare medicin som stegvis gjorde mig sämre. Tidigare var jag inte deprimerad men sedan jag började med medicinen hos psykiatrin så har jag utvecklat Dystymi (kronisk depression) och social fobi. Jag har fått problem med att klara av att jobba, jag har utvecklat självmordstankar och kommer inte upp ur sängen vissa dagar (vilket har resulterade i väldigt många sjukdagar från jobbet). Jag har också utvecklat kognitiva/mentala problem, har svårt att minnas detaljer och klarar inte längre av att göra krävande uppgifter. Sammanfattningsvis har detta bidragit till att det blivit svårt att klara vardagen och kollegor och anhöriga får hoppa in och styra upp situationer.
Jag har aldrig hållit på med droger innan jag började i sjukvården men jag förstår på något sätt så här i efterhand att mediciner kan ändra hjärnan på samma sätt som andra droger. När jag började i psykiatrin var jag väldigt naiv och godtrogen, jag ifrågasatte ingenting. Flera år senare började jag läsa på mer och förstod då att allt som psykiatrin håller på med inte är bra och att det faktiskt ganska ofta inte ens är baserat på objektiv vetenskap.
Det tog ganska många år innan jag lyckades sluta helt med medicinen och trots att jag nu är fri från den så har jag fortfarande vissa biverkningar. Det enda som jag fortsatt att ta sedan jag slutade med sjukvården är homeopatisk medicin eller lugnande medicin (de hjälper mig mot skakningar som jag utvecklade hos psykiatrin) samt Psilocybin vid enstaka tillfällen (det hjälper mot ältande och självmordstankar). Jag letar fortfarande efter något som kan hjälpa mot social fobi.
Nekad traumabehandling för vårdskador
Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.
Antidepressiva gav hypomani
Jag var 19år, deprimerad och skulle snart ta studenten. Jag träffade en ny läkare på psykiatrin. Han tyckte att vi skulle höja setralin från 100 till 150mg under 2 veckor. Den snabba höjningen triggade hypomana symptom. Flera i min familj har bipolär sjukdom vilket jag informerat vården om Flera gånger. Mitt nästa besök var 4 veckor senare. Min mamma och dåvarande partner blev orolig för hur jag mådde och hur det skulle gå. Ingen från psykiatrin ringde eller bokade in möte för att se hur det gick med höjningen. Mötet med läkaren sker. Han bestämmer sig läkaren för att jag helt ska sluta på setralin en period. Jag gick från 150mg till 0 för att senare långsamt börja med medicinen igen. Jag mådde otroligt dåligt av att helt sluta medicinen. Jag är rädd för vad jag hade gjort om jag inte bodde hemma och min mamma höll koll på mig. Efter det här fick jag diagnosen bipolär typ 3. Jag önskar att jag hade orkat anmäla läkaren. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Idag är jag mycket mer skeptisk till läkare kunskap om medicinering.
Epileptiskt anfall av medicin
Jag låg inlagd med LPT och påbörjade en ny medicin. Jag tog den i ca 5 veckor innan jag började känna att jag hade ont bakom ögonen och märkte att jag hade börjat skela. När vårdjouren ringde för uppföljning som dom gjorde varje dag sa jag att jag fortfarande mådde dåligt men att jag också upplevde obehag i ögonen och att jag t.o.m skelar. Personen skulle tala med läkare och återkomma. Någon timme senare ringer samma person upp och säger att han har diskuterat med läkaren och deras slutsats var att det inte kunde vara någon biverkning av medicinen eftersom jag haft den i några veckors tid, det skulle i så fall ha kommit tidigare i behandlingen och i.o.m att jag fortfarande mådde dåligt så ville dom höja samma medicin ytterligare. Dagen efter tog jag samma medicin men med den nya doseringen och bara 2 timmar efteråt fick jag ett krampanfall när jag var ute på promenad med hunden och min sambo i skogen. Jag var medvetslös i över 1 timme och när jag vaknade på sjukhuset fick jag röntga huvudet och göra flera neurologiska tester där det konstaterades att jag fått ett epileptiskt anfall orsakats av just den medicinen som jag påpekade att jag hade ont i ögonen av, samma medicin som psykvården valde att höja trots besvär och obehag. Jag fick körförbud och hade besvär av anfallet i över 1 år efteråt. Idag är den medicinen röd flaggad i min journal.
Blev anklagad för att ljuga
när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen
Jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor
Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården
Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.
Skriva ut lugnande under bordet
Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
