Jag hade varit inneliggande på PIVA några dagar enligt LPT med personalvak pga suicidalt beteende. En eftermiddag flyttas jag ganska plötsligt till en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. På ronden dagen därpå, efter en stökig och jobbig natt bestäms att jag ska få en spruta med cicordinol samt en tablett med lugnande för att sedan flyttas tillbaka till PIVA eftersom jag fortfarande krävde mer tillsyn än vad de på avdelningen kunde erbjuda. De skulle sedan hålla en plats åt mig på avdelningen dagen efter så att Jag skulle kunna komma tillbaka till avdelningen och få fortsatt vård där och tillsammans med läkare, personal från öppenvården och min arbetsgivare planera för SIP-möte innan hemgång.

Det som i stället händer är att jag får vänta flera timmar efter ronden innan jag får sprutan med svaret att ”hon är ensam sjuksköterska på avdelningen nu så hon kan inte göra det”. Först senare på eftermiddagen är det dags att få den, men det visar sig att de valt att ändra vad det är jag ska få eftersom jag tydligen haft någon biverkan på den tänkta medicinen tidigare. Istället för Cicordinol får jag Phenergan intramuskulärt. De säger att det tar ca en timma innan det börjar verka så jag försöker distrahera mig under den tiden. Sedan börjar det krypa i kroppen på mig som när jag fått Lergigan vilket jag säger till en sjuksköterska. Då säger hon att ja, det är ju Lergigan i injektionsform jag fått. Då brister det för mig och jag blir ledsen och arg, det står i varningar i min journal att jag inte tål Lergigan, att jag får kraftiga biverkningar i form av myrkrypningar av det. Jag börjar bland annat riva upp sår på mina armar så det blöder och tankarna och viljan att avsluta mitt liv blir ännu starkare. Jag ber om att få något som hjälper mig att komma bort från obehaget, något som jag somnar av och de hämtar jourläkaren eftersom rodnande läkare gått hem för dagen. Han kommer in i rummet och säger att jag ska få något lugnande, men i samma mening säger han ”förresten så skriver jag ut dig nu”.

”Det är nolltolerans vad gäller självskada här och det vet du”. Jag blir helt chockad eftersom jag trodde att Jag fortfarande var där på LPT, men nej, det hade han tydligen meddelat tidigare att det var avskrivet. I fullständig panik, med fruktansvärda biverkningar och i förtvivlan kastas jag ut från avdelningen med bara en enda sak i huvudet, jag ska avsluta mitt liv. Vad som händer senare har jag svårt att redogöra för, men minst två gånger plockas jag av tågspåret, jag tar otroliga mängder tabletter, ligger några timmar på IVA för övervakning, söker PAM men blir avvisad, försöker hänga mig i ett träd utanför sjukhuset, mer intox, söker medicinakuten och blir tillslut inlagd på en medicinavdelning för att få antidot mot läkemedel jag tagit för mycket av.

Den här händelsen hade mycket väl kunnat vara slutet på mitt liv, deras policy om nolltolerans mot självskada försatte mig i en livsfarlig situation där jag i efterhand inser att jag inte ens var medveten om vad jag gjorde.

2019 smällde jag in i väggen totalt efter dåligt mående, underliggande autism och med dödsfall omkring mig som påverkade otroligt mycket och att  pga allt det begrava mig i jobb. Tog kontakt med akutpsykiatrin dit jag fick komma in direkt, fick börja med antidepressiva direkt på plats och sedan hemskickad för ingen plats fanns för mig på avdelning men med ordern att mår jag fortfarande dåligt är jag självklart välkommen tillbaka, och att det är viktigt att jag träffar en läkare på min VC inom 14 dagar, läkare skulle skicka remiss direkt. Veckorna går med min nyinsatta medicin och fortsatt jobb och efter ca 4 veckor ringer en läkare från VC som motsträvigt sjukskriver mig två veckor men absolut inte mer, bokar in ett besök veckan efter. Där får jag fylla i en massa papper, berätta hur jag mår osv. Läkaren kollar på mig upp och ner, har sedan mage och säga att jag ljuger och inte mår så dåligt som jag påstår då det inte syns. Får ingen mer sjukskrivning för ”då sitter du bara hemma och tänker på att du vill dö”. Får en tid bokad till kurator på plats, tiden var 45 minuter och hon avslutade den efter 15 minuter, ger mig ett kompendium av papper att ta hem och läsa för mer än så kan hon ej göra för mig som vid tillfället uttryckt mig att vara suicid till 3 olika personer inom vården. Jag tappar allt hopp och köttar på med jobb och kör slut på mig själv mer än vad som hade varit nödvändigt. Min läkare i ärendet avslutar sin tjänst på sagd VC och jag får ingen ny kontakt, månader går och hör av mig att om jag inte får hjälp så kommer något dåligt att hända, vet ej när men det kommer att ske då jag fortfarande var suicid utan någon direkt hjälp eller stöd från vården. Får då telefonkontakt med en psykiatrisjuksköterska på plats, det var i början på covidpandemin i Mars så vi höll det alltid per telefon. Veckor går och vi har kontakt två gånger i veckan fram till i slutet på Maj ca, då hon säger till mig att jag inte mår så dåligt som jag säger att jag gör uppenbarligen ”för människor som vill ta livet av sig bara gör det, dom sitter inte och velar som du” och direkt efter säger att hon nu kommer att gå på semester i sex veckor och känner jag fortfarande efter dessa veckor att jag behöver hjälp så kan jag ringa hennes flextelefon för att boka in något nytt då hon inte anser att vi behöver göra det innan för jag inte mår så dåligt egentligen. Tappade där och då allt hopp för vården när det kommer till psykisk ohälsa.

Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Psykiatrin kastade ut mig och bad mig fortsätta knarka när jag i desperation efter att blivit våldsutsatt av en man jag var sambo med och även blivit misshandlad som barn av min alkoholiserade pappa, jag har grov komplex ptsd på papper, jag till slut i desperation sökte hjälp för mitt benzo missbruk som läkaren kastade på mig under denna tid för att sen klippa alla mediciner rakt av. Hemlös arbetslös och nu med ett missbruk så vill ingen myndighet ta ansvar. Dom enda som kämpar är vårdcentralen men deras remisser till psykiatrin hjälper inte…blir utkastad gång på gång. Kanske för att jag alltid haft fast arbete, lägenhet och allt som hör till. Idk psykiatrin i detta landet kan lika bra lägga ner. Läkaren ja pratade med på psyket menade på att en avgiftning inte kommer hjälpa mig då min situation på utsidan kommer kvarstå så ja kan lika bra fortsätta knarka för det måste finnas en plan med soc. Soc som har sagt att de enda dom kan bistå mig med är en plats på ett härbärge där jag anser en utsatt kvinna inte ska sätta sin fot. Hemlös o arbetslös blev ja i samband med att ja till slut anmälde min sambo som fick fängelse, till soc har jag inga ord heller då de kommer med nya ursäkter varje gång till att inte hjälpa mig, den sista gången ja kontaktade dom så sa dom att jag ska ringa socialen i en annan kommun, som jag inte befunnit mig på det senaste året. Har även bevis i form av kontoutdrag på att jag befunnit mig i en annan kommun, men ingen vill ta ansvar för detta. Tillägga att ja precis fyllt 31.

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Jag fick diagnosen kronisk suicidalitet och förstod inte alls vad det innebar och det var heller inget som förklarades för mig. Lät ju som att det aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har jag inte haft kontakt med psykiatrin på snart 10 år och har inga suicidtankar alls. Fick hjälp av psykolog privat. Psykiatrin gav ingen vård förutom psykofarmaka och förvaring.