Jag har anorexia men har aldrig fått höra rakt ut av någon läkare att jag är diagnostiserad med det men jag uppfyller alla ”krav” och de har pratat om anorexia. Men iallafall under ett möte på bup sa min psykolog ”Ja jag vet inte om … (min läkare) tänker att du har någon sorts ätstörning” och ”det kommer ju tjejer och killar hit med grov anorexia och de behöver vi lägga in men du är ju inte riktigt där. Hen verkade inte tycka att jag behövde gå upp i vikt heller fast jag enligt bmi är under lägsta normalvikt och har gått ner mer än 10 kilo sen innan min ätstörning.
Kunde sluppit år av lidande
Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.
När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.
Vårdkvalitet
Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.
Ingen har ansvaret
Innan jag blev sjuk för 14 år sedan trodde jag att man skulle få hjälp och bli respektfullt bemött om man var ärlig, var beredd att arbeta hårt och verkligen ville ta emot hjälp. Jag trodde att som ung person skulle man se ett värde i att hjälpa mig bli frisk. Istället har jag under 5-6år blivit avvisad och inte ens fått ställa mig i kö till hjälp eftersom de ansett att hjälpen jag behövt inte fanns på psykiatrings indelade område för unga vuxna. Att jag inte hade självskadebetende eller ätstörning gjorde att jag helt föll ut från deras mall.
Jag har idag som vuxen fått diagnoserna asperger, add, dyslexi, dyskalkyli och komplex posttraumatisk stress. Jag har delvis fått hjälp för min komplexa ptsd men behandlingen blev inte färdig för att terapeuten flyttade.
Jag känner att maktsituationen detta innebär i fruktansvärt toxisk. Man lever i ett moment 22. Folk har inte kunskap om asperger och min övriga nedsättningar och för att få hjälp krävs att jag verbalt kan beskriva mitt behov, det krävs att jag skall ringa telefon och navigera en telefonväxel när jag förstår siffror och klockan. Jag skulle kunna skriva så himla långt om hur man bara blir bortvifftad och runtskickad. Klarar jag inte ringa och hålla reda på en telefonväxel är det aldrig så receptionisten kan hjälpa en utan då blir jag hänvisad att ansöka om boendestöd eller personligtombud, där boendestödet dels inte ger den hjälp jag behöver och personligt ombud anser att det inte är deras jobb utan landstingets.
Jag känner mig helt maktlöst. Jag ser tillbaka till mig själv som ung när jag trodde det fanns ett skyddsnät. När jag trodde att jag var värd något. När jag trodde att någon skulle fatta logiken i att snabbt ge mig en diagnos och vård för ptsd, och behandla mig intensivt över någon månad så att jag resten av livet kunde vara fullt arbetsför. Nu fyllda 30 har jag inte en dags betalt arbete i min resumé.
Som psykiskt sjuk eller funktionsnedsatt blir jag bemött som en belastning. Jag antas inte ha testat det mest uppenbara och folk verkar tro att jag har nedsättningar bara för att jävlas med dem.
Jag hatar att det inte någon stans att vända mig. Ingen tar på allvar att jag har en väldigt omfattande funktionsnedsättning utan jag bemöts som jag vore lat, inte tränat tillräckligt hårt eller bara inte begriper att om jag vill t.ex. ha en tid bokad behöver jag ringa telefon. Alternativt blir jag bemött som att jag hade en ångest eller fobi och blir pressad till att ”våga”.
Jag fattar att alla inte kan veta allt om nedsättningar och jag kan faktiskt godta att jag måste demonstrera mina nedsättningar för att folk skall se dem med egna ögon. Men det är ju det att ingen ändå har något ansvar överhuvudtaget. Om jag visar genom att jag försöker navigera en telefonväxel tills personen bredvid hajar att jag inte är ett dugg rädd, att problemet sitter i en nedsättning att förstå komunikation och siffror, så får jag ändå ingen hjälp. Även om boendestödjaren, handledaren, arbetsterapeuten på psykiatrin eller vem det nu är ser detta med egna ögon får jag ändå ingen hjälp, för dem har en rigid ram på sitt arbete och kan inte själva ge det stöd jag behöver innom ramen för sitt arbete. Och vist detta är inte enbart psykiatri men jag får ju ingen hjälp alls utan här hänvisas jag bara fram och tillbaka där ingen anser sig ha ansvar för att hjälpa mig.
Detta gäller alla delar. Det är så fruktansvärt uppdelat. Var och en kommun och landsting, myndigheter etc. gör lite som de vill och man är heltutlämnad till deras tyckande. Det är omöjligt att få en en fot och helt omöjligt att ens bli informaerad om vilken typ av hjälp man kan söka och vad man har rätt till, för då anser dem att de skapar merjobb för sig själva. Även fast jag försöker säga till att jag grejar inte detta själv och jag behöver verkligen hjälp, är det ingen som hörsammar mig och allt avslås. Jag har nu ingen inkomst överhuvudtaget för jag har dels inte sgi, jag har dels inte kunnat kontakta läkare pga otillgängliga telefonväxlar vilket gör att jag har glapp mellan sjukskrivning, förälrarledighet och studier som gör att jag inte ens får sjukersättning för särskilda fall. Vilket gör att jag inte får rehabilliteringssamordnare från försäkringskassan. Och jag får ingen ersättning från arbetsförmedlingen eftersom jag pga funktionsnedsättningar inte klarar att aktivitetsrapporterna. Här duger det ingenstans att jag lägger manken till och försöker så mycket jag kan tills jag tillslut går helt sönder, för det är mitt fel och jag får skylla mig själv när jag inte tar mitt ansvar.
Att ha varit i kontakt med psykiatrin länge används också för psykiatrin för att beskriva mig som att jag inte går att behandla och jag inte tagit emot hjälp så det är ingen idé att försöka. När jag majoriteten av tiden väntat och kämpat för att ens få ställa mig i kö.
Väntan på hjälp är enormt lång för två år sedan bad jag om hjälp igen då min psykiska ohälsa eskalerade. Innom ett halvår skulle de höra av sig för att se om jag eventuellt skulle få ett bedömmningssamtal. Min hälsa försämrades allteftersom mer och mer och ett år senare ringde jag och frågade hur det gick (energi det kostar för mig att hantera siffrorna, komunikationen och strulet med telefonväxel kostade mig flera dagars baksmälla energimässigt där jag var bränd och iförmögen att hantera varadgen.) jag fick då veta att de skulle höra av sig om några månader. Efter några månader blev jag uppringd när jag stod i en kö för att få prata med en person om ett lånekort mitt på en sorlig allmännplats. Siffror och tider nämnes i telefonen, jag som har svårt att hantera och sortera intryck bad om ett mejl så jag kunde skriva upp vem personen var när jag kom hem. Tiden jag skrivit upp visade sig sedan krocka med ett annat möte jag absolut inte kunde flytta på. Jag ringer därför igen växeln för att få hjälp att boka om tiden (inget mejl hade kommit, viste inte vad personen hette och hade inget direktnummer eftersom det inte står på telefonen) då säger receptionisten att det inte fanns någon informarion om tiden alls i tidboken, att det heller inte fanns någon information om vem som skulle ha ringt mig, när jag efterfrågar att bli uppringd med ny tid läggs hela det ansvaret på mig trotts att jag säger att jag inte klarar det. Utmatningen det samtalet ledde till orsakade också flera dagars baksmälla på energikontot då jag inte klarade att plugga eller ens fungera nomalt. Idag har inget hänt från psykiatrins sida. Själv är har jag utmattningssyndrom, sängliggande för är i akuta fasen. Jag är där jag upplevde att jag var på väg till och som jag ju i tid försökte få hjälp med att förebygga.
Det är så konstigt. Jag är faktiskt otroligt dålig på att be om hjälp och när jag väl gör det är det när inget annat funkat och jag testat allt. Trotts det tycker folk det är rimligt att jag skall gott kan vänta några månader när läget för mig ju är rätt akut. Och jag blir bemött som att jag vore lat, bekväm och vill att folk bara skall fixa saker åt mig.
Alltså detta är en uppsatts. Det är så mycket som är snett, grundproblemet är att ingen har ansvar för att individen mår bra, ingen har ansvar för att det funkar för individen. Det borde inte vara så enkelt som det är nu att avvisa folk helt eller bara hänvisa någon annanstans utan att först ha en bekräftelse på att personen blir emottagen av en annan instans. Senast för en månad sedan pratade jag med en kurator på telefon som läkaren på vårdcentralen sa att de kunde hjälpa mig med sen samordning jag så desperat behöver. Människan ville mest prata om sig själv, missförstod mig så jag fick görklara om och om igen. Berättade om mitt behov, vad jag sökt och att jag inte får hjälp att jag hamnar mellan stolarna. Får efter två veckor ett brev hem från en annan kurator på vårdcentralen att de tyckte jag själv kunde söka hjälp och få precis de stöd jag behöver av två komunala insatser som redan givit mig avslag och vägrar hjälpa mig, de ansåg att jag själv kunde ta kontakt med psykiatrin om jag behövde prata med någon och för mina nedsatta exekutiva funktioner tyckte hen att jag skulle vända mig till en kommunal insatts som skulle hjälpa till att träna vort fobier t.ex. träna på att åka buss eller att vistas bland folk. Där avslutas ärrendet, att inget av det jag beskrivit verbalt eller i skrift verkar ha tagits hänsyn till och jag hänvisas återigen till att de tycker att jag skall på egen hand söka hjälp av någon som vägrar ta emot mig.
Det borde inte vara okej att skicka ett brev hem till någon med informationen att de ha läst om mitt önskemål om hjälp men att de anser att jag själv kan söka det någon annanstans, eller de inte anser att jag behöver det, eller de anser att jag redan får hjälpen. Man borde aldrig få skicka sådana brev, man borde måsta komma överens med individen och göra en överlämning till nästa person som kan hjälpa till! Varför får läkare, psykologer, sköterskor eller folk som jobbar med att hjälpa sjuka människor bete sig så här, varför tillåts det? Varför är det tillåtet att folk inte bryr sig om att faktistk läsa på vad personen försökt innan dem får avvisa någon med hänvisning om dett testa det samma.
Hur gör man när alla pekar på samma instans men när denna instansen avslagit och klippt kontakten trotts att man bönat och bett om hjälp? Hur gör man när man försöker och kämpar allt vad man kan men när det ändå inte funkar? Hur kan det komma sig att jag som kvinna med asperger tydligen inte har rätt till någon hjälp alls knappt, förutom kontaktperson som är som en kompis får jag inget stöd och hjälp för min omfattande funktionsnedsättning, gruppen kvinnor med asperger känns ju helt osynliga. Förutom kontaktperson får jag ingen annan hjälp från LSS, psykiatrin hjälper inte, psykiatrin själper då min komplexa PTSD har blivit kopiöst mycket värre nu då de gaslightar istället för att stödjer.
Hur kommer det sig att landsting kan hävda att de ha viss lång kötid när de ju fixat dem siffrorna igenom att inte låta folk ställa sig på kö? Hur kommer det sig att en utan hjälp och stöd får leva med flashbacks av övergrepp ensam år efter efter år medan man kämpar för att få hjälp och bukt med detta, för att man sedan skall få höra att men inte ens har rätt till någon som helst egen inkomst. Att min enda möjlighet är att leva familjens välvilja där jag själv inte har något inflytande över mitt liv.
Varför syns jag inte i statistiken? Hur kan man göra ett så dumt system som att mäta vårdköer när det är så enkelt för läkare att låta bli att utreda problemet för de som söker hjälp och låta bli att sätta dem i kö? Hur kommer det sig att det ser så otroligt olika ut beroende på var man bor, och hur kommer det sig att jag inte har någonstans att vända mig. Hur kommer det sig att när jag ropar på hjälp är det ingen som hjälper utan att pekar bara runt runt till någon annan?
Hon dog morgonen efter
Min syster sökte och fick ”vård” inom psykiatrin under många år. Det var tydligt att hon hade ett medicinmissbruk utöver både psykiska och somatiska diagnoser. Detta framkom i hennes journal.
Hon ringde sin psykiatriker efter ett av sina självmordsförsök och sa att hon inte klarade av att få så mycket medicin utskriven och ville ha det mer kontrollerat. Psykiatriker hänvisade till att hennes bästa vän kunde ansvara för medicinen. En vän som inte hade kunskap eller vilja att ta det ansvaret.
Min syster ringde några dagar senare en vårdare på en av de psykiatriska kliniker hon legat inne på. Hon är uppenbart påverkad av mediciner och sluddrar fram att hon behöver hjälp och att hon inte kommer finnas mer dagen efter. Vårdaren säger att hen inte hinner prata då det är matdags på kliniken och lägger på luren. Hon dog morgon efter av en överdos. Lämnade ett meddelande på sin mobil om att hon inte orkade andas längre.
Detta finns som bevis då hon spelade in alla sina samtal. Psykiatrikern och den vårdare som tog emot samtalet blev båda anmälda. Vårdaren blev av med sitt jobb då det även visade sig att hen hade inlett en sexuell relation med min syster då hon var inlagd. Psykiatrikern jobbar kvar.
Paniksyndrom kunde blivit åtgärdat tidigare
När jag första gången kom kontakt med bup så kom jag in hyfsat snabbt och träffade en psykolog där. jag hade ett så högt ångestpåslag under ett av våra samtal att jag knappt kunde prata. jag svarade kort på hens frågor och då sa hen ”vi kanske ska ge din plats till någon annan, jag tror inte du behöver gå här.” detta gjorde så att jag aldrig gick tillbaka utan istället gick hela tonåren med paniksyndrom som skulle kunnat ha blivit åtgärdat tidigare.
”Vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”
Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.
Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.
När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.
Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.
Ville hen att jag skulle dö?
För 8 år sedan, jag var då 25 år, hade jag äntligen efter 8 månaders väntetid fått tid för att komma och prata med en psykiater om min psykiska ohälsa. Jag hade ingen livsglädje, ångest dagligen och jag ville egentligen bara dö, men tanken på min familj höll mig tillbaka.
Jag satt i väntrummet och väntade. 10 minuter gick, ingen kom, 20 minuter gick, ingen kom. Till slut 45 minuter sen kom psykiatern. Vid det tillfället hade jag redan varit på väg att gå hem flera gånger, men i receptionen sa de att då skulle jag få vänta 8 månader till innan jag fick träffa någon.
Jag följde med psykiatern in på kontoret, hen tog inte av sig jackan utan satte sig med ryggen åt mig vid datorn. Jag berättade om mina problem och bad om hjälp. Samtidigt sa jag att jag absolut inte ville ha sömntabletter eller lugnande utskrivet, för då var jag rädd att jag skulle ta alltihop.
Vi pratade i sammanlagt 15 minuter. När jag gick därifrån hade jag ett recept på Stilnoct 10 mg (sömntabletter) och ett recept på stesolid 10 mg
Jag gick därifrån med känslan av att min psykiater tyckte att mitt liv var lika värdelöst som jag. Det tog all min lilla kraft jag hade kvar att inte hämta ut tabletterna. Annars vet jag att jag inte hade suttit här i dag och skrivit min berättelse.
Vård tidigare hade hjälpt
När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!
Kampen för en vårdplats
Vid 21 års ålder var jag i depserat behov av vård och hjälp. Tog mig till närmsta ungdomsmottagning och fick vänta i tre månader för att få en samtalskontakt där. Efter ett möte skickade de mig vidare med en remiss till vårdcentralen och hänvisade till att jag mådde för dåligt för att de skulle kunna ge mig den vård jag behövde.
Efter en kö i ytterligare tre månader kontaktade vårdcentralen mig och sa att de inte hade någon plats för mig, och hänvisade till att jag inte var tillräckligt sjuk för att få hjälp där. De skickade mig vidare till en annan mottagning med en remiss.
Efter ytterligare tre månader kom jag i kontakt med den nya mottagningen. Nio månader efter att jag först kontaktat vården.
Den samtalsterapeut jag då kom i kontakt med, tyckte att mina sexualle läggning och könstillhörighet var ”spännande”. Trots att mottagninge var hbtq-certifierad felkönade hen mig och använde fel namn kontinuerligt. Av rädsla för att hamna utanför vården igen, vågade jag inget säga.
Det är något som jagat mig länge. Kampen för att få en vårdplats, och rädslan för att hamna utanför och kampen och energin som krävs för att få en plats. Energin många inte har när en lider av psykisk ohälsa.
Senast tillagt
- Mina föräldrar fick sondmata mig
- Måste vårda mitt barn dygnet runt
- Depression en del av din personlighet
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
