När man har en diagnos inom autismspektrat (t ex Asperger syndrom) så kan man inte söka hjälp för annan psykisk ohälsa (t ex depression, ångest, självskadebeteende). Jag har blivit runtbollad i flera år mellan psykiatrin som hänvisar till habiliteringen och habiliteringen som hänvisar till psykiatrin. Psykiatrin har t om skickat remiss till vårdcentral som naturligtvis skickade tillbaka den eftersom jag inte tillhör deras ansvarsområde. Jag tillhör tydligen ingens ansvarsområde. Jag får ingen hjälp för depressionen och psykiatrin vägrar erkänna att det är deras ansvar eftersom jag också har Asperger.

Barnpsyk var helt okej men sedan fick jag ingen hjälp efter jag hade fyllt 18 eftersom jag brukade cannabis, trots att jag har allvarliga dissociativa syndrom och att min läkare och psykolog sa att jag behövde fortsatt hjälp och skickade 3 remisser.

Vuxenpsykiatrin ignorerade min läkare och psykolog i ungefär ett år, ignorerade som man gör med en kompis man inte vill hänga med längre. Jag fick aldrig någon hjälp och det hade varit väldigt nice om jag fick en psykologkontakt men det kommer jag aldrig få för att jag pissade positivt när jag var inlagd 2016.

Jag har nu skickats fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatrin i 9 år. Innan dess hade jag endast kuratorn i skolan i 5 år. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar så länge jag kan minnas men ingen tar mig på allvar.
Senaste gången jag blev utskriven från psykiatrin var den värsta. Jag fick träffa en läkare efter flera månaders väntetid då vårdcentralen ännu en gång kommit fram till att de inte klarar av att hantera min depression. Jag bad läkaren att inte skriva ut mig, jag började nästan gråta. AT läkaren sa till mig att vi skulle höja dosen antidepressiva och se hur det gick.
När jag höjde dosen började jag må sämre. Jag försökte få tag på någon inom psykiatrin men enligt dem var jag utskriven även om jag inte fått reda på någonting och precis påbörjat ny behandling. Jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen och enligt dem hade jag inte blivit utskriven från psykiatrin så jag var inte deras ansvar. Det enda de kunde göra var att skicka in en ny remiss. Så innan jag kunde stabilisera min medicin dröjde det. Nu 1 år senare har jag precis lyckats få byta mediciner och mår äntligen bättre.
Hur jag mår, vad jag vill eller om jag ens lever är alltså inte lika viktigt som vems ansvar jag är och att kasta runt bollen för att slippa ta tag i det.

Jag blev remitterad till psykiatrin. Jag blev kallad till en läkare efter någon månad och blev satt på väntelista för terapi. Sedan hände ingenting. Tiden gick, jag ringde upprepade gånger först till sekreterare och sedan till verksamhetschef. Jag fick inte veta någonting, inte vad jag väntade på eller hur lång tid det skulle ta. Jag mådde periodvis otroligt dåligt och var i stort behov av stöd och hjälp. Detta påtalade jag för verksamhetschefen men det verkade inte inverka alls. Efter 4-5:e samtalet och c:a nio månader ordnade verksamhetschefen så att jag fick en tid till en skötare för stödsamtal (alltså inte terapi). Hen sa att de inte förstått (trots flera av dessa samtal där jag uttryckt desperation) att jag var intresserad av stödsamtal. Jag fick en kallelse men tiden var inte praktiskt möjlig för mig som jobbar och dessutom hade jag utöver det blivit sjuk, så jag lämnade återbud med avsikten att återkomma för att boka en annan tid. Efter ytterligare någon tid ringde så en dag den så kallade terapeuten. Hen var otroligt otrevlig och det visade sig att hen endast arbetade på mottagningen en dag/vecka med sin KBT-terapi, en veckodag som jag överhuvudtaget inte skulle ha någon praktisk möjlighet att komma. Hen sa att hen skulle prata med sin chef eftersom denna situation (att någon inte kunde komma denna enda veckodag hen arbetade hade inträffat tidigare) och återkomma till mig. Det gjorde hen inte. Istället fick jag ett brev veckan efter undertecknat  av verksamhetschefen och en hyrläkare jag aldrig träffat som meddelade mig att jag skulle avskrivas från vårdbehov vid denna mottagning eftersom jag tackat nej till de erbjudanden de gett mig. Enligt min uppfattning är detta en verksamhet som inte bedriver någon vård. Hur kan man i psykiatrin ha väntetider på 9 månader?! Förmodligen längre eftersom jag tryckte på gång på gång. Detta är ju en verksamhet som har en specialistfunktion i vårdkedjan, man blir remitterad om den vanlig vården inte räcker. Här borde ju finnas tillräckligt med kompetent personal och framför allt psykologer så alla som behöver får SPECIALISTHJÄLP  för just deras problem inom säg en månad! Vilket århundrade eller decennium lever psykiatrin i egentligen?! Följer de inte med i forskningen? Vet de inte att den psykiska ohälsan kostar samhället 40 miljarder/år. Här behöver man ju utöka och vara på tårna med snabb hjälp så att inte problemen permanentas och blir allt mer svårbehandlade. Hur ser det ut med självmordsbenägna, får de omgående hjälp? Det psykiska lidandet är stort i Sverige, vi blir allt ensammare som folk och en fungerande psykiatri allt mer angelägen. Istället sitter man här och gör ingenting, i fullständig passivitet utan kompetens. Vakna upp psykiatrin och sätt igång och jobba, och se till att väcka upp politikerna också! Om de nu överhuvudtaget tilldelar tillräckligt med medel så får de i alla fall inte ut någon vård att tala om för slantarna. Och hur kommer det sig att de accepterar det, och inte bryr sig?! Helt ofattbart!

2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa  jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade  fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.

Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.

Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.

Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.

Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!

Psykratin ansåg jag hade för högt blodtryck. Då avbröt dom min medicin och sa till mig att gå till vårdcentralen och få det sängt.
Ja fick en tid. Läkare där ville kontrollera tryck två ggr i veckan.
Det va bra tyckte läkare . Jag hade förklarat för denna läkare fyra gånger att det blir högt på grund av medecin som jag inte får nu. Men vet inte om läkare förstod mig. Jag hade svårt förstå vad läkare sa . Jag blev arg en gång för hen förstod inte vad jag sa. Hen skrev att jag ville komma till psykiatri för att få medicin. Psykratin och vårdcentral ligger i samma hus men kan / får inte prata med varandra . När ja väl gick tillbaka till psykiatrin blev jag bemött som jag va ny patient.
Fick ta blodtryck tre veckor till pissa fyra gånger på två veckor.
Jag fixa allt men under sju veckor va det de enda jag orkade med resten blev jag sängliggande.
Tyvärr fast medicin nu svårt att komma ur det och 18 månader har gått.

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.