Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Har känslan av att vården inte ens VILL hjälpa

Jag har varit inom psykiatrin i 11 år nu, imponerande, jag är inte ens 30. I somras gjorde jag misstaget att flytta till annan region. Min gamla klinik skrev en vårdbegäran om ffa medicinuppföljning och recept för tre månader. Fick svar att jag stod i kö och skulle kontakta min gamla klinik om det sket sig. Jag har bytt region. Jag kommer inte åt tjänsten för att kontakta min gamla vård, deras upptagningsområde är bara den regionen. Kontaktar då VC här på inrådan av skolans kurator och berättar att vården tidigare fuckat upp och jag är rädd för att det ska hända igen. Läkaren lovar att ringa kliniken och antingen få en akuttid, förlängning på recept på distans eller ok på att förlänga själv…

När han ringer tillbaka säger han att jag ska kontakta min gamla vård. Som jag verättat är omöjligt. Och om inte det funkar vill han att jag deadass ringer mobila teamet. En akutresurs. För min dagliga medicin.

Tack. Det hjälpte verkligen det här förtroendeproblemet jag redan har med vården. Här står jag nu med knappt tre veckors medicin kvar, med katastroftankar och känslan av att vården inte ens VILL hjälpa mig längre.

Läs mer om: #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 25/9-2022

Psykolog frågade om jag brukade vara kåt

För mer än tio år sedan gick jag till psykolog. Han frågade bla om jag kunde bli riktigt arg, om jag brukade vara kåt och vad jag skulle göra om det kom in en älg i rummet.

Psykologen trodde att jag hade ngn medfödd eller störning och skickade en remiss till ett ställe.

För många, många år sedan hörde jag om det inte var dags för en tid. Jo en remiss var skickad såg dom.

Efter mer än tio år har jag nu fortfarande inte blivit kallad.

Lika bra är det.

Läs mer om: #Bemötande • #Maktmissbruk • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 10/9-2022

Man måste ha tur för att få hjälp

Denna sommar har fått mig att fundera rejält på vårdverksamheten, och jag vet inte riktigt själv om det jag nu ska skriva är kritik eller en eloge till den.

Jag vet att många upplever en hopplös vårdsituation som blir ännu värre på sommaren i och med semestertider och rutiner som ställs upp och ner osv, men för mig har det varit precis tvärtom. Jag befann mig i en hopplös vårdsituation där jag var fast med en behandlare som jag träffade 45 min varannan vecka och som jag absolut inte klickade med. Vi kom inte fram till något alls och jag grät både före och efter varje besök eftersom allt kändes på hopplöst när jag var utelämnad till honom. Det är dött race, jag kan lika gärna ge upp. Men så gick han på semester och hans enda goda gärning var att ordna så att jag fick träffa en annan medan han var ledig.

Jag upplever att sommaren är en tid av improvisation där personalen lite handfallet gör det bästa av situationen när halva personalstyrkan är borta i en redan underbemannad verksamhet, vilket ju gör att de vanliga rutinerna inte kan uppehållas. Av principskäl är jag emot sådant – samtliga verksamheter oavsett bransch bör ha goda och noga framtagna rutiner som bör följas. MEN när dessa rutiner absolut inte fungerar, så blev den välmenande improvisationen en underbar kontrast och räddning. Efter första mötet med den nya -tyvärr tillfälliga – kontakten hade jag redan berättat mer än jag hade gjort på över ett halvår med min ordinarie kontakt. Rödgråten och omtumlad men också sådär märkligt lättad gick jag ut till bilen och hann inte ens köra ut från sjukhusområdet innan mobilen ringde. Det var en läkare som sa att hon nyss hade pratat med hon jag nyss träffat och att de båda var oroliga för mig. Läkaren sa även att vi hade träffats förut då hon tagit emot och lagt in mig en gång på psykakuten. Jag mindes inte specifikt henne och jag förstår såklart att hon bara ”minns mig” efter att ha kollat upp mig i journalen, men ändå, att hon ens nämnde att vi har träffats förut kändes fint och viktigt, som att hitta en bekant i ett hav av skräckinjagande främlingar. Hon frågade om jag ville komma till henne nu på en gång. Jag satt alltså i bilen med motorn på tomgång och var så chockad att jag knappt kunde svara. Hade hon jag nyss träffat tagit mig på så stort allvar? Hade hon gått raka vägen till en av läkarna? Hade läkaren verkligen beslutat att ringa upp mig och be mig komma till henne?! Så snabbt dessutom, det hade ju bara gått några minuter sedan jag gick ut från hennes rum. Efter att ha fallit mellan stolarna gång på gång i så många år var jag så chockad över den snabba överlämningen. Jag blev så till mig , och jag satt ju redan i bilen så det kändes lite dumt att gå tillbaka, så jag svarade lite pliktskyldigt att det inte behövdes. Läkaren fortsatte dock att prata och ställa frågor och efter ett tio minuters långt samtal som jag ”inte behövde” hade vi bokat in en tid nästa vecka. Innan vi la på frågade hon om jag klarade mig till dess och jag blev tyst en stund innan jag svarade ja. Det kändes faktiskt som att jag skulle klara mig i en vecka, eftersom bara känslan av att bli tagen på sådant allvar liksom fyllde på mina batterier och vetskapen att jag skulle få hjälp om en vecka gjorde det hanterbart att stå ut till dess.

Samtidigt har jag haft en del somatiska bekymmer till följd av anorexi som ingen tagit tag i. En läkare på vårdcentralen ringde dock helt oväntat upp mig och bokade in en tid redan samma vecka, och återigen blev jag så till mig över att han ringde. Jag var så inställd på att även detta skulle falla mellan stolarna, jag var helt beredd på att släppa det hela och hade slutat tänka på det, men istället fick jag ett jättebra bemötande och fick prova en ny behandling med löfte om uppföljning på telefon om en vecka. Den frasen har jag hört förut så jag hade inga som helst förväntningar utan bestämde mig för att vara tacksam för att jag ens fick komma dit. Döm min förvåning när telefonen ringde och den engagerade läkaren och jag hade ett bra samtal.

Under en omtumlande sommar har jag alltså haft stöd av den tillfälliga samtalskontakten på psykiatriska öppenvården en gång i veckan, pratat med läkaren på psykiatrin ett par gånger samt fått hjälp med somatiken på vårdcentralen. Detta har resulterat i att jag har snittat två vårdrelaterade besök i veckan, dvs mer och bättre vård än jag någonsin har fått. Egentligen är det såklart inte bra att vardagens rutiner vänds upp och ner bara för att det blir sommar, men eftersom de stela och opersonliga rutinerna uppenbarligen inte fungerade för mig var uppbrottet från dem och tillämpningen av ”vi gör det bästa vi kan utifrån vad vi har” precis det som behövdes för min del. Men säg den lycka som varar. Semestern är slut och jag är tillbaka i den hopplösa (men ack så rutinmässigt korrekt!) vårdsituation som i våras. Allt hopp som jag lyckats samla på mig under sommaren är helt slut och jag är så ensam. Från att ha haft så många som jag träffat så ofta, har jag plötsligt ingen annan än en hopplös vårdkontakt som gör mig alltmer uppgiven och därmed alltmer suicidal.

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen är eftersom jag är glad och ledsen på samma gång. Jag har till slut fått uppleva vårdens fina sida och hur mycket gott vården kan göra. Vården KAN ju, när det väl funkar. Varför funkar det nästan aldrig?Jag är tacksam för den vård jag har fått, men jag är arg för att det inte är en självklarhet. Jag är tacksam över hur engagerade läkarna har varit, men jag är arg över att det gäller att ha tur och hamna hos rätt person. Jag är så berörd av läkare som har tagit sig tid att höra av sig för uppföljning, samtidigt är jag arg över att det ens är värt att påpeka att de faktiskt har gjort sitt jobb – vilket borde vara en självklarhet. Om man är så lyckligt förvånad över att en läkare ringer upp enligt vad som är avtalat, visar det bara hur lågt ribban ligger för svensk sjukvård.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 5/9-2022

Väntat 3 år på att veta om jag får en diagnos

Skickade egenremiss för könsutredning hösten 2019. Fick svar att väntetiderna är längre än vanligt och att det skulle ta ca 1 år tills ett första möte. Träffar läkare via video januari 2021. Hon screenar mig för olika psykiatriska diagnoser, som de gör, och säger att resultatet av såna screeningar är ”färskvara” då de handlar om hur en mått de senaste 3 månaderna. Jag förstår idag inte riktigt varför vi alls ägnade ett möte åt det då nästa tid skulle bli våren 2022, ytterligare ett drygt år senare. Screeningresultaten är alltså helt inaktuella nu.

Jag träffar i a f en kurator ett par gånger och får bl a göra ”skattningar” om vad jag gillar/ogillar med min kropp. Sen får jag veta att nästa läkarmöte kommer dröja till hösten. Då kommer jag alltså ha väntat i 3 år på att ö h t veta om jag får en diagnos eller ej. Förstår att det är långa köer och att personalen gör vad de kan, men det är otroligt tärande att vänta och inte ens veta om jag kommer kunna få behandling.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #HBTQ • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 20/8-2022

Slängdes ut på grund av sjukdom

Jag väntade i fem månader på att få en tid hos psykiatrin. Jag var på ett par besök, men blev sjuk i covid-19 och andra virus som gjorde att jag inte fick komma på mina besök. På grund av ”för många uteblivna besök” – 2 stycken på grund av sjukdom – sattes jag på väntelistan igen och jag vet inte hur mycket jag orkar.

Läs mer om: #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö Publicerad 20/8-2022

Väntetid

Jag fick vänta ett år på den terapin jag behövde. Jag insjuknande så mycket under den väntetiden att när jag väl fick terapin så var jag i så dåligt skick att jag inte kunde ta emot terapin. Så min vardag fortsättes bestå av tvångsåtgärder och inläggningar.

Läs mer om: #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 20/8-2022

Återkommande avfärdad som ”överreagerande”

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Depression • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 5/6-2022

Att någon äntligen trodde på min egen förmåga räddade mitt liv

Jag behandlades för bulimi till och från under större delen av min tonårstid. Alla åtgärder handlade bara om att förhindra mig från att kräkas och gå ner i vikt. På min 18-årsdag blev jag remitterad till Allmänpsykiatriska öppenvården och jag kan med handen på hjärtat säga att personalen där räddade mitt liv. Från sjuksköterskor som frågade hur jag ville hantera mina läkemedel för att undvika intoxer, till läkare som satte ut mina SSRI och en psykolog som gjorde allt i sin makt för att få mitt liv i balans igen. Det var som att det äntligen var någon som litade på att det jag sa var sant. Någon som tillät mig vara vuxen och delaktig i mina beslut, och framförallt någon som trodde på min egen förmåga. 1.5 år sedan skrevs jag ut, färdigbehandlad. Tack mottagningen.

Läs mer om: #Ätstörningar • #GodaExempel • #Öppenvård Publicerad 5/6-2022

Min son fick ingen hjälp

Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP. Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diskriminering • #Journalföring • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 5/6-2022

De vill att jag skärper mig

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Bemötande • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 27/5-2022