När en läkare på en öppenvårdsmottagning inom psykiatri skrattar åt en i telefonen när man berättar om sina självskadebeteenden för första gången. Sen sänker rösten något och säger ”’men lilla vännen. Du vet väl om att de är kotym att svälta och skära sig nu för tiden? Det är trendigt och alla gör det. Jag skulle kunna satsa pengar på att min dotter låser in sig i garderoben och skär sig. Inget att oroa sig för”.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag lades in efter lång väntas och många år med en dysfunktionell psykiatri på avdelningen för självskadebeteende, jag kom dit med hopp inom mig som inte funnits på länge. Min vistelse där gjorde att mitt hopp försvann. Gång på gång ”pausades” min behandling, ibland av anledning att jag självskade vilket i sig inte är konstigt eftersom det faktiskt är deras inriktning och gång på gång kändes det som att det var på nåder jag fick sätta mitt fot innanför avdelningens dörrar igen tills den dagen jag inte längre var välkommen tillbaka. Då, mitt uppe i en trauma behandling tog beslut av högt uppsatta personer på avdelningen att jag inte skulle få vara där mer, att dom skulle hjälpa mig i öppenvård så jag skickades hem. I fem månader stod jag utan någon som helst stödinsats, med förvärrade ptsd symtom i samband med att jag faktiskt hade börjat prata om det jag utsatts för i livet. När de fem månader passerat fick jag äntligen veta att jag skulle få fortsätta med samma psykolog men på hemma plan, i en vecka höll dom det beslutet innan de ändrade sig och drog tillbaka även det. Jag har inte fått någon vård sedan dess, och det finns ingen vård för mig i sikte. För mig gav inte avdelning ”ett liv värt att leva” som är deras motto, för mig krossade dom det lilla jag själv byggt upp.

Jag var på mitt första besök hos vuxenpsykiatrin (öppenvård) efter många år i bup. Hade grava sömnproblem och bipolär sjukdom. Jag var ofta vaken många dygn i streck och fick psykoser till följd av det, jag var 18 år, mådde fruktansvärt och desperat efter att hitta en lösning på sömnen. Läkaren sa att jag skulle gå till ett psykosteam, jag kunde inte förstå varför då jag aldrig hade haft psykotiska symtom utan att ha varit vaken i flera dygn först och resonerade att vem som helst skulle kunna bli psykotisk av det. Jag tolkade även det som att han inte skulle hjälpa mig med sömnen. Idag kan jag förstå varför han ville göra så men då hade jag behövt få en förklaring. Läkaren försökte inte ens förklara utan skrev ut mig på dagen, då jag inte samarbetade. Efter det följde 8 månader av katastrof då jag blev utan mina humörstabiliserande läkemedel som är viktiga för att man över huvud taget ska fungera med bipolär sjukdom.

Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?

Möter en patient inom öppenvården, han frågade vilken psykolog jag hade, sedan berättar han att han fått ett rasistiskt bemötande från sin psykolog på mottagningen.

Tog upp kritik inom öppenvårdsspykiatrin som bemöttes av ignorans och förnekelse i skriftlig form. Antar att de vill undvika brottsmål. Erkänner inte sina misstag mot patienter och vill göra det enkelt för sig.

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Jag har gjort utredning inom öppenpsyk och uppfyller alla kriterierna för Komplex PTSD. En psykolog sa till mig att jag inte kan få den diagnosen för att jag har ”så mycket annat” ( = ADHD och autism).