Åker in till akuten. Jag och min fru vill att jag läggs in. Den första läkaren börjar att, trolla mig. Fiska efter en reaktion. Hen börjar med att du har jobbat som officer va? Ja säger jag. Det kan ju inte alla göra eller? Du måste vara lite extra duktig för att klara det. Jag blev så glad att någon sade något bra, jag hade legat så sjuk i många år. Jag skiner upp och börjar prata om att vara officer. Jag var ganska duktig ja, det har du rätt i osv. Jag var så glad för lite glädje trodde jag. Hen sade att officerare är ju starka så de kan klara sig hemma. Jag blev hemskickad för att två dagar senare komma tillbaka och då blev jag inlagd. När jag sedan läste journalen hade hen skrivit att jag hade tydliga narcissistiska drag. Jag kände mig lurad och förrådd. Kändes som att någon man vill skall hjälpa en lurar en bak ryggen.

Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!

Min systerdotter har under en längre tid mått extremt dåligt och har åkt in och ut på psykakuten flertal ggr.

Det hon fick hjälp med va att få äta 13 olika tabletter om dagen. Inga samtal, stöd, förslag på aktiviteter, rutiner osv. Mådde hon sämre ökades medicineringen. Galet!

Det var i våras och jag var mycket deprimerad och hade stora problem med min PTSD. Jag blev körd till psykakuten och efter någon timme fick jag träffa en läkare. Jag minns inte så mycket av samtalet men jag vet att jag sa ”det är ju inte så roligt att vara inlagd men jag orkar ju inte leva”. I slutet av samtalet sa läkaren att jag kunde gå hem med en medicinpåse, med läkemedel poängterade att de inte fungerade. Läkaren struntade i det och skickade hem mig när jag bokstavligt sa ”jag vill inte leva” och hälsade mig välkommen åter. Som tur var hade jag andra vårdkontakter som tvingade den läkaren att lägga in mig. Det är läskigt att tänka på att jag med största sannolikhet hade dött den eftermiddagen bara för att den läkaren inte lyssnade på mig.

Efter flera års dåligt mående och noll hjälp från min vårdcentral så gick det till slut så långt att jag var tvungen att ringa efter ambulans då jag inte längre stod ut med mina självmordstankar. Ambulansen kom och tog jättebra hand om mig och jag tänkte att nu äntligen kommer jag att få riktig hjälp. Kördes till min närmaste psykakut och ack så fel jag hade… väntrummet är helt fullt med mer eller mindre helt förtvivlade människor, personalen sitter i ett inglasat rum och bryr sig över huvudtaget inte om oss i väntrummet.. Efter SEX timmar så fick jag äntligen träffa en läkare, en ensam ung läkare på hela akuten.. Efter ca 10 min så var mötet klart och jag blev hemskickad med en remiss tillbaka till min vårdcentral.. denna upplevelse har gjort att jag mådde ännu sämre än innan, jag har insett att det inte finns nån hjälp att få och jag måste klara mig själv i fortsättningen.. detta hände för ca 1 år sen och tack vare familj, vänner och att jag har ett stabilt jobb gör att jag klarar vardagen. Hade jag inte haft dessa så hade jag inte levt idag, och jag lever en dag i taget utan hjälp av den så kallade psykvården..

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

För några år sedan mådde jag verkligen skit en kväll, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, ville dö och skada mig och allt vad det var. Så jag ringde till psykakuten, tänkte att de kanske, eventuellt, skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prata med en person. När jag gråtandes berättat hur jag mådde och att jag inte orkade mer sa hen att jag var välkommen dit. Då sa jag att jag inte kunde ta mig dit (hade ingen bil, orkade inte åka kollektivt) och då sa hen: ”Men varför ringer du hit då?” Just då blev jag så chockad att jag bara sa att jag inte visste och sedan lade på. Vem fan säger något sånt till en typ självmordsbenägen människa?

”Du ser ju inte ut att må så dåligt, du skrattar ju”
Så sa en läkare till mig på en psykiatrisk akutmottagning efter att jag försökt ta livet av mig och hade nysydda handleder.
Efterföljdes med: ”Känns mest som att du söker uppmärksamhet.”
Skratt är en försvarsmekanism jag besitter.

Dagarna innan spenderades på en medicinsk intensivvårdsavdelning, när det var dags att skrivas ut fick jag välja mellan LPT eller att skriva in mig frivilligt, jag valde frivilligt. Direkt på avdelningen skrev jag ut mig. Min far körde mig till psykakuten där jag fick det bemötandet.
Han valde att inte lägga in mig.

Samma natt så blev jag magpumpad och låg på en medicinsk intensivvårdsavdelning i en vecka.
Tänk om jag bott ensam och inte haft en far som tittade till mig?
Sannolikheten att jag varit vid liv idag är ungefär noll.

Ingen kunde hjälpa mig, jag var ett hopplöstfall. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag hamnar på psykakuten efter ännu en överdos, ändå skickades jag hem med lite lugnande, där dem talade om för mig att jag bara var ute efter befräktelse. Jag kunde manipulera. Men varför kunde ingen se igenom mina otaliga försök? Jag hamnade tillslut på öppenvården. Men väl där hade all min tillit tagits ifrån mig. Jag vågade aldrig öppna mig helt och hållet. Jag föll tillbaka hela tiden för att jag kunde inte jobba fullt ut med vad jag behövde. Hur skulle jag kunna lita på något som aldrig hade lyssnat på riktigt?

Jag gick på en specialiserad ätstörningsklinik, samtidigt var jag diagnostiserad med depression och hade självskadebeteende. En dag fick min behandlare reda på att jag hade självmordstankar och då blev jag direkt avslutad och skickad med LPT till psykakuten. Jag hade en vecka tidigare berättat att det enda som höll mig motiverad var behandlingen, att bli fri från ätstörningar. Sen dess har jag bollats runt mellan olika ställen, för när man har flera diagnoser vet de inte vem som ska ta ansvaret.