Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Utebliven vård efter klagomål

Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.

Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 26/1-2022

Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv

Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.

Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.

Jag är henne alltid tacksam

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 20/1-2022

Lägger över ansvaret på vännerna

Jag var på psykakuten och sökte hjälp, behövde bli inlagd för suicidprevention. Jag hade vänner med mig och jag fick inte bli inlagd, utan istället sa de att mina vänner inte skulle lämna mig ensam och lade över det på dem. Vi var 19 år och gick i gymnasiet och den ena vännen bodde inte ens i samma stad, ändå tyckte personalen på psykakuten att det var lämpligt att lägga över ansvaret på dem.

Läs mer om: #Psykakuten • #Suicid Publicerad 27/12-2021

Tänk positivt!

Ringde akutpsyk igen även om det tog emot för jag vet att de behandla en illa. Sa att jag hade panikångest självmordstankar. Hon sa men du har inga planer, sa även tänk positivt det kanske låter som en klycha vilket jag svara på, ja absolut det låter det som. Du får väl skriva ner känslor vilket jag svarade att jag ej orkade hon sa men du får försöka. Inte troligt att du blir inlagd. Jag berättade att jag inte kunnat äta varm mat på flera dgr. Jaja du får väl gå och köpa en pizza. Helt iskall i sitt bemötande och arrogant

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Psykakuten • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 19/12-2021

Personalen skriker på patienter

Har varit i kontakt med öppenpsykiatrin och sluten vård från och till i 20 år. Med ett barndomstrauma. Sen har det blivit mer trauma av kontakt med dem. Allt ifrån personalen skriker på patienter, ljuger om saker sätter fel diagnoser. Igår sökte jag akut för tankar och självmordsplaner och blev som vanligt hemskickad, extremt otrevliga. Behövde gå på toaletten ”jag stå här så du får snabba dig.” Eller när jag ringer på klockan i väntrummet jaha va det du?

Läs mer om: #Bemötande • #Öppenvård • #Psykakuten • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 23/11-2021

Hemskickad ”naken” och utelåst

Då jag efter en av mina överdoser + självskador blev hämtad av ambulansen vart jag duschad och invirad i handdukar och körd till sjukhuset utan telefon, nycklar eller skor på fötterna. ID-kortet hade de dock tagit med. Väl på sjukhuset vart jag iklädd deras plastiga one-size engångskläder och under hot om vårdintyg rullad ner till psykakuten i rullstol för bedömning. Väl där gjorde de bedömningen att allt var som det skulle med mig (!?) och ringde efter en taxi som skjutsade hem mig. Vårdpersonalen ringde dock aldrig någon av mina anhöriga och informerade dem om att jag skulle bli hemskickad så de utgick ju från att jag fortfarande var kvar på sjukhuset. Jag var ännu inte helt klar i huvudet så jag var inte förmögen att själv inse behovet av be dem om detta. Väl hemma vart jag dessvärre utelåst. Jag skämdes alldeles för mycket för att våga ringa på någon granne i och med hur jag såg ut; Bandagerad arm, alldeles för stora sjukhuskläder, fett och trassligt hår och barfota (det var som tur var sommar). Eftersom jag dessutom hade mens hade jag naturligtvis också blött igenom då jag inte hade några underkläder. Jag satt därav och väntade i trapphuset i flera timmar tills jag kunde tänka klart och var stadig nog på benen att kunna ta mig till en kompis två hus bort för att ringa min sambo. Det visade sig då att det var där han befann sig. Att bli behandlad på detta vis av vården var oerhört förnedrande och eftersom jag var redan i sårbart skick innan jag kom till akuten var det ju inte som att jag kände mig desto mer värd och motiverad att leva efter att ha varit där och blivit behandlad på detta vis. Som tur var agerade jag inte ånyo på några självmordstankar utan såg till att få kontakt med min sambo. Jag skrev till patientnämnden om detta i efterhand men fick till svar från chefen för slutenpsykiatrin att hon inte var i stånd att kunna ifrågasätta sin personal då de besatt den högre medicinska kompetensen och de hade ju knappast skrivit något som hon kunde anmärka på i sina journalanteckningar. Min historia som dessutom kunde intygas av mina anhöriga vägde alltså ingenting. Hon beklagade bara hur jag hade upplevt min vistelse där och att hon hoppas att jag ska känna mig trygg med att söka mig vård där igen i framtiden.

Läs mer om: #Bemötande • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende Publicerad 15/10-2021

”Ville förvägra mig vård pga sin egen rädsla”

Under Corona-våren 2020, så hade jag blivit nekad vård om jag hade kommit med förkylningssymtom till akutpsykiatrin, trots att jag var suicidal. Det var en skötare som sa: ”Om du har symtom (på Corona), får du inte komma hit.” När jag som har astma, hostade. Detta trots att ingen annan sa så senare, och att folk med symtom på Covid, isolerades på akuten på enskilda rum. Den här skötaren hade inga direktiv uppifrån, utan ville förvägra mig vård pga. sin egen rädsla. Och detta kunde ha slutat illa, om jag hade gjort ett allvarligt självmordsförsök

Läs mer om: #Bemötande • #Psykakuten Publicerad 11/10-2021

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Läs mer om: #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #HBTQ • #Journalföring • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #SexuellaTrauman • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 8/10-2021

Det finns folk som faktiskt är sjuka

När jag jag hade kommit till psykakuten sa läkaren till mig att hen ville inte någon skulle någon sjuksköterska skulle sitta vak med mig under natten för att ”det finns folk som faktiskt är sjuka här på sjukhuset”

Läs mer om: #Bemötande • #Psykakuten Publicerad 5/10-2021

”Tyst nu, lilla blomma”

Jag följde med en vän till psykakuten som stöd. Varje gång jag öppnade munnen för att berätta om situationen (min vän mådde för dåligt för att kunna ge en större bild) tystade läkaren mig genom att säga ”tyst nu, lilla blomma”. Hon var helt ointresserad av allt jag hade att säga och bestämde sig för att min vän skulle skickas hem utan hjälpen hen sökt för, utan att hon fått någon större förståelse för situationen. Min vän kunde inte vara ensam så hen fick sova hemma hos mig. Nästa morgon åkte vi tillbaka till psykakuten och en annan läkare gjorde bedömningen att min vän var i akut behov av hjälp.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Bemötande • #Psykakuten Publicerad 30/9-2021