Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.

Efter en lång tid vågade jag öppna upp mig för min behandlare om de sexuella övergreppet jag varit med om. Jag hade fått frågan flera gånger om det fanns något mer bakomliggande till ätstörningen men gång på gång nekat det. Tillslut bestämde jag mig, jag kom inte frammåt i behandlingen för varje gång ätstörningens symptom lättade kom PTSD symptomen, flashbacks och ångest som en stor käftsmäll. Trots stor rädsla om att hon skulle döma mig och se det som jag själv såg det, att det var mitt eget fel så med hjälp av en medpatient tog jag modet till mig. Jag fick ett så otroligt bra bemötande i det och påbörjade därefter min PE behandling med samma behandlare. Det var en lång och smärtsam behandling men någonstans så blev det bättre, ångesten, skammen och alla andra känslorna lättade och jag är idag helt fri från PTSD symptom.
Det är inte lätt, men det går att få rätt hjälp och ta sig igenom något som länge kändes som helt oöverkomligt <3

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.

När jag var 19 och 22, har jag blivit diagnostiserad som kronisk anorektiker. Jag har fått påbörja en ätstörningsbehandling fyra gånger på BUP, samt traumabehandling en gång för komplex PTSD grundat i bla incest. Fick dock aldrig göra klart någon av behandlingarna, utan fick istället mediciner jag inte ville ta och en diagnos som kroniker. Detta trots att jag varit nära döden flera gånger. Idag är jag 23 och ätit narkotikaklassad sömnmedicin i över 6 år, och slutat på egen hand med övriga mediciner jag blev påtvingad från BUPs ätstörningsenhet. Medicinerna var ett krav för behandling, som jag ändå inte fick.

Jag var med om en våldtäkt och blev till följd av detta inlagd på psyk. Jag ventilerade med en personal och sa att det är jobbigt då jag har PTSD av ett tidigare övergrepp vilket gick till på nästan samma sätt. I min journal skrev personalen sedan ”Oklart om patienten blivit utsatt för våldtäkt eller om det är flashbacks från tidigare upplevelser”.

Jag befann mig mitt i en svår kris som varat i flera månader och var psykiskt nedbruten av min CPTSD. Jag hade slutat äta och tappade 15 kg på tre månader. Jag hade allvarliga suicidplaner; hade valt ut datum, tid och plats, skrivit brev till mina anhöriga, sista vilja och testamente och hade planerat min begravning. Hade dessutom dragit på mig skulder då jag köpt utrustning för att ta mitt liv med.

Veckan innan bröt jag ihop och berättade om planerna för min psykolog. Efteråt tittade hen på mig och frågade om hen fick ställa en fråga. Jag svarade ja, och hen frågade om jag skriver dagbok. ”Ja, hurså?” svarade jag. ”Nej, jag tänkte bara att det kan ju hjälpa!”. Sedan började hen prata om andra saker, bl.a att jag planerat att flytta någon månad senare. Läste senare i min journal:

”Patienten uttrycker hopplöshetskänslor inför sin situation och uttrycker att hen inte orkar mer. Ambivalent inställning inför att få hjälp och stöd i sitt mående. Säger att det ”inte går att hjälpa hen”. Patienten är samtidigt framtidsorienterad, ska flytta till en egen lägenhet i september, gör upp planer och aktiverar sig med närstående, söker hjälp och stöd av familj och vänner. Enligt journalanteckningar har pat även i tidigare vårdkontakter gett suicidal kommunikation, samt har gjort suicidförsök tidigare. Pat talar om en önskan om att få rätt sorts hjälp och har en upplevelse av att städigt bli missförstådd och besviken på den vård som ges.

Således oklart om patientens kommunikation kan bedömas som ett uttryck för hens inre lidande eller om hen har faktiska suicidplaner. ”

Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av såväl lärare och BUP att jag hade ”toppenföräldrar”.

Varför mår jag så dåligt då? frågade jag mig själv. Varför kan jag inte sova? Varför skadar jag mig själv? Varför vill jag dö? Slutsatsen jag som barn drog var att allt nog var mitt fel, och att det var synd om mina föräldrar som fick ett så trasigt barn.

Nu, 10 år senare, utreds jag för PTSD då både jag och ett till syskon utsattes för sexuella övergrepp av vår pappa när vi var mellan ca 4-7. Kontakten med pappa är bruten. Jag önskar att man hade frågat mig om det, och att vården hade öppnat ögonen när jag som väldigt liten hade ett hypersexuellt beteende. Jag vill bara åka tillbaka i tiden och säga till mig själv att det inte var mitt fel. Att jag varken har autism eller EIPS som vården övertygade mig om, utan att jag hade en fullt rimlig reaktion på att något hemskt hade hänt. Traumafokus efterfrågas!

Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.

Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.

Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem  adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!