Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.
Läkaren sa att det inte var något övergrepp
Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”
Psykologen bad om intima detaljer
År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.
Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?
”Du vet att man ibland behöver säga nej va?”
Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.
Bältad utan motivering och anledning
En kille på psykavd dog i bältesäng i malmö enligt lagen ska man ha tillsyn vilket han inte fick. Jag blev bältad utan motivering o anledning fick ingen tillsyn när de tog av bältningen fick j ltvingades jag ligga kvar ingen toalett på rummet j öppnade dörren o skulle på toa j blev stoppad o fick inte gå på toalett då jag var tvungen att gå jag fick kissa på golvet väldigt kränkande o förnedrande bältningen är emot nationella riktlinjer för de med cptsd samt j blivit utsatt för s övergrepp o misshandel j bad att männen skulle gå de drar ner trosor o vänder en om o ger spruta i baken vidrigt alla sex oersoner är där o jag bad men kvinnan sa jag vände mig inte tillräckligt snabbt varför måste de dra ner trosorna framför mån istället flr att dra upp dem det är vidrigt och att jag inte var aggressiv gjort något för att bli bältad jag fick zyprexa som kan ge som biverkning att man inte kan stå ligga eller sitta still j har glömt vad det heter men allt var fel o jag fick aldrig motivering läkare gjorde ingen upoföljning efter medicinering då det faktiskt står i fass att det är en viverkning på zyprexa jag sökte hjälp för sömnproblem
Allt sopades under mattan
När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.
Ofredande från skötare
Jag var i november inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under 3 månader med bland annat LPT på grund av flertalet suicidförsök och en misshandel. Var vid detta tillfälle tungt medicinerad med narkotikaklassade mediciner och visste knappt vad jag gjorde. En manlig skötare kontaktade mig då på sociala medier och skrev väldigt flörtigt och kom i mitt rum flertalet gånger och kysste mig. Jag som var helt borta sa ju såklart inte emot, vid ett tillfälle så tjatade han till sig att jag skulle komma hem till honom. Dum som jag var gjorde jag det, det slutade med att han hade sex med mig mot min vilja.
Han utnyttjade min utsatta situation där jag precis hade kommit ur ett 10 års förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Han visste ALLT om mig eftersom han hade tillgång till mina journaler och visste min bakgrund. Det är inte förens nu i efterhand när jag tillfrisknat en stor del som jag förstår hur jävla illa det var. Jag har hela tiden trott och tyckt att allting var mitt fel.
Utslängd gång på gång
jag blir gång på gång hemskickad av läkare på akutpsyk trots att j behöver hjälp har nästan slutat äta har komplex ptsd som lett till svår tung ångest o handlingsförlamad depression kan inte sova j kan inte söka psykakutvård o efter att j blivit utslängd o hotad m vakt ( j är kvinna o vägde under 60 kilo o har inte varit aggressiv eller hotfull då j kommit m ett boendestöd tog de in mig men ville skicka hem mig jag har INTE fått adekvat vård inte heller från öppenvården .när j kommit till psyakut o blivit utskickad 2 ggr en läkare ljög om att j vägrat lämna urinprov efter att boendestödet ifragasatte detta den andra läkaren sa att det är mitt eget ansvar om j vill ta mitt liv när j sa att j behöver hjälp och att j orkar inte leva ..j tog alla tabletter j sagt till läkare på öppenvård att j inte tål o kunde inte sova o de kom med zopiklon hem till mig för de lyssnar inte sen sa de att j skulle söka psykakut igen annars skulle j få handräckning o j har blivit utskickad flera gånger då j fortfarande var fin o vävårdad jag orkade inte o tog alla påsar med zopiklon ca 60 st satt mig i badkaret o försökte ä……nu har det gått över 3-4 år j kom till psyk ändå läkarna som blev anmälda jobbar kvar j fick fel vård blev skickad till ett hemskt hem med allt från boende som kommit fr rättspsyk till psykotiska scizofrena aggressiva o missbrukare fel ställe för någon med komplex ptsd chefen ljög om 0 tollerans på missbruk men ljög de fick rumsarrest o en kille som fått rums arrest blev galen o slogi väggar osv hemskt j klagade till personal ide visste han var påverkad o d slutade m att j blev brutalt o sexuellt misshandlad utanför hans dörr enda vittnett en osykotisk sjuk kvinna j ringde polis o de fotade mig över hela kroppen j blev sparkad mellan benen mm o INGEN krishantering jag fick heller aldrig någon individualterai för mina trauman inte ens en beklagan INGEt hände chefen slutade gud j var inte stark då j ringde öppenvården de ringde mig inte trots. ska j ligga här o dö för ingen vill ta ansvar j har komplex ptsd pga brott j blivit utsatt för har bett om hjälp blivit avfärdad i flera år utslängd från psykakut o psyk j har aldrig haft anorexi men har inte kunnat äta ordenligt i 4 år ligger i mörker hemma o ingen gör något psyket ör hemskt där j blivit misshandlad o rädd för aggressiva patienter o felbehandlad feldiagnostiserad o sömnsvårigheter som de tror j luger om det är skrämmande på psyk j är rädd att skada mig men vill kan inte livet är slut för mig o j undrar hur kan mitt hjärta fortfarande slå jag ber att det ska stanna j är rädd o ensam
Ingen polisanmälde övergreppen
Jag var 18 år och svårt sjuk, blev inlagd inom psykiatrisk heldygnsvård med jämna mellanrum och så hade det varit i flera år. När jag inte var på avdelningen vårdades jag på ett HVB-hem.
En skötare tog kontakt med mig på avdelningen, gav mig sitt nummer och sa att jag skulle ringa honom när jag skrivits ut. Jag förstod inte helt sammanhanget, om det var något som rörde hans roll som skötare eller ej. När jag skrivits ut ringde jag honom, det kändes säkrast att göra som han sagt. Jag var ganska tungt medicinerad, och att göra som vårdpersonalen sa var starkt inpräntat efter alla år av slutenvård. Det slutade med att vi var i hans lägenhet, han utsatte mig för sexuella övergrepp. Efter ett tag lyckades jag ta mig därifrån och tillbaka till HVB-hemmet, men vågade inte berätta för någon vad som hänt. Jag tänkte att det nog var mitt fel alltihop.
Kort därefter blev jag inlagd igen, till samma avdelning där han fortfarande jobbade. Att jag förvärrats i måendet hade att göra med övergreppet han utsatt mig för, att vården jag då fick innebar att vårdas av min förövare gjorde att jag betedde mig allt mer kaosartad med eskalerande självskador och suicidförsök. Han satt bland annat extravak åt mig. Han sa till mig att jag inte fick säga något, och att om jag sa något skulle han se till så jag inlåst på rättspsyk bland sexualbrottslingar.
Efter ungefär ett halvår av fler och fler inläggningar på avdelningen, kom det tillslut fram vad som hänt i ett samtal med en överläkar som jag litade på. Jag försökte berätta, men fick inte riktigt prata klart. Överläkaren blev upprörd och avslutade samtalet. Jag tänkte igen att jag gjort fel. Ett par dagar senare kom överläkaren in på mitt rum, sa att skötaren inte jobbade på avdelningen mer och gick sedan ut igen. Hen sa aldrig något mer om det hela. Ingen på HVB-hemmet tog upp det med mig heller, jag utgick från att de helt enkelt inte brydde sig eller att de skämdes över mig.
Den enda som över huvud taget benämnde det hela för mig var en annan skötare. Han sa till mig att det som skötaren gjort var fel, och att det också var fel av cheferna att förbjuda personalen att prata med mig om det. Jag är mycket tacksam för att han bröt mot det förbudet, det var den enda friska rösten i det hela.
I övrigt visste jag inget om hur de tänkte, vad de gjort eller inte gjort. I min journal skrevs en anteckning på två rader om att det framkommit att en skötare utsatt mig för sexuella övergrepp, inget mer.
Jag försökte glömma att det hela hänt, men mitt mående kvar kaosartat. jag blev runtflyttad mellan olika avdelningar och boenden och sågs som hopplös. Tre år senare mötte jag en annan läkare, som råkar läsa anteckningen i journalen. Hen reagerar och frågar mig mer om händelsen. Det blev första gången någon pratade med mig om det. Jag fick bättre hjälp kring det, och det hela ledde till att jag ville förstå mer om hur vården resonerat. Jag kontaktade överläkaren, hen berättade tillslut i ett mail att hen och en chef konfronterat skötaren. Han hade först nekat och sagt att jag hittat på, men så småningom erkänt det hela. Han fick sparken. Överläkaren mindes inte hur de tänkt kring polisanmälan mer än att det inte gjordes någon sån. Men de hade informerat mitt HVB-hem om vad som hänt. Jag lyckades även kontakta den som varit föreståndare för HVB-hemmet, hen mindes att de fått infon men kom inte ihåg vad de gjorde med det. Sammanfattningsvis var det ingen av alla dessa skötare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, psykoterapeuter och psykiater runt mig som pratade med mig om det som hänt, trots att de visste. Och då hade ändå skötaren ifråga erkänt vad han gjort.
Jag har ingen aning om fall jag orkat med att göra en polisanmälan, men jag hade velat få frågan och få veta att någon varit beredd att stötta mig i det. Jag hade velat att någon tydligt och spikrakt förklarat för mig att det som hänt inte var mitt fel. Jag hade velat få berätta vad som hänt och få rätt hjälp med att hantera det. Jag hade velat känna att professionen slutit upp runt mig och stod på min sida.
Faktum är att vårdens tystnad var det som fick mig att känna mig mest värdelös. Med tiden kunde jag i någon mån förstå att skötarens stördhet var något som drabbat mig utan att det var mitt fel. Men att professionen medvetet agerat som de gjorde var svårare att förklara på något annat sätt än att jag inte varit värd att hjälpa. Den där tystnaden kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Drömmar i stil med att jag ligger fast i ett brinnande hus, brandkårspersonalen kommer fram, tittar på mig och så går de ut igen. Ingen av dem säger något.
”Vårdare åstadkom fysiska skador”
Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
