Jag var inlagd på slutenvården för snart två år sedan under 2 månader på grund av suicidrisk och självskadebeteenden. Min bemötandeplan skrevs av avdelningsläkaren utan min vetskap och tog enbart upp att man skulle ignorera mig för att jag ändå var ett ”förlorat fall”. Man använde dock läkemedel av alla dess slag och styrkor utan varken upptrappning eller nedtrappning och behandlingarna pågick enbart någon vecka per medicin så effekten hade inte märkts av… jag har sammanlagt haft 42 olika läkemedel. Det var inte värt att ödsla tid på att prata med mig eller visa medmänsklighet men det var tydligen helt normalt att sätta en 18åring på sammanlagt över 12 tabletter om dagen. Dessutom med vetskapen om tidigare intoxer… jag har numera stora svårigheter att svälja piller då det blivit ett sådant trauma kopplat till slutenvården och det som hände där. Men jag antar att det är lättare att skriva ut medicin än att ta sig tiden att lyssna.
Bältad i åtta timmar
Det stod uttryckligen på flera ställen i min journal. Fråga ALLTID patienten om hon har med sig något vasst föremål eller några mediciner innan hon släpps in på avdelningen efter permission. Jag försökte ofta ta in saker på avdelningen för att skada mig med eller suicidera. Men då jag är otroligt dålig på att ljuga kunde personalen ofta hindra mig genom att fråga och på så sätt övertala mig att ge dem föremålen eller medicinerna.
Men så ofta glömde det bort att fråga, precis som saker glöms bort ibland. Kanske var det stökigt på avdelningen eller så var det en trött skötare som mötte mig i dörren. Iallafall var detta en sån dag. Jag hade fått med mig en massa läkemedel in på avdelningen som jag nu tagit i syfte att suicidera. När personalen hittade mig och förstod vad som hade hänt och försökte transportera mig till en medicinsk avdelning så kämpade jag emot med all kraft jag hade kvar. Därför blev jag nedtvingad i bältessängen och tagen till den medicinska avdelningen. När jag kom dit vågade man inte släppa upp mig och jag blev kvar i bältessängen i åtta timmar innan jag blev uppsläppt. Under dessa åtta timmar behövde jag en gång kissa och eftersom jag inte fick släppas upp så fick jag kissa på ett bäcken. Men bäckenet placerades fel och en hel del urin kom utanför och på mina kläder och sängen. Men eftersom jag inte fick bli uppsläppt låg jag i mitt eget urin i 30min innan man fick tillåtelse att byta mina byxor och lakanen genom att släppa först på benen och när man spänt fast dem släppa på armarna. Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad som att behöva ligga i mitt eget kiss i en halvtimme medan personalen obrytt tittade på mig.
Normalt med förhöjd suicidrisk
Jag har erfarit flera gånger att läkare utifrån fördomar diagnostiserat och bemött mig som ett ”typiskt EIPS-fall” trots att jag har gjort en utredning som visade att jag endast uppfyller ett av kriterierna för EIPS och att jag därmed inte har detta. Det står i min journal att jag har ”kroniskt förhöjd suicidrisk” och därför är i mitt ”habitualtillstånd” när jag gör suicidförsök eller självskadar. Att det alltså är helt normalt för mig att jag gör detta så det finns ingen anledning att bry sig med det.
Servetter och en suck efter självskada
Jag var inlagd på lpt på en sluten psykiatrisk avdelning, och självskadande (var otroligt enkelt att hitta vassa föremål då det dessutom stod en pennvässare i ett allmänt utrymme). Personal hittar mig under tillsynsrundan. Slänger in några servetter, tar undan det vassa jag hade (hade fler vassa saker vilket hon inte frågade om) och säger att ”jag går på rast nu, när jag kommer tillbaka vill jag att du ha torkat upp blodet”. Jag fortsätter självskada och sitter kvar när hon kommer tillbaka efter en halvtimme, hon suckar, frågar varför jag inte städat upp, säger åt mig att tvätta av mina armar medan hon städar upp golvet. Sen sätter hon plåster på mina armar och säger ”egentligen ska du ju göra detta själv, men jag sätter plåster BARA för att det inte ska komma blod överallt”
Åk in efter självskadan
Jag fick permission hem. Mamma och pappa ringde till avdelningen för att jag hade börjat må sämre och tagit fram ett vasst föremål och tänkte skada mig. Personen de pratade med sade ”låt han skära sig så kan ni åka in sedan, annars är det inte värt det”
Bristande kompetens
Jag har brottats med ett sexuellt självskadebeteende i ett par år och bor på behandlingshem nu, pågrund av bristande kompetens även för öppenvården anser mig som komplex.
Läkare tycker att man kan dö hemma
När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.
Jämförde patienternas sår
Min historia med psykiatrin är lång och jag har erfarenhet av det mesta. En sak jag dock ofta tänker på är en händelse från bup’s slutenvård. Jag hade under den här tiden vak en del av dagen och personalen satt ofta och pratade med varandra samtidigt. En dag kom 3-4 personal och började prata högt inför mig och alla i korridoren om en patients självskadebeteende. De sa något i stil med att det var larvig att en patient fått vak på toa pga deras självskadebeteende och att läkaren då skulle ”ha sätt xx’s självskador när det var som värst”. Dvs en annan patients sår. Detta sas högt med namn i korridoren. Personalen sitter alltså öppet och jämför patienters självskador och värderar vilka som är värst. Detta satt kvar i mig hela vårdtiden och än idag.
Sjuksköterskan tyckte det var roligt
Jag var 17 år och tvångsinlagd på bup. Det var ren förvaring å ingen behandling alls..
En dag så skadade jag mej så illa att det nästan äventyrade livet.
Larmet gick å jag hade panik. Satt ihopkrupne i ett hörn. De lyfte upp mej på båren å det var folk överallt..
Jag var så rädd å ledssen..
Efter en stund så skulle jag köras ner till operation, var på en av sjuksköterskorna säger ” det är så roligt när det händer något sånt här så att man får använda sina kunskaper”…
Där låg 17 åriga jag som inte årkade mer å tänkte ”var detta roligt” å tog nästan det som en uppmaning att ”jag borde gjort bättre”.
Jag var helt förstörd. Efter ett par dagar så var det som inget hade hänt.. det blev förvaring igen å pratades knappt om det som hänt.
Frågan ställdes aldrig
Jag gick i BUP öppenvård i 4 år för behandling av återkommande depressioner och ångestproblematik. Det som aldrig kom upp på BUP var att jag hade ett svårt självskadebeteende jag inte förmådde sluta med. Först på vuxenpsyk pusslade man ihop mina svårbehandlade depressioner med hypomanier jag börjat uppleva till en bipolär sjukdom. Jag förstod själv några år in på behandlingen på BUP att jag nog var bipolär men vågade själv inte lyfta misstanken. Jag fick testa diverse för mina depressioner och inget bet, fick även prova en uppsjö av ångestdämpande utan effekt. Trots över- och felmedicinering, fel diagnos och uteblivet traumaperspektiv är det egentligen bara en sak jag idag är riktigt besviken över. Det är samtalen som aldrig togs med mig. Ingen frågade någonsin mig om jag skadade mig. Jag trodde såklart jag dolde det jättebra men i efterhand kan jag själv se signalerna. Självskadorna som ofta var ett rop på hjälp ingen hörde. Jag vet inte om jag skulle varit ärlig om de frågat, men kanske hade jag efter andra eller tredje gången lagt mig och berättat. Det fanns inget som var så dåligt för min psykiska hälsa som mitt konstanta självskadande, ändå adresserades aldrig detta. Idag, självskadefri på egen hand, ser jag på mina ärr och undrar om några av dem gått att förebygga med rätt hjälp i rätt tid. Men för att jag skulle få hjälpen krävdes också att någon ställde frågan. Och det gjorde de aldrig.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
