Detta skedde för inte så längesen. Jag var inlagd pga suicidtankar o jag hamnade inte på den avdelningen jag brukar pga platsbrist sa dom. Ok fine. Kom till en beroendeavdelning. Vilket har helt andra regler. O en personal som inte direkt är vana vid panikångest men det finns också dom som fattar. Denna veckan jag var där så togjag all vb jag kunde få varje dag. Efter ett läkarsamtal blev jag upprörd på den läkaren. Han var arrogant o brydde sig inte. Jag gick ut från det rummet med tårar som sprutar. Sen var det massa snack om att byta avdelning men det hela slutade med att jag hade suicidplaner o blev då konverterad till en kvarhållning. På fredagen kom läkaren, lika arrogant. Han skulle bedömma om det skulle bli ett lpt eller inte. Han satt där o smålog. Han sa ju att veckan har varit bra. Hm tar alla vb mediciner jag kan. Ångest varenda minut. Panikattacker från o till genom dagarna. O sen att jag sagt att jag har planer. Jag vart tokig på denna gubbe. Men han skrev ut mig trots att mitt boende ringt dit o sagt att jag har planer. Då kommer han instormande på mitt rum o skriker; du är utskriven, du ska hem. Funkar det inte kom tillbaka. Gick2 dagar och sen tog jag en överdos. Personal jobbade över på mitt boende pga att de var oroliga för mig.

Jag har varit inlagd i slutenvården under väldigt långa perioder, och varje utskrivning är så svår. Det känns nästan som att flytta hemifrån. Allt som avdelningen har gjort åt en (disk/städ osv) måste man på nytt vänja sig vid att göra själv. Man skapar även band till personalen och andra patienter och det kan vara ganska ledsamt att lämna dem. Man får vänja sig vid ensamheten som är hemma.

Jag har vart med om flertalet utskrivningar. Både bra och dåliga. Bra är när man har framförhållning och utskrivningen blir lugn och så. Men jag har oxå blivit utkastad med mina tillhörigheter i påsar då jag haft ångestattack och självskadat eller tom suicidförsök. För självskadar man blir man utskriven med omedelbar verkan och suicid är självskada enl vissa läkare. Det är farligt.

Skrevs ut från slutenvården sista ssk sa innan jag fick gå var, svara när jag hör av mig. (Sålde min kropp i självskadande syfte) han köpte mig efter jag kommit ut. Även fast jag där inne gråtit över hur sjuka och äckligt de va att behöva vara med dessa män.

När jag var inlagd med extravak och satt på toaletten med dörren på glänt, med en skötare i dörröppningen, brukade samma sjuksköterska brutalt slita upp dörren och klampa in, och ge mig morgonmedicinen medan jag satt på toaletten. Det kändes så integritetskränkande i en redan utsatt situation.

Bland allt hemskt jag varit med om på bup heldygn, så finns det en grej jag kommer uppskatta livet ut. Det var på midsommar och jag va så ledsen att jag va inlåst under min favorithögtid, dock hade jag äntligen fått börja gå ut på promenad med 2 personal. Vi passade på att plocka blommor för att göra kransar inne på mitt rum senare, och sen hade en av skötarna jag plocka blommor med köpt med sig alla ingredienser för att göra en jordgubbstårta, så det gjorde vi också. Dessutom fixade hon så vi kunde ha långbord till middagen och hon dukade så fint. Hon sa flera gånger att man får göra det bästa utav det, även här på avdelningen, och att det är klart vi också ska få fira. Kommer aldrig glömma henne och hur hon verkligen gjorde allt för att vi patienter skulle ha det bra trots omständigheterna.

Fick inte ens gråta på avdelning. Blev tillsagd när jag var väldigt ledsen pga trauma. ”Tvätta av ansiktet och sluta gråta”. Slutenvård.

Kom in en ny person/patient som skulle dela rum med mig på slutenvård. Hen var ganska irriterad och arg för att hen behövde vara där, mådde väldigt dåligt. En vårdare som skulle se till hen sa med otrevlig röst, ”fan vad jobbig du är” hen svarade ”vad sa du”? Då sa vårdaren ”nä ingenting.”. Sen gick hen till mig och sa, ”hörde du det där..?” Jag sa ja.

När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.

När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.

Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.

Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.

Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.

Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.

Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.