Det var mitt sista möte med psykologen på Bup som jag inte känt tagit mig på allvar eller lyssnat på mig. Det var hennes initiativ att avsluta kontakten och jag minns inte riktigt varför, men jag gissar att hon inte såg ett tillräckligt stort behov.
När jag gick frågade hon om hon borde vara orolig. Jag svarade nej och undrade varför hon skulle vara orolig när hon inte brydde sig. Någon vecka senare gjorde jag mitt första suicidförsök.
Ett decennium senare är jag tillbaka inom psykiatrin sedan flera år tillbaka och jag kan inte låta bli att undra hur mycket lidande och samhälleliga resurser som hade kunnat sparas ifall jag blivit tagen på allvar som tonåring.

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare;  Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…

Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT,  ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?

År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…

I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.

Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.

Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här

Jag hade tagit en livsfarlig intox men kunde inte tillåta mig själv att ta prover och sätta dropp. Tillslut hade dem inget annat val än att bälta mig för att ta proverna. 4 män från piva kom med sängen och jag grät och skrek. När jag väl var fast och de skulle sticka mig i foten kunde jag ändå röra mig så dessa män la sig och höll ner mina fötter men lyckades inte. Paniken i mig som är både svårstucken och livrädd för att bli stucken. Bara tanken på att bli stucken efter detta ger mig panik men har varit nödvändigt igen och skett trots jag inte velat. Efter de fick proverna kördes jag upp till IVA och kunde ha dött. Så bältningen räddade ändå mitt liv.. trots jag inte ville det

Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

efter ett självmordsförsök på grund av könsdysfori så blev jag inlagd på psyket. men så fort jag och min pappa kommer dit och ska skrivas in så felkönar läkaren mig. han kallar mig för ”hon” och ”dotter” när han pratar med min pappa även fast vi rättar honom och jag sitter där och har så mycket ångest och panik. hade en panikattack under det mötet pga att han felkönade mig men inte brydde han sig om det.

det var då jag helt tappade tilliten till slutenvården, min första upplevelse av slutenvården var ett inskrivningsmöte som inte kunnat gå sämre.

Den 3 januari 2023 så fick jag reda på att min allra bästa vän gått bort efter o blivit utskriven från psykiatrin trots hen ofta var öppen med sina tankar och planer. 5h senare hittades hen död. Hen var aldrig inskriven på HSL men var det denna gång (troligtvis för o lugna oss runt omkring). Men sen ville hen skriva ut sig och läkaren skrev ut hen trots massor med skötare som sa att läkaren verkligen inte skulle skriva ut hen. Men läkaren tog sista beslutet och nu är hen död. De hade kunnat rädda hen, men valde att lära hen en läxa att hen tog upp allt för mycket pengar då hen ofta var inlagd. Kommer aldrig kunna förlåta psykiatrin för det de gjorde…

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”  (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.