Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men  det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.

just nu

mentalt kors

PTSD pga lpt öpt

jag håller inte ihop

nervöst sammanbrott

kastade två vattenflaskor av plast i väggen
som avreagering

psykiatrin vägrar mig samtal

psykiatrin vägrar mig lugnande tre tabletter om dan för att orka bära LPT korsets våldtäkter via tvångs injektioner

de ändrar mitt medvetande med mengele kem droger, svårt att bära korset

svårt är livet. längtar bort

har värk i magen och är rädd för orosanmälningar

är rädd för mig själv när jag går sönder mentalt

rädd och ledsen

har tappat min syster maj 2021

har tappat min kusin september 2022

har tappat livsgnistan

har slutat bry mig

vill dö

vill inte gå sönder som människa

obarmhärtighet möts jag av

börjar bete mig som ett sårat djur

i LPTÖPT bur

jag vill int va med nåmer

orkar inte längre lyfta blicken

till min Gud

orkar inte klaga mer

har sagt, jag ska gå sönder sen ska ja dö

jag är en leksak som psykiatrin lekt sönder

ingen vill laga en trasig leksak

så vi ger upp på han

En gång blev jag bältad i 8 timmar, de lämnade mig ensam största delen för att komma in och kolla till mig när jag fortfarande låg där i panik.

Jag bältades flera gånger om dagen en period. När de väl bältat mig en gång blev det vardag. Som längst låg jag 19 timmar bältad. Men bland dessa gånger slutade dem tillslut köra ut bältessängen från mitt rum. De la ett lakan över och jag förväntades bortse från att den stod där och väntade på mig. Att jag inte mådde bra är självklart. Trodde de jag skulle må bättre av att veta de när som helst kunde bälta mig eftersom den redan stod i rummet? Inte särskilt hjälpsamt.

Jag hade tagit en livsfarlig intox men kunde inte tillåta mig själv att ta prover och sätta dropp. Tillslut hade dem inget annat val än att bälta mig för att ta proverna. 4 män från piva kom med sängen och jag grät och skrek. När jag väl var fast och de skulle sticka mig i foten kunde jag ändå röra mig så dessa män la sig och höll ner mina fötter men lyckades inte. Paniken i mig som är både svårstucken och livrädd för att bli stucken. Bara tanken på att bli stucken efter detta ger mig panik men har varit nödvändigt igen och skett trots jag inte velat. Efter de fick proverna kördes jag upp till IVA och kunde ha dött. Så bältningen räddade ändå mitt liv.. trots jag inte ville det

Efter en permission själv utanför sjukhuset hade jag skadat mig och behövde sy på akuten. Jag ville inte. Läkaren från PIVA kom med bältessängen och personal men var riktigt arg. Han skrek på mig och jag blev upprörd och försökte gå och började blöda igen. Han tog tag i mig hårt och höll mig i sängen och de bältade mig. När jag låg där bältad böjde han sig över mig och sa argt ”du använder fan bältning som ett självskadebeteende” och går..

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Det här hände för några år sedan på en slutenvårdsavdelning inom psykiatri. Jag hade legat inne många gånger på grund av min bipolaritet och var väl 21/22 år när det här hände. Jag hade haft ett lpt beslut på mig innan och visste vad det innebar så jag visste mycket väl att dom måste vara jätte noggranna, visa papper på beslutet samt informera mig längs vägen hur allt går till. Och det gjorde dom, första gången. Andra gången jag fick lpt hade jag försökt att livet av mig för säkert för 7 eller 8 gången, kommer inte ihåg exakt. Men jag blev informerad om att man hade beslutat om lpt då jag vägrade vård och medicin och befann mig i en blandad episod i min bipolära sjukdom. Jag fick bara ett muntligt besked om lpt och såg aldrig något papper. Det blev möte med överläkaren och han sa likadant att jag var satt på tvångsvård och att jag var tvungen att ta mina mediciner annars skulle andra åtgärder göras. När kvällen kom vägrade jag mina mediciner och dom försökte fram och tillbaka med olika metoder men jag vägrade. Jag fick då information om att jag skulle få en injektion med antipsykotiskt medel i. Eftersom att jag vägrade ta mina mediciner. Här någonstans förstod jag att om jag vägrar injektionen kommer jag bältas och det ville jag verkligen inte så jag gick med på injektionen. Efter tre dagar släppte dom på lpt beslutet och jag tog mina mediciner igen och hade förstått att jag behövde vård. Inte för att den avdelningen va så mycket till hjälp men det va bättre än att sitta ensam hemma med alla mörka tankar samtidigt som det rusar i huvudet och sömnen är obefintlig. När jag ca ett år senare hämtade ut alla mina journaler från psykiatrin från det att jag var 18 fram till då dagens datum så upptäckte jag att första beslutet om tvångsvård fanns väl dokumenterat med beslut och motivering osv. Men när jag letade efter andra tvångsvårdsomgången så hittade jag ingenting. Det va dokumenterat att jag legat inne. Men det stod inget om lpt, inget om mötet jag haft med överläkaren, inget om min vägran av medicin eller vård. Ingenting om injektionen i låret. Ingenting om att jag inte fick gå ut på promenader. Det stod ingenting. Jag kände mig så jäkla lurad. Som om någon hade bedragit mig. Som om allt dom gjort mot mig under tvång inte fanns. Aldrig hade funnits. Länge efter det här har jag ifrågasatt mig själv om jag har drömt ihop allt i någon psykos eller om jag bara hittat på. Men jag har fått bekräftat av mina anhöriga att dom mycket väl minns när jag låg inlagd på lpt, hur ledsen jag hade varit och hur arg jag blivit när dom nekat mamma och pappa till att komma på besök. Jag känner mig fortfarande lurad, vården svek mig.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Jag har varit inlagd flera gånger och varje gång har jag behandlats respektlöst…
Dom ser att jag skär mig men dom tittar bara och säger till mig ”Säg till när du är klar” och går därifrån….
Dom skyller på att jag inte hade lpt men det hade jag…