Min syster står i kö till ptsd behandling. Väntiden är ett år. Under tiden har hennes ptsd förvärrats och hon har tvingats pausa sina studier och har, nu under sommaren, ingen inkomst eftersom hon inte är sjukpenningberättigad. Väntan på behandlingen kommer göra henne sjukare, drar ut på hennes drömutbildning och kommer ruinera henne
Dog nästan under kötiden
Pga väntetider inom ätstörningsvården blev min planerade inläggning månader längre än tänkt och jag dog nästan under väntetiden och hamnade på medicinsk avdelning. Jag är inte den enda, det är bara tur att ingen dött (än).
Deprimerad men frisk?
Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….
Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.
Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.
Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.
Långa väntetider och ingen tydlig plan
Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.
Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.
Den psykiatriska vanvården
Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.
Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.
Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.
När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.
Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.
Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.
Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.
Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.
I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..
Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!
Överbeläggning
Ofta när jag var inlagd på barnpsykiatrin så var det så överbelagt att mina föräldrar inte kunde sova med mig (vilket är en del av upplägget att de ska kunna göra). I de små singelrummen var det standard att klämma i en säng till. Jag hade vak och då fick hen jag delade rum med aldrig stänga sin dörr eller vara ensam på rummet så länge jag var där inne, trots att hen inte hade lpt och därför hade laglig rätt att få stänga om sig och vara ifred. Det stressade mig väldigt mycket och jag fick ofta panikattacker där personalen tryckte på överfallslarmet och körde ut min rumskompis eftersom de skulle bälta mig.
Ett tag var det så överbelagt att en patient fick sova i ett samtalsrum som var så litet att sängen tog upp exakt hela rummet och det fanns ingen ventilation så det var helt absurt varmt. Hen var dessutom inlagd till följd av psykos av sömnbrist. Jag kan meddela att hen inte blev särskilt mycket bättre under sin inläggning.
Är jag inte sjuk nog?
Har haft mycket problem med vården i mina dar och jag är ändå bara 20 men här är väl ett av de mest återkommande problemen.
sommaren 2015 insjuknade jag i en anorexia. En kurator på skolan tog då tag i detta och skickade en egenanmälan till ätstörningsenheten i regionen. Ett samtal skulle komma inom en månad, för att fixa ett bedömningssamtal, vilket det inte gjorde. Min kurator ringde och ringde men de hade aldrig tid. 3 månader senare får jag ett samtal om att de ska ringa om detta första bedömningssamtalet om ytterligare en månad. När det gått totalt 6 månader skiter jag i det och tänker, som många ätstörda hade gjort, att jag inte är sjuk nog att få hjälp.
I april 2016 får jag äntligen komma på bedömningssamtal. Jag tänker att jag kanske ska få hjälp ur detta. De beslutar om att de ska ta sig an mig – inget händer. September 2016 har min mamma ringt enheten otaliga gånger då hon nu sett på mig att något är riktigt fel så nu fick jag min första tid. Psykologen var jättebra och fick även dietistkontakt samt sjukgymnast. Vi gjorde framsteg efter det att vi lärt känna och fått tillit till varandra, vilket såklart tog ett tag. Jag fick antidepp utskrivet och ungefär ett halvår senare har jag och psykologen väldigt bra flyt i det psykiska men jag börjar tappa vikt igen. (Våren 2017) De är oroliga och kallar in mig på akut läkarkontroll, konstaterar kraftig viktnedgång och dåliga värden, men inga åtgärder vidtas. Inom loppet av en månad så byter psykologen jobb, dietisten blir sjukskriven och sjukgymnasten går på föräldraledighet – och kvar står jag. Min medicin har tagit slut och jag tvingas gå igenom utsättningssymptom. De som är kvar på mottagningen har gått på semester och går inte att få tag på. Jag tappar vikt och hamnar på ruta 1 igen. Får ingen uppföljning eller nya kontakter. Känner mig sviken och bortglömd. Inte så sjuk att de tog mig på allvar. Sedan hände en hel drös med grejer men just detta förlopp är jag så besviken på. Två år senare är jag fortfarande jättedålig och kontakterna byts ständigt ut = noll tillit eller förtroende för vården. Jag undrar ibland om jag hade varit frisk ifall de tagit mig på allvar tidigare? Varför prioriteras inte vården mer…..
Vakna upp psykiatrin!
Jag blev remitterad till psykiatrin. Jag blev kallad till en läkare efter någon månad och blev satt på väntelista för terapi. Sedan hände ingenting. Tiden gick, jag ringde upprepade gånger först till sekreterare och sedan till verksamhetschef. Jag fick inte veta någonting, inte vad jag väntade på eller hur lång tid det skulle ta. Jag mådde periodvis otroligt dåligt och var i stort behov av stöd och hjälp. Detta påtalade jag för verksamhetschefen men det verkade inte inverka alls. Efter 4-5:e samtalet och c:a nio månader ordnade verksamhetschefen så att jag fick en tid till en skötare för stödsamtal (alltså inte terapi). Hen sa att de inte förstått (trots flera av dessa samtal där jag uttryckt desperation) att jag var intresserad av stödsamtal. Jag fick en kallelse men tiden var inte praktiskt möjlig för mig som jobbar och dessutom hade jag utöver det blivit sjuk, så jag lämnade återbud med avsikten att återkomma för att boka en annan tid. Efter ytterligare någon tid ringde så en dag den så kallade terapeuten. Hen var otroligt otrevlig och det visade sig att hen endast arbetade på mottagningen en dag/vecka med sin KBT-terapi, en veckodag som jag överhuvudtaget inte skulle ha någon praktisk möjlighet att komma. Hen sa att hen skulle prata med sin chef eftersom denna situation (att någon inte kunde komma denna enda veckodag hen arbetade hade inträffat tidigare) och återkomma till mig. Det gjorde hen inte. Istället fick jag ett brev veckan efter undertecknat av verksamhetschefen och en hyrläkare jag aldrig träffat som meddelade mig att jag skulle avskrivas från vårdbehov vid denna mottagning eftersom jag tackat nej till de erbjudanden de gett mig. Enligt min uppfattning är detta en verksamhet som inte bedriver någon vård. Hur kan man i psykiatrin ha väntetider på 9 månader?! Förmodligen längre eftersom jag tryckte på gång på gång. Detta är ju en verksamhet som har en specialistfunktion i vårdkedjan, man blir remitterad om den vanlig vården inte räcker. Här borde ju finnas tillräckligt med kompetent personal och framför allt psykologer så alla som behöver får SPECIALISTHJÄLP för just deras problem inom säg en månad! Vilket århundrade eller decennium lever psykiatrin i egentligen?! Följer de inte med i forskningen? Vet de inte att den psykiska ohälsan kostar samhället 40 miljarder/år. Här behöver man ju utöka och vara på tårna med snabb hjälp så att inte problemen permanentas och blir allt mer svårbehandlade. Hur ser det ut med självmordsbenägna, får de omgående hjälp? Det psykiska lidandet är stort i Sverige, vi blir allt ensammare som folk och en fungerande psykiatri allt mer angelägen. Istället sitter man här och gör ingenting, i fullständig passivitet utan kompetens. Vakna upp psykiatrin och sätt igång och jobba, och se till att väcka upp politikerna också! Om de nu överhuvudtaget tilldelar tillräckligt med medel så får de i alla fall inte ut någon vård att tala om för slantarna. Och hur kommer det sig att de accepterar det, och inte bryr sig?! Helt ofattbart!
Måste man vara självmordsbenägen?
2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.
Ingen har ansvaret
Innan jag blev sjuk för 14 år sedan trodde jag att man skulle få hjälp och bli respektfullt bemött om man var ärlig, var beredd att arbeta hårt och verkligen ville ta emot hjälp. Jag trodde att som ung person skulle man se ett värde i att hjälpa mig bli frisk. Istället har jag under 5-6år blivit avvisad och inte ens fått ställa mig i kö till hjälp eftersom de ansett att hjälpen jag behövt inte fanns på psykiatrings indelade område för unga vuxna. Att jag inte hade självskadebetende eller ätstörning gjorde att jag helt föll ut från deras mall.
Jag har idag som vuxen fått diagnoserna asperger, add, dyslexi, dyskalkyli och komplex posttraumatisk stress. Jag har delvis fått hjälp för min komplexa ptsd men behandlingen blev inte färdig för att terapeuten flyttade.
Jag känner att maktsituationen detta innebär i fruktansvärt toxisk. Man lever i ett moment 22. Folk har inte kunskap om asperger och min övriga nedsättningar och för att få hjälp krävs att jag verbalt kan beskriva mitt behov, det krävs att jag skall ringa telefon och navigera en telefonväxel när jag förstår siffror och klockan. Jag skulle kunna skriva så himla långt om hur man bara blir bortvifftad och runtskickad. Klarar jag inte ringa och hålla reda på en telefonväxel är det aldrig så receptionisten kan hjälpa en utan då blir jag hänvisad att ansöka om boendestöd eller personligtombud, där boendestödet dels inte ger den hjälp jag behöver och personligt ombud anser att det inte är deras jobb utan landstingets.
Jag känner mig helt maktlöst. Jag ser tillbaka till mig själv som ung när jag trodde det fanns ett skyddsnät. När jag trodde att jag var värd något. När jag trodde att någon skulle fatta logiken i att snabbt ge mig en diagnos och vård för ptsd, och behandla mig intensivt över någon månad så att jag resten av livet kunde vara fullt arbetsför. Nu fyllda 30 har jag inte en dags betalt arbete i min resumé.
Som psykiskt sjuk eller funktionsnedsatt blir jag bemött som en belastning. Jag antas inte ha testat det mest uppenbara och folk verkar tro att jag har nedsättningar bara för att jävlas med dem.
Jag hatar att det inte någon stans att vända mig. Ingen tar på allvar att jag har en väldigt omfattande funktionsnedsättning utan jag bemöts som jag vore lat, inte tränat tillräckligt hårt eller bara inte begriper att om jag vill t.ex. ha en tid bokad behöver jag ringa telefon. Alternativt blir jag bemött som att jag hade en ångest eller fobi och blir pressad till att ”våga”.
Jag fattar att alla inte kan veta allt om nedsättningar och jag kan faktiskt godta att jag måste demonstrera mina nedsättningar för att folk skall se dem med egna ögon. Men det är ju det att ingen ändå har något ansvar överhuvudtaget. Om jag visar genom att jag försöker navigera en telefonväxel tills personen bredvid hajar att jag inte är ett dugg rädd, att problemet sitter i en nedsättning att förstå komunikation och siffror, så får jag ändå ingen hjälp. Även om boendestödjaren, handledaren, arbetsterapeuten på psykiatrin eller vem det nu är ser detta med egna ögon får jag ändå ingen hjälp, för dem har en rigid ram på sitt arbete och kan inte själva ge det stöd jag behöver innom ramen för sitt arbete. Och vist detta är inte enbart psykiatri men jag får ju ingen hjälp alls utan här hänvisas jag bara fram och tillbaka där ingen anser sig ha ansvar för att hjälpa mig.
Detta gäller alla delar. Det är så fruktansvärt uppdelat. Var och en kommun och landsting, myndigheter etc. gör lite som de vill och man är heltutlämnad till deras tyckande. Det är omöjligt att få en en fot och helt omöjligt att ens bli informaerad om vilken typ av hjälp man kan söka och vad man har rätt till, för då anser dem att de skapar merjobb för sig själva. Även fast jag försöker säga till att jag grejar inte detta själv och jag behöver verkligen hjälp, är det ingen som hörsammar mig och allt avslås. Jag har nu ingen inkomst överhuvudtaget för jag har dels inte sgi, jag har dels inte kunnat kontakta läkare pga otillgängliga telefonväxlar vilket gör att jag har glapp mellan sjukskrivning, förälrarledighet och studier som gör att jag inte ens får sjukersättning för särskilda fall. Vilket gör att jag inte får rehabilliteringssamordnare från försäkringskassan. Och jag får ingen ersättning från arbetsförmedlingen eftersom jag pga funktionsnedsättningar inte klarar att aktivitetsrapporterna. Här duger det ingenstans att jag lägger manken till och försöker så mycket jag kan tills jag tillslut går helt sönder, för det är mitt fel och jag får skylla mig själv när jag inte tar mitt ansvar.
Att ha varit i kontakt med psykiatrin länge används också för psykiatrin för att beskriva mig som att jag inte går att behandla och jag inte tagit emot hjälp så det är ingen idé att försöka. När jag majoriteten av tiden väntat och kämpat för att ens få ställa mig i kö.
Väntan på hjälp är enormt lång för två år sedan bad jag om hjälp igen då min psykiska ohälsa eskalerade. Innom ett halvår skulle de höra av sig för att se om jag eventuellt skulle få ett bedömmningssamtal. Min hälsa försämrades allteftersom mer och mer och ett år senare ringde jag och frågade hur det gick (energi det kostar för mig att hantera siffrorna, komunikationen och strulet med telefonväxel kostade mig flera dagars baksmälla energimässigt där jag var bränd och iförmögen att hantera varadgen.) jag fick då veta att de skulle höra av sig om några månader. Efter några månader blev jag uppringd när jag stod i en kö för att få prata med en person om ett lånekort mitt på en sorlig allmännplats. Siffror och tider nämnes i telefonen, jag som har svårt att hantera och sortera intryck bad om ett mejl så jag kunde skriva upp vem personen var när jag kom hem. Tiden jag skrivit upp visade sig sedan krocka med ett annat möte jag absolut inte kunde flytta på. Jag ringer därför igen växeln för att få hjälp att boka om tiden (inget mejl hade kommit, viste inte vad personen hette och hade inget direktnummer eftersom det inte står på telefonen) då säger receptionisten att det inte fanns någon informarion om tiden alls i tidboken, att det heller inte fanns någon information om vem som skulle ha ringt mig, när jag efterfrågar att bli uppringd med ny tid läggs hela det ansvaret på mig trotts att jag säger att jag inte klarar det. Utmatningen det samtalet ledde till orsakade också flera dagars baksmälla på energikontot då jag inte klarade att plugga eller ens fungera nomalt. Idag har inget hänt från psykiatrins sida. Själv är har jag utmattningssyndrom, sängliggande för är i akuta fasen. Jag är där jag upplevde att jag var på väg till och som jag ju i tid försökte få hjälp med att förebygga.
Det är så konstigt. Jag är faktiskt otroligt dålig på att be om hjälp och när jag väl gör det är det när inget annat funkat och jag testat allt. Trotts det tycker folk det är rimligt att jag skall gott kan vänta några månader när läget för mig ju är rätt akut. Och jag blir bemött som att jag vore lat, bekväm och vill att folk bara skall fixa saker åt mig.
Alltså detta är en uppsatts. Det är så mycket som är snett, grundproblemet är att ingen har ansvar för att individen mår bra, ingen har ansvar för att det funkar för individen. Det borde inte vara så enkelt som det är nu att avvisa folk helt eller bara hänvisa någon annanstans utan att först ha en bekräftelse på att personen blir emottagen av en annan instans. Senast för en månad sedan pratade jag med en kurator på telefon som läkaren på vårdcentralen sa att de kunde hjälpa mig med sen samordning jag så desperat behöver. Människan ville mest prata om sig själv, missförstod mig så jag fick görklara om och om igen. Berättade om mitt behov, vad jag sökt och att jag inte får hjälp att jag hamnar mellan stolarna. Får efter två veckor ett brev hem från en annan kurator på vårdcentralen att de tyckte jag själv kunde söka hjälp och få precis de stöd jag behöver av två komunala insatser som redan givit mig avslag och vägrar hjälpa mig, de ansåg att jag själv kunde ta kontakt med psykiatrin om jag behövde prata med någon och för mina nedsatta exekutiva funktioner tyckte hen att jag skulle vända mig till en kommunal insatts som skulle hjälpa till att träna vort fobier t.ex. träna på att åka buss eller att vistas bland folk. Där avslutas ärrendet, att inget av det jag beskrivit verbalt eller i skrift verkar ha tagits hänsyn till och jag hänvisas återigen till att de tycker att jag skall på egen hand söka hjälp av någon som vägrar ta emot mig.
Det borde inte vara okej att skicka ett brev hem till någon med informationen att de ha läst om mitt önskemål om hjälp men att de anser att jag själv kan söka det någon annanstans, eller de inte anser att jag behöver det, eller de anser att jag redan får hjälpen. Man borde aldrig få skicka sådana brev, man borde måsta komma överens med individen och göra en överlämning till nästa person som kan hjälpa till! Varför får läkare, psykologer, sköterskor eller folk som jobbar med att hjälpa sjuka människor bete sig så här, varför tillåts det? Varför är det tillåtet att folk inte bryr sig om att faktistk läsa på vad personen försökt innan dem får avvisa någon med hänvisning om dett testa det samma.
Hur gör man när alla pekar på samma instans men när denna instansen avslagit och klippt kontakten trotts att man bönat och bett om hjälp? Hur gör man när man försöker och kämpar allt vad man kan men när det ändå inte funkar? Hur kan det komma sig att jag som kvinna med asperger tydligen inte har rätt till någon hjälp alls knappt, förutom kontaktperson som är som en kompis får jag inget stöd och hjälp för min omfattande funktionsnedsättning, gruppen kvinnor med asperger känns ju helt osynliga. Förutom kontaktperson får jag ingen annan hjälp från LSS, psykiatrin hjälper inte, psykiatrin själper då min komplexa PTSD har blivit kopiöst mycket värre nu då de gaslightar istället för att stödjer.
Hur kommer det sig att landsting kan hävda att de ha viss lång kötid när de ju fixat dem siffrorna igenom att inte låta folk ställa sig på kö? Hur kommer det sig att en utan hjälp och stöd får leva med flashbacks av övergrepp ensam år efter efter år medan man kämpar för att få hjälp och bukt med detta, för att man sedan skall få höra att men inte ens har rätt till någon som helst egen inkomst. Att min enda möjlighet är att leva familjens välvilja där jag själv inte har något inflytande över mitt liv.
Varför syns jag inte i statistiken? Hur kan man göra ett så dumt system som att mäta vårdköer när det är så enkelt för läkare att låta bli att utreda problemet för de som söker hjälp och låta bli att sätta dem i kö? Hur kommer det sig att det ser så otroligt olika ut beroende på var man bor, och hur kommer det sig att jag inte har någonstans att vända mig. Hur kommer det sig att när jag ropar på hjälp är det ingen som hjälper utan att pekar bara runt runt till någon annan?
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
