Det senaste året var jag inlagd på allmän avdelning (så till personens försvar fanns ingen kunskap om just ätstörningar, men kan ändå tyckas att de borde fånga upp saken och skicka den vidare) tre gånger på ett år och varje gång åt jag inte. Personalen som delade ut mat och mellis visste att jag tackade nej varje gång men gjorde egentligen inget nämnvärt åt det. Den största peppen var att de stannade upp i två sekunder och frågade om jag inte skulle försöka. Vadå försöka? Jag vill ju inte, och för varje måltid jag undkom blev det allt mer omöjligt att bryta cirkeln och plötsligt säga ja när maten kom, dessutom kändes det som att ingen av personalen brydde sig om jag år eller inte, så varför skulle jag? Jag ville ju inte, jag vägrar, det enda jag ville vara att svälta ihjäl och dö för att få försvinna, så varför skulle jag ens försöka när hela jag är så uppslukad av paniken över att absolut inte äta och min ända önskan var att dö? Trots samma problem varje inläggning så följdes det inte upp. Någon enstaka personal sa att vi skulle äta tillsammans senare, men dök aldrig upp. Näringsdrycker ställdes framför mig men sedan lämnades jag själv och hällde ut dem – vilket man såklart inte bör göra men i det skedet såg jag ingen annan utväg, och jag blev stött av uttrycket att jag skulle försöka äta. Det var som att de trodde att jag ”bara” hade lite ångest och därför dålig matlust och därför skulle vara så lättövertalad, trots att jag vid fler tillfällen för flera ur personalen hade försökt förklara. På utskrivningssamtalet som kom när de konstaterade att jag inte blev bättre av att vara inneliggande sa läkaren att jag skulle vara med min sambos föräldrar varje dag för att äta mat (??). Som om de inte har jobb och behöver lägga tid och energi på annat under vardagarna. När jag sa att vi inte har någon släkt i stan svarade han ”ok” och skrev ut mig och problemen med maten fortsatte.
Läkaren ignorerade riskerna
Jag blev inlagd under LPT pga svår undervikt och anorexi. Min behandlande läkare på ätstörningsenheten (öppenvården) och jag satte ihop ett kostschema som jag gick med på. Jag klarade inte av att äta, så de satte sond och jag skulle få motsvarande kalorimängd i sondnäring istället. Men när läkaren på avdelningen jag blev inlagd på hade möte med mig för att han behövde godkänna mitt vårdintyg, så sa han en avsevärt högre mängd sondnäring än vad som stod på mitt kostschema. Minst 1000 fler kalorier. Jag minns inte exakta mängden, för jag fick panik. När jag sa till honom att jag redan har ett kostschema och inte ska ha så mycket sond så fick jag bara till svar: ”det är jag som bestämmer här”. Sedan var det slutdiskuterat och mötet var över. Jag sprang till rummet och panikgrät. Jag ringde till ätstörningsenheten för att få tag på min läkaren där, för att få hjälp att häva avdelningsläkarens beslut. Min läkare fanns inte tillgänglig, men jag tyckades få hjälp ändå och avdelningen följde mitt kostschema.
Eftersom jag hade varit i svält under så lång tid så var det viktigt att börja långsamt, det kan vara livsfarligt att ge för mycket näring till en person som levt i svält så länge som jag hade gjort. Det finns risk för metabol överbelastning (RFS) vilket kan vara ett livshotande tillstånd.
Det togs blodprover på mig dagligen. Jag var sönderstucken och de hade svårt att få ut tillräckligt mycket blod. Mina värden var extremt dåliga, och en dag kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och gjorde olika tester på mig med orden: ”vi är oroliga att du fått i dig för mycket näring för snabbt. Du har så dåliga värden, det är farligt. Du borde knappt inte kunna sitta upp.”
”VI är oroliga”, sa han som för några dagar sedan ville tvinga i mig runt 10 ggr mer kalorier än jag skulle ha. VI. Det kändes som ett hån. Skötarna och sjuksköterskorna var synligt oroliga, men hur hade läkaren mage att säga att han var orolig när han för några dagar sedan inte brydde sig ett skit ifall jag fick i mig för mycket näring och riskerade metabol överbelastning med påföljande komplikationer?
Skötare förstår inte var gränsen går
Jag har mycket trauman med mig vilket gör att bemötande blir extremt viktigt för att inte göra situationen värre eller trigga osv. Jag vet inte hur många gånger det hänt att vårdpersonal i psykiatrin lekt psykologer fast de kanske är skötare. Jag tror inte de gör det medvetet eller för att skada, men det blir skadligt. Jag tänker att deras uppgift är att stötta/lyssna medans behandlarens uppgift är att behandla.
En undersköterska skulle ju inte få utföra en kirurgs jobb, så varför kan skötare göra en psykologs? Linjerna är otydligare, men konsekvenserna är lika förödande.
Det är kompetensbrist, de vill hjälpa men förstår inte vad gränsen går, vilket blir så dumt. Det lägger bara ytterligare ansvar på patienten som egentligen behöver få känna sig trygg, inte vara den som sätter gränserna på det sättet.
Lämnad på golvet
En av mina första upplevelser av slutenvården är när jag haft svår dissociation och blivit som förlamad i kroppen. Vid händelsen av dissociation behöver jag hjälp och stöd ur den. En gång ramlade jag ihop och frös till och kunde inte ta mig upp. Hörde skötarna i bakgrunden säga ”låt henne ligga där, vi går på rast”.
Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad
Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.
Återkommande avfärdad som ”överreagerande”
Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.
Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.
13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.
Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.
Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.
Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”
Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.
Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.
Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.
Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.
Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.
Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.
Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.
Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.
Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.
Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.
Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.
Min son fick ingen hjälp
Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP. Det var att ” lassa problemen på oss”
Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.
Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?
En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.
Ingen på min sida
När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.
Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.
På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.
Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.
Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.
Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.
Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.
Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.
Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?
Triggande behandling
Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.
De vill att jag skärper mig
I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.
Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
