Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.

Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.

Mådde skit och hade ångest och Sa att jag hade ”demoner”. Och dom trodde inte på mig och sa, skärp dig. Sedan sa jag något annat och då sa hon: det är bara din demon som pratar och så suckade hon några gånger…

Hade tagit en massiv intox och efter jag var frisk förklarad på somatiken hade jag fortfarande symptom. Kunde inte gå bland annat men personalen trodde inte det och sa ”skärp dig nu” osv… mådde extremt dåligt då.. dom tvingade mig att gå fast jag inte kunde, jag föll på golvet och dom blev arga på mig…

Min läkare glömde för andra gången att boka in ett återbesök.
Första gången påverkade det inte min sjukskrivning, men andra gången så fick FK inte intyget i tid och kunde inte betala ut min sjukpenning, den ska komma den 27:e varje månad, de hittade en tid först den 8:e nästa månad. Jag fick låna pengar för att betala hyran, elen och alla småräkningar

Efter Covid blev det så rörigt på den psykiatriska öppenvårdsmottagning jag går till.

Fick nya läkare hela tiden, bl a en som gjorde sin AT-tjänst och förklarade direkt för mig att hon hade full koll på autism för att hennes 10-åriga son har det. Jag är 30+, tjej och fick diagnosen för några år sedan. Hon satte ner min sjukskrivning till 75%, skrev i intyget till FK att jag skulle ha daglig verksamhet och arbetsträna.
FK ringde mig någon dag senare och frågade vad hon menade. Åtgärderna hon hade skrivit var tre helt olika saker och går inte att göra samtidigt. Till saken hör att hon gick och kollade med överläkaren och han godkände det

Min behandlare inom psykiatrin glömde bort mig mitt i terapin. Vi brukade träffas varje eller varannan vecka. Jag skulle fått en ny tid efter hens kortare ledighet men jag hörde inget på några månader. När jag hörde av mig själv fick jag en ny tid men ingen förklaring eller ursäkt till varför jag inte hört något på månader.

Jag fick nytt personnummer (bytte juridiskt kön) men stod på väntelista till att träffa en läkare för medicinuppföljning. Har inte haft riktig uppföljning på medicinerna på över ett år och skulle träffa läkaren på psykiatrin i november 2022. Väntetiderna blev visst längre än förväntat så de sa att de räknade med att jag skulle kunna träffa honom i februari. I mars frågar jag hur det går med att få träffa läkare för att jag inte fått höra något alls men när de kollar så finns det inget om att jag väntar på att träffa läkare. Nu är det beräknat att jag kanske hinner träffa läkaren innan juli men har låga förhoppningar på det. Efter jag fick nytt personnummer så satte de inte upp mig på väntelistan igen men sa till mig att jag snart skulle bli kallad till läkare. Har väntat sen november men eftersom att de tappade bort mig så behövde jag börja om längst bak i listan i slutet på mars.

Under covid tider vårdades jag inom barnpsykiatrin pågrund utav min anorexi, när jag inte kunde få mig tillräckligt på egen hand så behövde jag sondas. Jag blev lagd i bältessängen av några skötare sen kom sjuksköterskan som skulle genomföra sondningen in…. Hon började skrika på mig när jag låg där fastspänd ”du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd på dig så vi riskerar att bli smittade” – hon syftade på att det är en stor smittorisk för de att vara så nära mig och ”i näsan”. Jag förstår att det är en högre risk, men vad skulle jag göra?.. Jag började gråta och skrek tillbaks ”du förstår ingenting hade jag kunnat äta för er skull hade jag gjort det!” Men hon fortsatte spä på om och om igen hur egoistisk jag är, att jag skulle ha ”jävligt klart för mig” att om hon får corona är det mitt fel.

Under pandemin drabbades jag av psykos pga isoleringen…min anhörig som kunde berätta hur jag mådde och vad som hade hänt fick inte följa med i psykiatriambulansen och till akuten pga ”smittorisken”. Pga att jag fick åka själv kunde jag inte föra min egen talan på ett vettigt sätt…. Istället hade läkaren gjort bedömningen att min anhörige sagt via telefon att jag ”hotat med självmord” och att det var ett uttryck för EIPS…. Så jag fick åka hem. Om min anhörig fått vara med tror jag att bedömningen hade blivit mer korrekt…. väl hemma blev jag sämre och det blev fler akuta insatser som kanske kunde förhindrats om min anhörig hade fått vara med och stötta upp samtalet…. tycker att vården hade kunnat tänka om kring smittorisken och sett till konsekvenserna med att inte låta anhöriga följa med….. deras åsikter är ofta väldigt viktiga i en sån situation….