Har haft mycket problem med vården i mina dar och jag är ändå bara 20 men här är väl ett av de mest återkommande problemen.

sommaren 2015 insjuknade jag  i en anorexia. En kurator på skolan tog då tag i detta och skickade en egenanmälan till ätstörningsenheten i regionen. Ett samtal skulle komma inom en månad, för att fixa ett bedömningssamtal, vilket det inte gjorde. Min kurator ringde och ringde men de hade aldrig tid. 3 månader senare får jag ett samtal om att de ska ringa om detta första bedömningssamtalet om ytterligare en månad. När det gått totalt 6 månader skiter jag i det och tänker, som många ätstörda hade gjort, att jag inte är sjuk nog att få hjälp.

I april 2016 får jag äntligen komma på bedömningssamtal. Jag tänker att jag kanske ska få hjälp ur detta. De beslutar om att de ska ta sig an mig – inget händer. September 2016 har min mamma ringt enheten otaliga gånger då hon nu sett på mig att något är riktigt fel så nu fick jag min första tid. Psykologen var jättebra och fick även dietistkontakt samt sjukgymnast. Vi gjorde framsteg efter det att vi lärt känna och fått tillit till varandra, vilket såklart tog ett tag. Jag fick antidepp utskrivet och ungefär ett halvår senare har jag och psykologen väldigt bra flyt i det psykiska men jag börjar tappa vikt igen. (Våren 2017) De är oroliga och kallar in mig på akut läkarkontroll, konstaterar kraftig viktnedgång och dåliga värden, men inga åtgärder vidtas. Inom loppet av en månad så byter psykologen jobb, dietisten blir sjukskriven och sjukgymnasten går på föräldraledighet – och kvar står jag. Min medicin har tagit slut och jag tvingas gå igenom utsättningssymptom. De som är kvar på mottagningen har gått på semester och går inte att få tag på. Jag tappar vikt och hamnar på ruta 1 igen. Får ingen uppföljning eller nya kontakter. Känner mig sviken och bortglömd. Inte så sjuk att de tog mig på allvar. Sedan hände en hel drös med grejer men just detta förlopp är jag så besviken på. Två år senare är jag fortfarande jättedålig och kontakterna byts ständigt ut = noll tillit eller förtroende för vården. Jag undrar ibland om jag hade varit frisk ifall de tagit mig på allvar tidigare? Varför prioriteras inte vården mer…..

Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.

Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till akutavdelningen, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.

När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.

Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.

Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.

Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.

Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en personal tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.

Jag vet inte hur länga jag ligger där.

Jag blir inlaggd på psykakuten.

Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mammas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.

Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.

Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.

Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.

Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.

Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.

Under 15 år av svår psykisk ohälsa har jag varit inlagd på så många ställen att jag inte längre kan räkna.

Det har varit så många sjukt avvikande händelser under min sjukdomsperiod att jag knappt vet vad jag ska välja men tänker skriva övergripande om en av de senaste.

Jag låg bältad många gånger nästan dagligen på en psykiatrisk avdelning där jag kände mig förhållandevis trygg om man jämför med andra ställen jag varit på.
Hade varit inlagd ca 1 år vilket var ovanligt länge på en akutvårdsavdelning.

När jag denna kvällen låg bältad så skrek jag hysteriskt och försökte ta mig loss men mitt vak vägrade ringa på klockan så ssk kunde komma.
Istället försökte hen lugna mig med att smeka mig på diverse ställen bland annat brösten och där nere och pussade ömt på mig och hyschade.
Hen var ny timanställd men hade redan hunnit ligga med en annan patient(!) och anstastade mig under den mest utsatta positionen man kan vara.

Hen är anmäld och avskedad men paniken i mig från då sitter kvar än idag då jag redan varit utsatt för övergrepp tidigare och när jag fick panikångest över det hen gjorde så blev jag bältad mer å mer å bältningen var så traumatisk redan innan men att bli bältad för ptsd stackare av tidigare bältningar var som att tvingas återuppleva allt hela tiden.

Åter igen ett av många exempel på när allmänpsykiatrins okunskap om ätstörningar blir så fel.

Var inlagd på en slutenvårdsavdelning av andra anledningar men har också en diagnostiserad ätstörning. Hade  på grund av den måltidsstöd av personal, alltså att någon skulle sitta med mig när jag åt. Många gånger har jag fått oförstående kommentarer och frågor som visar att de inte ens tycks veta om att jag har en ätstörning eller vad det innebär, trots denna insats samt att det står i min journal. När jag sedan då satt en kväll och grät mig genom middagen och till slut gav upp med att försöka få i mig hela portionen och la ihop besticken, fylld av ångest, frågade hen, som skulle vara mitt stöd: ”var det inte gott?”

Själv undrade jag för mig själv hur det kan gå till så att personal på en slutenpsykiatrisk avdelning kontinuerligt inte förstår vad en ätstörning innebär eller vilken ständig kamp det är, utan med sin okunskap förvärrar problemet och därmed tillfrisknandet.

Jag har varit med om så många olika traumatiska händelser under min tid inom psykiatrin. Istället för att bli bättre har mitt mående blivit allt sämre och jag känner nästan att jag skulle behöva söka vård för att bearbeta sånt som hänt inom vården. Ska det få vara såhär?

Jag var 18 år och gick i dagvård för ÄS UNS. Ca 6 veckor in berättade jag för min kontaktperson att jag har det väldigt jobbigt med motivationen och att jag är rädd för återfall när dagvårdsperioden tar slut. Istället för att få stöd eller tips får jag höra att min kp pratat med resten av personalen och dom undrade om jag ens borde fortsätta dagvården om jag tänkte så. Jag började gråta, kände mig totalt oönskad och inte tagen på allvar – kände mig därefter otrygg med personalen och valde att avsluta behandlingen tidigare.

Visst jag förstår att de inte kan behandla någon som inte vill – men jag ville ju bli bättre och jag sökte ju stöd när min motivation var låg. Är fortfarande sjuk och går ännu en gång i dagvård.

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.

Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.

En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag  sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.

Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.

Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.

Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.

Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.

Jag var på min väns begravning. Jag var sexton, hon hade precis fyllt arton. Vi hade varit inlagda många månader tillsammans på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Men psykiatrin svek henne och hon tog livet av sig. På begravningen träffade jag två vårdpersonal från avdelningen, de enda två som faktiskt varit bra. Både humana och kompetenta. Utbildade. Vi kramades och grät. Jag bad de hälsa tillbaka till slutenvårdsavdelningen. Deras svar var ”Vi jobbar inte där längre, det blev för oetiskt” och ”Vi fick inte göra vårat jobb”.

Jag förstod dem samtidigt som jag blev ännu mer oroad för de som var inlagda på avdelningen nu. Om de två enda vettiga slutat på grund av att vården var oetisk betydde det att patienterna, barnen, var utelämnade till resten av personalstyrkan? De som bältat utan anledning, gett mig fel injektion, hotat och hatat både mig och andra patienter? De som våldtagit, förnedrat och misshandlat mina vänner när vi varit frihetsberövade bakom de låsta dörrarna?

Vad säger det egentligen om en arbetsplats ifall de enda som har medkänsla OCH adekvat vårdkunskap slutar?

Är bisexuell, växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang och mådde dåligt över att inte vara normal. Som 19-åring fick jag vård för anorexia och depression. Tre gånger vågade jag mig på att berätta om min sexualitet och hur det påverkade mitt mående. Två gånger fick jag till svar: ”vetenskapen har bevisat att det är normalt så det är inget du behöver må dåligt över”. Som om jag hade bett dem att bota mig och göra mig heterosexuell, men det var ju inte det jag bad om. Eller som om min skam skapats av dålig logik och inte hur jag behandlats av människor. Tredje gången undrade en psykolog hur jag kunde vara bisexuell och vara i en relation med min pojkvän, och började prata om att jag kanske borde göra slut.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata om det igen.
Jag har inte funderat över min sexualitet på många år utan bara tryckt undan det, men när jag hörde om den här hemsidan så kom det tillbaka. Jag har låtsas vara heterosexuell i flera år, för att det är enklast så, och för att jag är rädd för att man varken kan eller vill hjälpa mig att hantera det.

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.